dag 7. min bästa vän.

En endaste bästa vän har jag inte. Men några gamla goda vänner har jag. Och det är minst lika bra det. Tyvärr bor de alla 500km norrut. Men när vi träffas har vi desto roligare.

halkan vs. karolina. 1-0.

I dag strittade jag så att handväskan flög genom luften i en stilig båge. Förresten, varför tittar man omkring sig direkt efter att man halkat? Jag gör det alltid. Reflexmässigt.

Är det pinsamt att flyga på rumpan, eller?

Undrar Blåmärksbaken_82.

kalle knaster, miranda och piraten.

För några veckor sedan fick jag ett par barnböcker på posten. Nu har den ena boken, Carina Wolff- Brandts Kalle Knaster, Miranda och Piraten fått sig en högläsningomgång. Jag skriver en omgång för sexåringen vill att jag skall börja från början och läsa den en gång till. Boken är ämnad för lite äldre barn, dvs. 7-8 åringar men passar minst lika bra åt ett förskolebarn som tål spöken och spänning. Själv gillade jag att handlingen hela tiden var flytande och dessutom bakade in lite pedagogiska historiska fakta, som t.ex. om hur folk levde för tvåhundra år sedan. Jag kan rekommendera boken till barn som tycker om spännande historier, spöken och skattjakt. En bok både för skolbarnet som läser själv eller som högläsning åt de lite yngre förskoleknattarna.

Här kan du läsa ett utdrag ur boken.

dag 6. min dag.

Stiga upp efter kanske fem stycken snooooz. Knäppa på kaffekokaren. Huttra och rusa in i badrummet. Tvätta, torka. Putsa, borsta. Kleta, kleta, kleta. Spegla sig. Äta lite och dricka mycket kaffe. Göra misstaget och kolla temperaturen utomhus. Överväga om det går att vira in sig i en fleecefilt ovanpå ytterkläderna. Inse tvånget att välja plan B. De förhatliga kalsongerna. Kämpa med yllestrumpbyxor som bara kliar och hänger i grenen. Rusa till bussen. Åka buss. Huttra mera. Vänta på buss igen och samtidigt diskret försöka dra upp hängande kalsongstrumphelvetet som åkt ner över halva rumpan. Byta buss. Åka mera buss.

Jobba, jobba, jobba. Fråga korkade frågor. Jobba, jobba, kaffepaus, jobba. Försöka minnas svaren på sina korkade frågor. Jobba, jobba, jobba. Äta smaklös makaronilåda. Egengjord dock. (Pluspoäng i kanten.) Jobba, jobba, jobba. Kaffepaus. Jobba. Se bussen åka framför näsan på en. Huttra. Vänta på annan buss. Prata i telefon för att kunna koncentrera sig på annat än genomfrusna tår. Förfrysa telefonhanden istället. Sitta i mera buss med skrynkelkalsongerna.

Återse barnet som varit borta hela långa veckoslutet. Krama, krama, krama. Inte pussa för att undgå köldskador. Lyssna, höra, babbla. Åka ännu mera buss. Komma hem. Sleva i sig mat. Dåsa på soffan med dotter som visar upp dagens teckningar. Dricka lite kaffe. Läsa barnbok åt flickan. Slumra till i misstag. Vakna till synen av dottern som sitter på köksgolvet och bygger en robot av allehanda ting och någonsslags odefinierbar smörja. Surfa lite på nätet. Hjälpa till lite med roboten. Plocka smutskläder, plocka saker, plocka papperskräp, plocka leksaker, plocka skruvar, plocka gamla popcornsmulor. Plocka, plocka, plocka. Inse att det är lönlöst. Övergå till att tvätta kläder. Torka den odefinierbara smörjan som fortplantat sig på hemmaplan. Göra lite kvällsmat. Äta, äta och skålla gommen av teét. Läsa lite bok utan att somna. Fnissa åt dåliga skämt. Säga godnatt.

