här var det höst... och fredag.

Hej, hej från jobbet. Nä, det är ju faktiskt fredag. Nu går jag hem till det fina trädet och tar jag helg, tycker jag. Och blir glad.

ibland är livet surt.

Dagen började med att jag fällde deodoranten i wcbyttan.

Efter det har det bara gått utför.

Dessutom har jag tydligen odlat en finne på nästippen.

att motarbeta sig själv.

Den här borgen byggde vi på dotterns födelsedag. Mitt på golvet. Det var onsdagen den 21 september. Precis innan vi tog fram delarna slog det mig att vi kanske borde bygga borgen på ett lite bättre ställe, eftersom den troligen skulle vara lite krånglig att flytta och för att jag är lat när det kommer till att flytta på saker och/eller bygga om. Sedan schasade jag bort tanken med ett: Skitsamma, nu bygger vi!

En dryg vecka har passerat. En vecka full med smärta. Otaliga gånger har jag slagit någon av mina tår i borgen. En morgon höll jag dessutom på att snubbla över hela saligheten så jag fick göra någon konstig räddningsmanöver vilket ledde till att jag sträckte någon sena och hade ont i ryggen resten av dagen.

Det värsta är insikten är ändå den, att borgen kommer att stå där den står flera dagar -kanske veckor- till. För när det kommer till vissa saker är jag bara så grymt bakåtsträvande. Som att flytta på borgar som står i vägen, bara för att man kanske då tvingas att bygga upp på nytt.

Istället skuttar, förbannar, hoppar över, kurvar jag förbi det arma mdf-helvetet i några veckor till.

en sanning.

Hört vid matbordet: Mamma, det är roligare att plocka svampen än att äta den.

Man kan också säga det så här: Vi hittade alltså INTE kantareller häromdagen.

En bra sak med att bo i höghus är att man aldrig någonsin känner sig ensam. Inte ens en mulen höstnatt behöver man tro att man är allena. Mina grannar till exempel, så oerhört sociala. De har fest nästan varje onsdag, ibland på torsdagar och precis varje veckoslut.

Det börjar stillsamt, med värmeljus uppradade längs balkongräcket och glada, lite upplivade röster. Och så sitter de där och tjattrar i fladdrande ljus, i några timmar. Väldigt trivsamt på något sätt. Speciellt lite senare när tjattret övergått till högljudda diskussioner eller när de lyssnar på Finnhits från 90-talet eller Celine Dion och får för sig att skriksjunga ut i mörkret. I dethär skedet har de nu oftast också klätt av sig. Ifall de är nakna? Ja, för det blir väl svettigt av alla värmeljus de omringar sig med eller nåt.

En gång hörde jag en konstig duns och tänkte att nu föll nog någon stackars sate över balkongsräcket, precis när denne brölade som bäst i skriklåtens högsta falsett. Det visade sig vara någon form av säckstol eller kanske en jättestor dyna som gjorde självmord. Blev ju lite antiklimax med avbrott i My heart will go on, men efter någon minut spelade grannarna hela låten från början igen och gjorde ett nytt försök. Den låten är ganska lång, vill jag minnas. Och de är ambitiösa killar, de här grannarna, som ni förstår.

En annan gång var det väldigt tyst en fredagskväll och det visade sig vara för att Pavarottisarna hade sparat på sina röster till klockan fem på natten då det var dags att börja värma upp inför helgens skrålande visor. Jag övervägde att kasta en vissen balkongsblomma på dem, som tack för väckningen, men begrep i sista stund att det skulle vara lite för vardagligt att slänga över en sliten keramikkruka till så högklassiga trubadurer.

Idag är det onsdag. Och konstigt nog har grannarna inte fest. Nä, idag tänkte de istället hamra lite. För en kvart sedan började de. Dunk, dunk, dunk, låter det.

Som sagt, man känner sig aldrig ensam i höghus.

ett litet ögonblick.

