klänningen, klänningen!

Sak jag borde gjort i helgen: Köpa mig en klänning till min yngsta systers studentfest.
Saker jag gjorde istället: Åt och drack så att jag kände att jag behövde vila lite på den sjunde dagen.
Sak jag absolut måste göra ikväll: Köpa mig en klänning till ovannämda festlighet.
Sak jag oundvikligen kommer att göra: Få ångest, bli svettig, stressad och gå hem tomhänt eller alternativt med någon opassande palta som klämmer till på fel ställen.

Med andra ord: Minna, jag kommer och gräftar i ditt klädskåp från och med torsdagkväll, senast på fredag och eventuellt ett sista desperat försök på lördagmorgon.

Visst är det trevligt med systrar?

Förresten, grattis till din studentexamen!

att se på verkligheten ur en annan synvinkel.

Förberedelseträsket.

Ja, det där med att förberda sig, som sagt.

Inte riktigt min grej.

Sign. kvinnan-som-kom-ihåg-dotterns-simskoledag-fem-minuter-innan-bussen-skulle-gå-och-fick-bråttom-att-riva-med-sig-simdräktskassen-som-inte-ens-var-packad.

Min dotter kommer att få livslånga sista-minuten-traumor, har jag på känn.

Nu: I bussen.

Tillnäst: Jobb.

Och hälften av min lunch fick stanna kvar i mitt kylskåp i dag. Om man absolut vill uttrycka det så. Man kan också använda sig av ord som glömska eller tankspriddhet, men det låter tämligen vulgärt i mina öron.

Konstnärssjäl, låter vackrare, tycker jag.

Föreberdelseträsk är överskattat.

kvinnan som aldrig kan säga nej.

Imorse skickade min pappa ett trevligt litet sms.
En liten behaglig utmaning om att springa ett litet halvmaraton innan vintern.
Inget tvång såklart.
Man är med bara om man vill, skrev han.
Totalt frivilligt.
Ja alltså, dvs. lika frivilligt som jag åkte i Europas snabbaste berg- och dalbana ifjol.
I 140km/h.
Vilken njutning det var.
Speciellt efteråt när jag märkte att jag inte hade slungats ut ur vagnen och dött.
Tacksamheten, gott folk, fick en ny innebörd.

Grejen är den, att ifall någon frågar om jag vill åka lite berg- och dalbana eller springa 21km eller hoppa fallskärm in i en vulkan, så har jag någon konstig mekanism i min käft som säger: Jaa, absolut! Låter ju jättekul.

Springa.
21,51km.
Jättekul!
Faktiskt.
Man vet ju att man lever åtminstone, tänker jag.

Och dämpar jag-och-min-stora-trut-ångest med att trycka i mig ännu en näve flottiga chips.

barnarbete.

Vi tvättar golv.

Jag moppar, gnuggar, skurar och skrubbar.

Min dotter pekar ut fläckar jag missat.

Kanske inte den arbetsfördelning jag föredragit.

Ja, ja, jag skall väl vara glad att hon ens ville hjälpa till.

hört från barnrummet.

Isabels miniatyrhundar gifter sig.

-Vill du älska mig alla dåliga dagar?
-Ooo, jaaa!
-Vill du älska mig alla dåliga dagar?
-Ja!
-Nu är vi äntligen gifta och ska älska varandra i alla de dåliga dagarna som vi ska ha!

En lite positivare syn på äktenskapet skulle väl knappast skada?

om att ha ont i baken och andra uppoffringar man gör som förälder.

Saker vi gjorde igår: Cyklade till biblioteket, lånade böcker, köpte jordgubbar på torget, cyklade hem via kulturfestivalen, förtärde balkongslunch, cyklade till loppis, cyklade till varvstorget där Isabel fick hoppa gratis i en "pomppulinna" värld, cyklade längs åstranden hem ännu en gång. Sedan gick jag in för att packa picnic korg medan min dotter cyklade ute på gården med sina kompisar. Efter det cyklade vi till en park och förtärde smörgås, ärter, jordgubbar och chokladkaka. Istället för att cykla raka vägen hem återigen, tog vi en lite tur på våra cyklar. När vi slutligen kom hem, lämnade dottern ännu ute för att cykla lite till på gården, återigen i sällskap av sina vänner. Här gav jag upp, efter 8 timmar, mer eller mindre på en cykel.

Det första in dotter sa imorse: Mamma, när kan vi fara ut och cykla?

Aktivitet jag skall göra tillnäst: Cykla.

god morgon.

Ja, sämre kunde man ju ha det.

gästboken.

Häromdagen funderade jag på varför ingen jag känner numera har gästböcker i sina hem. Tyckte det var roligt att som barn få plita ner sitt namn och ett litet "hej" när man besökte någon halvbekant släkting. Så nu tänker jag då starta mitt egna lilla projekt. Mustaschgästen. Och från och med idag får alla som besöker vårt ljuva hem, klistra på sig ett par mustascher och bli fotograferade. Råkar man ha en egengrodd ekologisk hårväxt ovanför övreläppen kan man klistra fejkmustaschen någon annanstans i fejset. Känner att det blir en fin mustasch-foto-gästbok det här. Om någon överhuvudtaget vill komma och hälsa på efter detta inlägg.

Ps. Jag vet, jag är knäpp.

spänningen.

Jag ser faktiskt på ishockey som bäst.
Det brukar jag inte göra.
För mina nerver tål inte det här.
Hjälp.

den oförberedde.

Någonstans mellan att jag kavlat ut deg med en tom vinflaska, till att jag imorse var tvungen att gå till jobbet med dotterns hello kitty-paraply, insåg jag att denna småslarvighet som jag tidigare ansett vara lite charmig börjar vara smått pinsam. Jag tror jag lever mig in i begreppet: "att ta dagen som den kommer" lite väl ingående.

man vet att det håller på att bli sommar när...

...det är sand ÖVERALLT.

I skorna, i hallen, på köksgolvet, i soffan, i håret, i sängen... ja, ni förstår.

Överallt.

Utom i tvättmaskinen.

Där centrifugeras istället ett halvt kilo grus.

Och lite barnkläder också då såklart.

Obs! Inget klagande det här, bara ett litet konstaterande.

saker man kan göra på en helt vanlig måndag.

Här har jag degat idag. Eller degat och degat, jag satt väl där i 20minuter. Högst.

Medan vissa valde att klättra på konstverk. De fyra jättepärlorna som barnen döpt om dem till.

Sedan fick jag in dottern med att muta henne att vi kunde så sockerärter och annat som är svårt att misslyckas med.

Och ja, ni ser rätt, för knappa veckan sedan fick hon efter säkert ett års väntan, hål i öronen. Glädjen är obeskrivbar.

morsdagsmorgon.

Jag blev väckt av en flicka som hade plockade blommor från okänd buske i sin ena hand och en tavla gjord på makaroner i den andra. Sedan fick (måste) jag ligga nerbäddad i sängen medan frukosten tillreddes. Två surskorpor, tre knöliga gurkbitar och ett kex senare är jag en glad men en ännu väldigt hungrig mor. Trevlig morsdag!

en favoritbild för att jag inte har något att säga.

Två trötta rundkindade kusiner sommaren 2007.