Hänga upp kläder på tork. Surfa på internet. Skriva blogg. Försöka låtsas glömma allt som förblev ogjort. Läsa bloggar och dricka glögg för att högst troligen somna med kläderna på.

Det undgick säkert ingen att jag frysit mig igenom denna dag. Det konstiga är att jag har varit på gott humör hela dagen.

knaggligt.

Hoppsan, att listan sket sig redan efter fem dagar var smått karaktärslöst. Men vi tar nya tag. Skam den som ger sig! Har en massa småkrafs som måste redas ut NU, uppdatering sker (ännu) senare ikväll!

dag 5. vad är kärlek?

Kärlek är innerlig tillgivenhet.

dag 4. dethär åt jag idag.

bilderna, bilderna!

Ja, jag ska. Lägga in bilder också. Ingen orkar läsa metervis med text. Jag vet det. Hinner bara inte riktigt med just nu. Inte så där att jag klagar. Mera ett konstaterande. Att så här är det tills lördag. Men sedan, sedan skall jag fotografera som en sinnesjuk!

Ungefär så här, fast med dubbelt mera kläder på.

dag 3. mina föräldrar.

Min mamma kunde kallas för Den Stora Researrangören som också hyser en stor passion över att ge sockor till sina barn och barnbarn. Hon stickar dem inte själv, sånt har hon inte tid med. Istället köper hon dem av pensionärer. När hon inte spelar orgel, jobbar hon oftast på något av sina tiotals projekt. Eller så dricker hon té.

Min pappa tycker bland annat om Gröna Kulor och hållbara kläder. Ännu för ett par somrar sedan visade han mig ett par slitna, men hela, shorts. De härstammade från 80-talet. Förutom att ha öga för långlivade kalsonger, har han andra specialtalanger som jag gärna skulle bemästra. Som t.ex att både spädbarn och djur blir lugna i hans famn. Kolugna. Nästan så att man misstänker att han hypnotiserar dem i smyg. När min pappa inte löser sudoku så lotsar han fartyg.

Annars så reser mina föräldrar hysteriskt mycket och är duktiga på att rådda. Och efter 28 år av noggranna iakttagelser kan jag väl nästan säga att jag börjar förstå mig på dem.

Med betoning på nästan.

dag 2. min första kärlek.

Vi hängde upp våra ytterkläder
bredvid varandra varje dag.
Och en dag när jag kom hem från dagis
märkte jag att jag var kär.
Att hans overall luktade riktigt illa ibland, gjorde mig inget.
Det var sånt man får ta, tyckte jag.

Men det hände sig att jag blev lite ledsen
för jag trodde att det fanns en oföränderlig lag.
En lag som sa, att om man inte har samma färg på ögonen
så får man inte gifta sig och få barn.

Hans ögon var bruna.

Mina grågröngulblå.

Och jag stirrade mig själv i spegeln tills jag fick huvudvärk
i hopp om att hitta en endaste liten brun prick.
Jag ville ju så gärna att vi skulle kunna gifta oss.
Sedan någongång.

Men en eftermiddag förändrades allt.
Han kom fram till mig och sa de tre magiska orden:

Vill du leka?

Då tyckte jag att jag stirrat tillräckligt.
Och lekte istället resten av eftermiddagen.
Jag minns lättnaden av att inte längre behöva fundera på
hur det är att gå omkring och vara kär.

dag 1. om mig.

Jag föddes som den tredje i barnaskaran, på BB i Karleby, fast min familj egentligen bodde på Åland. Året var 1982. Några år senare flyttade vi upp till Karleby i Österbotten. Där hann jag bo i ungefär femton år. När jag var tio år föddes mitt femte syskon. Sedan kom det inga fler. Men det gjorde ingenting för min storasyster hade äckliga hamstrar som fastnade bakom diskmaskiner och skåp. Jag minns att jag tyckte att husdjur och småsyskon nästan var samma sak. Båda två var man tvungen att sköta om och hålla reda på. Även efter att den första förälskelsen slocknat.