Varje onsdag kommer en städerska hit. Till jobbet alltså. Städerskan är 55+, blonderad och robust med en snabbhet som en virvelvind. Hon är faktiskt så snabb att man knappt fattar att hon varit här innan man hör ett moikka, en ytterdörr som smäller igen och steg som avtar. Idag hörde jag för första gången att att hon har Iron Maiden som rington. Iron Maiden. Nu är jag ingen fan av den musikgenren men fick ändå en plötslig lust att börja headbanga mitt framför ögonen på henne och skrika Yeah, heavymetaaaaal!

Men tråkig som jag är satt jag bara lugnt kvar och knapprade på tangentbordet utan att röra en min.

en onsdagsmorgon i slutet av september.

Tidigare i morse skjutsade jag min bror till flygfältet. Som tack får jag låna bilen resten av veckan. På vägen mot flygplatsen beundrade jag morgonljuset medan min bror redan hade tankarna på Oktoberfest i Tyskland. På vägen hemåt undrade jag om det är så här det känns att bli äldre. Att man grämer sig mer över det faktum att man inte är en käck morgonmänniska som får se så fina himlar, än att man är bunden till Lifvets Plikter och inte kan flyga iväg på en öl till Tyskland så där bara. Då är jag ju ändå en Ölets Vän, om man säger så.

att dra till skogs.

Totalvägrade att bocka av att-göra-listan ännu en kväll i sträck, så istället klampade vi iväg till skogs direkt efter middagen idag. Hittade några ätbara svampar och strövade runt. Galet skönt att vistas i naturens tystnad ibland. Eller tystnad och tystnad, vi tjattrade ju på som pratsjuka pensionärer, sådär som vi alltid gör. Och så lovade vi varandra att göra flera utflykter i höst. Nu är jag så trött att jag knappt förstår vad jag skriver. Tänk vad lite frisk luft kan göra för en människas huvud.

ett gräl kan börja från dåliga strumpor.

Imorse vaknade jag till migränspänningswhatevermengörväldigtonthuvudvärk plus en liten ljuvlig unge som vägrade hela sju par strumpor för att de var för korviga. Varpå jag sa att hon skall ha strumpor innan vi går utanför dörren, korviga eller ej. För det har man när det är höst. Det ledde slutligen till att hon insåg att det inte fanns någon annan lösning på problemet än för henne att flytta hemifrån.

Ja.

Och så hörde jag något i stil med dumma mamma, knäppskalle och du förstår ingenting och andra småpiffiga kärleksförklaringar som hör höstmyset till. Vilket i sin tur ledde till att jag predikade med en sansad men ytterst enerverande gnällröst i tio minuter under temat: Respektera din mor! och Mamma vet bäst!

Gick inte hem riktigt, den föreläsningen, vågar jag påstå.

Den resterande dagen skall jag nu sedan tillbringa med att försöka vända på humöret lite grann. Lite mer: Jag älskar livet tjohoopusskram-eufori. Hjärta. Hjärta. Love forever. Rosa fluff. Typ.

Är inte så pepp på det, när jag tänker efter. Är faktiskt mer sugen på att vara sur idag.

plötsligt händer det.

Rask joggning i 45 minuter och jag njuter - medan jag springer. Inte först efteråt, utan på samma gång. Fascinerande. Ungefär tusen gånger roligare att springa när man njuter av det, kan jag berätta för er som undrar hur det känns.

Hoppas det håller i sig.

att vara kvinna betyder tydligen att man tvättar sig om kvällarna.

-Alltså mamma, vi har ju nästan aldrig tjejkväll.
-Nä, det har vi kanske inte. Skulle du vilja ha det?
-Ja, för vi har bara filmkväll och sånt kan man göra med pappa också.
-Okej, klart vi kan ha tjejkväll. Men precis vad skall man göra på tjejkvällen?
-Man skall tvätta sig och lacka naglarna.
-Mhm...Nåt mer?
-Och sedan kan man sätta sig i soffan, under en filt, och se på film eller barnprogram .
-Okej, tjejkväll i kväll då?
-Jaa, du är världens bästa mamma!

Hahaa...Kommer aldrig mer behöva gnälla om att hon behöver tvätta håret. Nu kan jag bara kamouflera allt som handlar om personlig hygien med ett skall vi ha tjejkväll ikväll?

erkännandet.

Som sagt undrade jag varifrån jag kunde få energi till att jogga lite ikväll. Min baktanke var att jag fräsigt nog skulle ha sprungit ens 5km och sedan pillat in jogginturen som en liten prutthurtig briljans i detta inlägg.

Men nu blev det ju inte så.

Inte alls ditåt faktiskt.

Istället blev det så att jag inte ens gick ut utan höll mig sysselsatt med att äta sex (!) stycken rulltårtsbitar och tror nu att jag håller på att förintas i illamående.

Och jag vet inte vad ni tycker, men på något sätt känns det inte som en lika maffig bravur att kunna äta sex stycken rulltårtsbitar som att galoppera flera kilometer i den mörka höstkylan.

Ja, ja livet lär och nu har jag ju tankat energi iallafall.

kalashelgen.

Denna helg har gått i kalasens tecken. Tre barnkalas på två dagar, varav ett var hennes egna. Bästa kalaset någonsin, sa hon. Otroligt nog tyckte jag också att de knappa två timmarna flöt smärtfritt. Två pojkar grälade så tårarna sprutade, fick gripa in lite där med mina diplomatiska förmågor, men annars gick det bra.

Och nu petar hon på sina presenter medan jag funderar varifrån jag skall få energi till att jogga lite senare ikväll.

man vet att man har barn när...

...ens morgonritualer ackompanjeras av STAR WARS Theme Song. På full volym. Ganska mäktigt att tvätta armhålorna till det. Man liksom känner livet i sig, direkt från morgonen.

här går det undan.

Nämen alltså, nej. Sådan här skulle jag ju inte bli. En sådan här jäktande, knyckig kvinna. Hjälp. Här försöker jag tända lite ljus och lugna ner mig, men jag går ännu på högvarv efter nästan 10 timmar arbete och sprättar på som värsta hönan. Nu tog jag paus. Eller ja, jag försöker ta paus. Men eftersom barnet leker på gården så liksom bara dänger och daskar och plockar jag. Och skriver listor och liksom bara oj,oj här och så slänger vi en maskin smutstvätt in där och samtidigt kan man ju tvätta wcn och typ hänga upp jackorna som ligger i en hög på golvet och nu skall jag betala räkningar med min högra arm medan huvudet funderar på morgondagens schema och den vänstra handen trycker in en surskorpa i den frenetiskt tuggande munnen som inte fått någonting att tugga på de senaste åtta timmarna. Det finns liksom inget stopp på någonting mera. Hur blev det så här?

Jag är inte ens en av de där typerna som tycker det är häftigt eller avundsvärt att vara effektiv och lite småstressad eller att ha för mycket att göra. Jag är ju lite av en soffpotatistyp i min innersta själ. Men ändå bara fullt ös, medvetslös i flera veckor nu. Sur är jag inte, men snart är jag rädd att jag glömmer bort hur man njuter utan att prestera något.

Det här berömda ekorrhjulet? Hur hoppar man av det? Hur sätter man sig ner mer än femton minuter och bara njuuuuuter av att vara? Någon som vet? Va? Va? VA?

det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra.

Jag förstår att ni tycker jag borde vara vuxen nog att kunna klä på mig som folk. Ni vet, byxor, ett par strumpor, tröja osv. Det brukar jag också kunna faktiskt.

Så om ni ser mig skutta omkring med tunikan intråttad i legginsen alternativt EN BINDAS OMSLAGSPLAST FASTKLISTRAD PÅ VÄSKAN (!!!) så där mitt på Åbo torg, en fredagsmorgon. Ja, då får ni verkligen lov att säga till. Och så gör jag detsamma för er, ifall ni råkar se lite komiska ut. Typ ha ett litet salladsblad mellan tänderna eller nåt sånt ofarligt, utan att veta om det.

Skall vi säga så?

Tack på förhand.

give me musiktips!

Så här på en fredagsmorgon inser jag att jag är ganska musiklös faktiskt.
Så: Vad är bra? Vad lyssnar ni på?

Alla genrer tas i beaktande.
Utom finsk humppa eller motsvarande svensk dansbandsmusik.

det står i tidningen att glada människor är friskare än andra. de kanske är glada för att de är friska.