Jag har faktiskt ingen aning om hurudan jag var som barn, men jag antar att jag var ganska snäll, med ett aningen ombytligt sinnelag. Som den småknubbiga knodden jag var, hade jag hemliga drömmar om att bli lika stor som Diego Maradona. Fem månader höll min stora passion. Sedan kände jag att det började vara aningen tröttsamt att inte förstå vad min tränare sa. Violin spelade jag också. Och gick på Konstskola. Fast på det sistnämda smög jag och min vän ofta till caféet för att stjäla sockerbitar, när vi tyckte att vi knådat färdigt våra lerklumpar för i dag.

Precis innan jag blev tonåring gick jag med väldigt konstiga kläder och rakad skalle. Batikfärgade skjortor och säckiga gubbyxor. Det var också då jag blev vegetarian. En gång målade jag mina ögonbryn lila. Med tuschpenna. Sedan gick jag på skoldisco. Jag kan ännu i denna dag undra över vad det var för en konstig fas. Som sextonåring fick jag och min kusin åka på tumanhand på interrail. 28dagar senare kom vi hem, med livet i behåll, och min mamma grät en skvätt när hon såg mig. Jag kände mig väldigt efterlängtad och saknad, tills hon berättade att hon egentligen grät för att jag blivit så förskräckligt smal.

Efter gymnasiet, när jag återgått till passliga kläder, normalare vikt och föredrog att dölja min skalle med hår, flyttade jag till Åbo med min dåvarande sambo. Där hann jag jobba i ett år och studera ett till, innan min dotter föddes. Detta var år 2004. Sedan hände ett och annat. Och så hände det lite till. Fem år senare, alltså år 2009 kunde jag titulera mig som formgivare och konstant trött mor.

I februari 2010 började jag skriva blogg, så vad som hänt sedan dess kan man forska i (högerspalten) efter behag. Som person har jag väldigt svårt att beskriva mig själv, förutom att jag ännu tampas med mitt ombytliga sinnelag, men är väl egentligen för det mesta ganska glad. Nuförtiden är det dock endast dottern som målar sina ögonbryn med tusch. Inte jag. Och tyvärr är jag inte heller längre vegetarian.

jag vill också vara med.

Om man älskar listor, som jag, och numera har lika hög hjärnkapacitet som en amöba, efter klockan 21, så kan man bara inte låta bli att kopiera en lista med rubriker för 30 dagar framåt. Jag såg listan här och här. Bli inte arga om jag inte orkar slutföra mina skyhöga ambitioner. Återkommer ikväll, om jag inte somnat innan jag hunnit knäppa på datorn. Haha, det sistnämnda trodde jag inte på själv heller.

Det som komma skall:

Dag 01 – Om mig
Dag 02 – Min första kärlek
Dag 03 – Mina föräldrar
Dag 04 – Det här åt jag i dag
Dag 05 – Vad är kärlek?
Dag 06 – Min dag
Dag 07 – Min bästa vän
Dag 08 – Ett ögonblick
Dag 09 – Min tro
Dag 10 – Det här hade jag på mig i dag
Dag 11 – Mina syskon
Dag 12 – I min handväska
Dag 13 – Den här veckan
Dag 14 – Vad hade jag på mig i dag?
Dag 15 – Mina drömmar
Dag 16 – Min första kyss
Dag 17 – Mitt favoritminne
Dag 18 – Min favoritfödelsedag
Dag 19 – Detta ångrar jag
Dag 20 – Den här månaden
Dag 21 – Ett annat ögonblick
Dag 22 – Det här upprör mig
Dag 23 – Det här får mig att må bättre
Dag 24 – Det här får mig att gråta
Dag 25 – En första
Dag 26 – Mina rädslor
Dag 27 – Min favoritplats
Dag 28 – Det här saknar jag
Dag 29 – Mina ambitioner
Dag 30 – Ett sista ögonblick

God morgon, förresten!