Är likt köttet i en kåldolm, indolmad i två täcken plus en filt, sockor, varma pyamasbyxor, ett långärmat linne och ja, just det, jag FRYSER.

Villinteblisjukvillinteblisjukvillinteblisjukvillinteblisjuk!

Å andra sidan, vem vill nu bli det egentligen?

att aldrig lära sig.

Jag skall inte äta gräddtårta för jag börjar må väldigt illa.

Behöver knappast tillägga vem som åt mest?

hänt imorse.

Ett rufsigt lockigt hår, en sömnig blick, ett lyckligt leende.

Frukost på sängen, en sjungande mamma med bräcklig morgonröst, kramar och pussar.

Sju år.

Det gick fort.

Det härligaste födelsedagsbarnet med den bästa födelsedagspresenten: Star Wars lego.

dagens föräldratips!

Om man gömmer sitt barns födelsedagspresenter i bastun skall man undvika att föreslå bastukväll, dagen innan denne fyller år.

Det kan leda till kamikazeskutt och konstiga utrop av sällan skådat like när man inser sitt misstag, precis i samma stund som barnet glatt är på väg mot bastun för att hämta vattenleksaker.

om att skratta.

Satt och tjöt av skratt igår. Varför minns jag inte riktigt. Men vad det var skönt att få skratta så tårarna strittade. Bilden ovan är tagen oktober 2009. Vad vi hade så roligt åt då, minns jag inte riktigt, men man ser ju på bilden att vi frustar av skratt.
Att jag liknar en ekorre, tänker ni? Jo jag vet, men det gör inget för jag ser ju ut som en lycklig sådan.

den kreativa leken...eller hur det nu var.

Tidigare ikväll kom barnet in genomvåt från topp till tå, med lera i både ansikte och hår och ett halvt kilo gyttja i skorna. Jag hinner inte säga något innan hon utropar:

-Titta på mig mamma, visst syns det på mig att jag haft jätteroligt!

i'm still standing.

Ibland har jag velat skriva om hur det känns att vara ensamstående. Men få saker är så svåra att beklä i ord som ensamståendeskap. Få saker är så svåra att förklara, utan att det låter som en monolog i självömkan. Men kanske man inte behöver beskriva det med överflödiga ord. Det beskriver ju sig självt egentligen.
Ensamstående.
Ensam och stående.

att nå bottnet.

Dagens regnutstyrsel: dotterns HELLO KITTY paraply.

Dessutom är det så litet så att min rumpa hamnar utanför skyddzonen och blir plaskblöt.

Modedrottningen kuittar.

nej, jag har inget liv så nu bloggar jag om regnet faktiskt

Flerdagsregnets nyanser:

Regndag nummer ett är bäst, då är man så där flummig och mysig och tänder ljus och njuter att man inte har en massa måsten och så gör man en massa måsten ändå, lite sådär utan att man märker det egentligen. Man kokar soppa och bakar bröd. Tar fram sockorna och kanske en filt. Lite pyssel med dottern.
Regndag nummer två får man någon konstig regnvädersinpiration. Man börjar röja upp i hemmet. Man startar projekt som ofta heter nåt i stil med: rensa i garderoben eller koka bärkräm. Torka skåp eller skrubba ugn. Kanske möblera om i halva huset. Man hänger upp tavlor och planerar hur sportig man skall bli i höst. Jo, för det skall man, så fort det har slutat regna. Och just det ja, sedan skall man ju måla den där tavlan, starta det där företaget eller varför inte skriva en bok?
Regndag nummer tre vänder man ut och in på hela bokhyllan för fjärde gången, för att man är säker på att det bara måste finnas någon bok som man inte läst. Sedan får man frustrerat nöja sig med att bläddra i någon gratis tidning som man hittade i pappersroskhögen. Nu börjar inspirationen tryta och man känner sig lite rastlös. Dessutom börjar ett konstigt beteende som går ut på att man en gång i kvarten går till fönstret för att beskåda det faktum att det faktiskt ännu regnar.
Regndag nummer fyra har man fått grava fel i hjärnsubstansen pga av allt innesittande. Dessutom har man lyckats rådda och smutsa ner allt man så ivrigt städade på den andra regndagen. Nu är inget roligt längre. Barnet ser på barnprogram och man degar i halvkoma bredvid. Inte ens den jätteirriterande skrikande ljusrosa människogrisen i BUU klubben får en att lyfta på röven. Dessutom har gåtillfönsterförattkollaomdetännuregnarbeteendet blivit ett gåtillkylskåpetvarfemteminutförattseomdetfinnsnåtattknapprapåbeteende.

Regndag nummer fem hoppas jag aldrig kommer. För regnar det imorgon blir jag skrämmande bitter och inåtvänd.

den lata nattsuddaren.

Jag borde tvätta håret, betala räkningar, plocka upp en massa saker som envisas med att ligga på golvet, förbereda morgondagen, hänga upp regnsura kläder, tömma och fylla diskmaskinen, vika kläder, borsta tänderna, fylla i viktiga skolformulär.

Alternativt sova.

Vad jag gör istället?

Ser på film.


Hög igenkänningsfaktor på det?

för att fullborda min look borde jag skaffa mig en sydväst.

Det är helt okej att det regnar men jag börjar vara lite trött på att se ut som om jag var på väg ut i svampskogen när jag egentligen bara vill hållas torr på vägen mellan hemmet och jobbet.

Vad jag klär på mig vid regn?

Högskaftade Nokia gummistövlar som är en storlek för stora och en knallblå Rukka regnrock som har minst 10 år på nacken.

Känslan av flärd är obeskrivbar.

en blåsig höstkväll.

Sedan kom vi hem och spelade spel, åt karleska piroger, badade bastu och avslutningsvis såg dottern på lite barnprogram medan jag hängde upp tvätten och förberedde morgondagen. Ute har det regnat hela dagen och nu har det blåst upp till ett riktigt oväder. Funderar faktiskt på att tända lite ljus. Det känns bra att veta att man ändå har kvar den där förmågan att kunna koppla av och ta det lugnt.

äckligt.

Imorse när jag stod och stirrade i kors av trötthet fick syn på en ung kvinna som spydde i kaskader precis intill en parkerad buss. Minuten efter landade en duva mitt i spygeggan och började girigt hacka i sig matklimparna som ännu inte hunnit smälta.

Hade tänkt göra en god grönsakssoppa i dag, men på nåt sätt tappade jag suget på allt med puréaktig konsistens.

once in a lifetime?

För en stund sedan tog min dotter självmant sin tallrik och ställde den på diskbänken, sade tack för maten mamma för att sedan dra sig till sitt rum för att ostört få göra sina läxor.

Jag blev, om möjligt, ännu mer stirrig. Denna gång av hänfördhet.

Nu skall vi planera sju års kalas! Bild från Polkka Jam.

måndagsstirr.

Om ni undrar vem som sitter och glor ut i tomma intet och är alldeled uttömd så kan jag meddela att det är jag. Som tur regnar det, så att man sitta inne och stirra utan dåligt samvete.

Min vy.

nämen titta, jag har städat!

Förresten, någon som vet hur man får basilika plantor att se mer levnadsglada ut än den på bilden?

torsdagsprojekt.

Hej, hej!

Har båten på rätt köl igen, så att säga. Hänger med igen. Men för att spara på mina resurser (läs: för att jag är lat) och inte orka jäkta mer idag så bar jag hem en hylla idag. Skall förlänga den jag redan har, med den här. Det blir fint, skall ni få se.

och här sitter jag och skrattar hysteriskt.

Okej. Gränsen mellan att ha mycket att göra och för mycket att göra är hårfin.
Kan erkänna mig besegrad. Det gådde inge mer. Jag räcker inte till. Tar slut.

Nu har den stackars kvinnan brutit ihop, tänker ni beskärrat.

Nej, faktiskt inte. Eller kanske. Jag sitter nämligen här och fnittrar hysteriskt.

Klarar helt enkelt inte av att jonglera alla dessa bollar i luften, istället faller de ner som platta pannkakor och allt blir en enda smet och om inte telefonen piper så kanske det är barnet och jag får studsa mig fram till kylskåpet över en massa leksaker som ligger i vägen och nu trampade jag visst i potatis fast jag minns inte när vi ätit potatis senast men äsch jag har säkert glömt att hänga upp tvätten också det har jag säkert och häftet jag skulle köpa måste komma ihåg det imorgon innan jag åker till jobbet men har jag faktiskt packat ner dotterns gympaskor till morgondagens träning och varför kan jag inte komma på koden till bankkortet nu kanske jag inte kan lyfta pengar och vad skall vi då äta imorgon innan träningen på stan och ja visst jag skulle ju plasta en bok det lovade jag och så var det där dokumentet jag skulle printa ut och komma ihåg brevet som skall postas och och nu har visst alla rena glas tagit slut så jag får visst dricka från ett decilitermått och glömde jag månne skicka mail åt den där ena kunden eller minns jag bara fel och kanske jag minns att kolla det imorgon men hur skall jag minnas det kanske om jag skriver en post-it lapp och klistrar den i pannan på mig nämen oj här var det blött varför finns det en liten pöl med vatten mitt på golvet kan man ju fråga sig och banken jag skulle ju ringa till banken idag men när skall jag hinna dammsuga och nu glömde ändå att skriva in isabel i adresslistan på klassen och fotoboken hur blev det med den skickade jag aldrig iväg beställningen eller och jag måste minnas wilma koderna också men oj men nu har vi tydligen invaderats av bananflugor vad äckligt...

Så att. Nu kan man ju inget annat än att röja undan plats på soffan så att man kan slå sig ner och flabba. Och plita ner allt på en lista.

Kaotisch, I say. Very kaotisssch.

Kanske den enda obefläckade ytan i hela hemmet.

överansträngd... kanske?

Har många saker att komma ihåg. Både på fritiden och på jobbet. Min telefon piper jämt och påminner mig om något jag absolut inte får glömma just på den tidpunkten av dagen, kalendern är inte till så stor tröst eftersom den väldigt ofta är på fel ställe när jag behöver den, listor har skrivits och slarvats bort, pappershögar har växt och krympt för att explodera i en massa oorganiserade "viktiga papper" högar. Men trots alla kom-i-håg grejs glömmer jag något varje dag eller minns det alldeles försent. Senast idag ringde dottern och sa: Du kommer väl ihåg att det är Öppet Hus dagen på Eftermiddagsklubben, mamma. Ja det gör jag såklart! ljög jag med ett brinnande dåligt samvete och så sprang jag mig svettig för att inte vara sist på plats.

Sedan sa det poff.

Jag fick tydligen kortslutning.

Ett litet poff. Och så var allt borta. ALLT. Allt från e-mails lösenord till bankkoder. Borta.

Kommer inte ihåg ens vilken bokstav eller vilket nummer de börjar på, de där lösenorden. Och jag har glömt bort hälften av mitt telefonnummer också.

Är fascinerad.

Och tycker det är lite skrämmande. Speciellt då jag inte känner mig stressad. Det är bara lite extra mycket just nu. Att minnas, att göra och ta ansvar för. Sådär som det brukar vara ibland.

Men vad skall jag liksom göra? Vänta och se om mitt minne uppdateras igen efter blackouten? Eller ska jag bli orolig?

att cykla i kvällsmörkret.

Igår kväll fick jag fnatt på tystnaden så när klockan klämtade 20.00 cyklade jag iväg för att tjattra. Periodvis är jag trött på Åbo och längtar till något mer, kanske något större. Men det är nog ändå det här jag gillar med att bo i en relativt liten stad. Att man kan cykla iväg sådär bara, längs med ån, genom halva stan och komma hem tre timmar senare, färdigpratad och belåten.

på tal om att påverkas.

Tycker det är intressant att vissa ord ofta förekommer i de olika bloggar jag läser.

För en tid sedan blev allt väldigt sjukt. Allt var sjukt snyggt, sjukt billigt, sjukt roligt, sjukt gott. Nu, när hösten är ett faktum är krispigheten inne. Många smyger in orden den krispiga luften, i sina inlägg. Men också krispiga lakan och krispiga bakverk har jag läst om.

Som sagt, tycker jag sånt här är fascinerande och undrar om vi trots allt omedvetet blir rejält påverkade av även andra faktorer i bloggarna vi läser.

Vad tror du?
Hur självständiga tankar och egna ideér har man egentligen när man plitar ner ett inlägg?

små detaljer i en söndag.

DAGENS ROS: Lyckades köpa den perfekta avokadon. Det är en konst i sig. Eller så är det bara jag som alltid råkar välja de som är gråstrimmiga inuti. Men inte idag inte. Den var perfekt, som sagt. Och uppäten sedan länge.

DAGENS RIS: Efter en titt i mitt klädskåp insåg jag att ifall jag någongång blir så där skamlöst rik kommer det första jag sätter pengar på vara att anställa en stylist. Ja, så illa är det. Har helt enkelt inget öga för stil, när det kommer till kläder.

De enda heltokejplaggen jag har, behöver strykas. Och hur vi tycker om strykning i detta hushåll, undrar kanske ni? Vi tycker ingenting om att stryka för vi gör det helt enkelt inte. Eller jag ogillar det så mycket så att jag bara undantagsfall tar tag i strykjärnet. Alla övriga gånger blundar jag och hoppas på att man kan släta ut skrynkligheter med tankekraft.

Hittills har det, konstigt nog, aldrig lyckats.

hur det gick?

Här skriver man ett piffigt inlägg med bilder och så får hela blogger nånslags error och allt blev bara huller om buller med bilder och text i olika storlekar. Jag försökte prova det nya gränssnittet på Blogger, det gör jag inte om. Men nedan ett avkortat nytt försök. Man tappar ju stinget att skriva om alltihop.

Låt mig presentera: Team Klingenberg. Från vänster: Otränad soffpotatis (alltså jag), otränad 50+:re med skangligt knä, ursnabb sportnisse nr 1 (han sprang sträckan på 41minuter!), sportnisse 2, sportnisse 3. De två sistnämna sportnissarna (mina systrar) försökte övertyga mig om att de också var otränade, men de var ändå sist och slutligen tio minuter snabbare än mig.
Några timmar innan start insåg jag att jag aldrig sprungit 10km. Aldrig som i never. Så osportig är jag. Och då blev jag ju lite nervös. Lite nervös kan ni tolka som väldigt flamsig.

Men jag sprang faktiskt precis vartenda steg på alla de 10 000metrarna. 76minuter tog mitt lunk, så ingen racerfart precis. Men jag än väldigt nöjd ändå. Nästa gång skall jag klara av sträckan på 60 minuter, för för första gången i mitt liv tyckte jag faktiskt det var ROLIGT att springa. Det trodde jag aldrig.

helsingfors, här kommer jag!

Ikväll skall jag springa. Eller kanske gå. Men jag hoppas jag enbart utövar det förstnämnda alternativet.

I sommar har jag tränat kanske tio gånger så ja, jag är väl lite nervös över mitt flås, kan man lugnt tillägga.

Men jag kör med taktiken, skam den som ger sig!

kaos råder.

Ikväll skall jag organisera en massa grejer. På jobbet.
Sedan skall jag organisera en massa mer grejer. Hemma.
Motivation till att organisera en massa av massor med grejer: NOLL.


Så medan ni dricker vin under ert äckliga fredagsmys kan ni passa på att tycka jättejättesynd om mig.

inte ens tre veckor senare.

Barnet: Mamma, det var roligare att göra läxor i början.

Man ba: Eeh, början? Du har åtminstone nio år kvar. Heja, heja!

Barnet lägger sig på golvet och leker död.



Följande nio år kommer att bli trevliga, känner jag.

eller så gör jag ingenting...

Plötsligt förstod jag att jag varje onsdagkväll kommer att ha egentid medan stumpan är på träning. Alla föräldrar älskar egentid! Eller det gör i varjefall jag.

Har vilda fantasier om att jag kommer att att dra en löprunda, uträtta ärenden på stan, smygäta choklad, prata strunt med vänner över en kaffekopp kanske dricka ett glas vin eller andra nödvändigheter under tiden dottern är upptaget med sitt. Lite beroende på hur jag känner mig, på de där onsdagarna mellan klockan 19 och 20.

Igår snurrade jag runt i ett varuhus en stund, sedan blev jag uttråkad och satte mig på en bänk under den resterande timmen.

Orka flänga.