dag 7. min bästa vän.

En endaste bästa vän har jag inte. Men några gamla goda vänner har jag. Och det är minst lika bra det. Tyvärr bor de alla 500km norrut. Men när vi träffas har vi desto roligare.

halkan vs. karolina. 1-0.

I dag strittade jag så att handväskan flög genom luften i en stilig båge. Förresten, varför tittar man omkring sig direkt efter att man halkat? Jag gör det alltid. Reflexmässigt.

Är det pinsamt att flyga på rumpan, eller?

Undrar Blåmärksbaken_82.

kalle knaster, miranda och piraten.

För några veckor sedan fick jag ett par barnböcker på posten. Nu har den ena boken, Carina Wolff- Brandts Kalle Knaster, Miranda och Piraten fått sig en högläsningomgång. Jag skriver en omgång för sexåringen vill att jag skall börja från början och läsa den en gång till. Boken är ämnad för lite äldre barn, dvs. 7-8 åringar men passar minst lika bra åt ett förskolebarn som tål spöken och spänning. Själv gillade jag att handlingen hela tiden var flytande och dessutom bakade in lite pedagogiska historiska fakta, som t.ex. om hur folk levde för tvåhundra år sedan. Jag kan rekommendera boken till barn som tycker om spännande historier, spöken och skattjakt. En bok både för skolbarnet som läser själv eller som högläsning åt de lite yngre förskoleknattarna.

Här kan du läsa ett utdrag ur boken.

dag 6. min dag.

Stiga upp efter kanske fem stycken snooooz. Knäppa på kaffekokaren. Huttra och rusa in i badrummet. Tvätta, torka. Putsa, borsta. Kleta, kleta, kleta. Spegla sig. Äta lite och dricka mycket kaffe. Göra misstaget och kolla temperaturen utomhus. Överväga om det går att vira in sig i en fleecefilt ovanpå ytterkläderna. Inse tvånget att välja plan B. De förhatliga kalsongerna. Kämpa med yllestrumpbyxor som bara kliar och hänger i grenen. Rusa till bussen. Åka buss. Huttra mera. Vänta på buss igen och samtidigt diskret försöka dra upp hängande kalsongstrumphelvetet som åkt ner över halva rumpan. Byta buss. Åka mera buss.

Jobba, jobba, jobba. Fråga korkade frågor. Jobba, jobba, kaffepaus, jobba. Försöka minnas svaren på sina korkade frågor. Jobba, jobba, jobba. Äta smaklös makaronilåda. Egengjord dock. (Pluspoäng i kanten.) Jobba, jobba, jobba. Kaffepaus. Jobba. Se bussen åka framför näsan på en. Huttra. Vänta på annan buss. Prata i telefon för att kunna koncentrera sig på annat än genomfrusna tår. Förfrysa telefonhanden istället. Sitta i mera buss med skrynkelkalsongerna.

Återse barnet som varit borta hela långa veckoslutet. Krama, krama, krama. Inte pussa för att undgå köldskador. Lyssna, höra, babbla. Åka ännu mera buss. Komma hem. Sleva i sig mat. Dåsa på soffan med dotter som visar upp dagens teckningar. Dricka lite kaffe. Läsa barnbok åt flickan. Slumra till i misstag. Vakna till synen av dottern som sitter på köksgolvet och bygger en robot av allehanda ting och någonsslags odefinierbar smörja. Surfa lite på nätet. Hjälpa till lite med roboten. Plocka smutskläder, plocka saker, plocka papperskräp, plocka leksaker, plocka skruvar, plocka gamla popcornsmulor. Plocka, plocka, plocka. Inse att det är lönlöst. Övergå till att tvätta kläder. Torka den odefinierbara smörjan som fortplantat sig på hemmaplan. Göra lite kvällsmat. Äta, äta och skålla gommen av teét. Läsa lite bok utan att somna. Fnissa åt dåliga skämt. Säga godnatt.

Hänga upp kläder på tork. Surfa på internet. Skriva blogg. Försöka låtsas glömma allt som förblev ogjort. Läsa bloggar och dricka glögg för att högst troligen somna med kläderna på.

Det undgick säkert ingen att jag frysit mig igenom denna dag. Det konstiga är att jag har varit på gott humör hela dagen.

knaggligt.

Hoppsan, att listan sket sig redan efter fem dagar var smått karaktärslöst. Men vi tar nya tag. Skam den som ger sig! Har en massa småkrafs som måste redas ut NU, uppdatering sker (ännu) senare ikväll!

dag 5. vad är kärlek?

Kärlek är innerlig tillgivenhet.

dag 4. dethär åt jag idag.

bilderna, bilderna!

Ja, jag ska. Lägga in bilder också. Ingen orkar läsa metervis med text. Jag vet det. Hinner bara inte riktigt med just nu. Inte så där att jag klagar. Mera ett konstaterande. Att så här är det tills lördag. Men sedan, sedan skall jag fotografera som en sinnesjuk!

Ungefär så här, fast med dubbelt mera kläder på.

dag 3. mina föräldrar.

Min mamma kunde kallas för Den Stora Researrangören som också hyser en stor passion över att ge sockor till sina barn och barnbarn. Hon stickar dem inte själv, sånt har hon inte tid med. Istället köper hon dem av pensionärer. När hon inte spelar orgel, jobbar hon oftast på något av sina tiotals projekt. Eller så dricker hon té.

Min pappa tycker bland annat om Gröna Kulor och hållbara kläder. Ännu för ett par somrar sedan visade han mig ett par slitna, men hela, shorts. De härstammade från 80-talet. Förutom att ha öga för långlivade kalsonger, har han andra specialtalanger som jag gärna skulle bemästra. Som t.ex att både spädbarn och djur blir lugna i hans famn. Kolugna. Nästan så att man misstänker att han hypnotiserar dem i smyg. När min pappa inte löser sudoku så lotsar han fartyg.

Annars så reser mina föräldrar hysteriskt mycket och är duktiga på att rådda. Och efter 28 år av noggranna iakttagelser kan jag väl nästan säga att jag börjar förstå mig på dem.

Med betoning på nästan.

dag 2. min första kärlek.

Vi hängde upp våra ytterkläder
bredvid varandra varje dag.
Och en dag när jag kom hem från dagis
märkte jag att jag var kär.
Att hans overall luktade riktigt illa ibland, gjorde mig inget.
Det var sånt man får ta, tyckte jag.

Men det hände sig att jag blev lite ledsen
för jag trodde att det fanns en oföränderlig lag.
En lag som sa, att om man inte har samma färg på ögonen
så får man inte gifta sig och få barn.

Hans ögon var bruna.

Mina grågröngulblå.

Och jag stirrade mig själv i spegeln tills jag fick huvudvärk
i hopp om att hitta en endaste liten brun prick.
Jag ville ju så gärna att vi skulle kunna gifta oss.
Sedan någongång.

Men en eftermiddag förändrades allt.
Han kom fram till mig och sa de tre magiska orden:

Vill du leka?

Då tyckte jag att jag stirrat tillräckligt.
Och lekte istället resten av eftermiddagen.
Jag minns lättnaden av att inte längre behöva fundera på
hur det är att gå omkring och vara kär.

dag 1. om mig.

Jag föddes som den tredje i barnaskaran, på BB i Karleby, fast min familj egentligen bodde på Åland. Året var 1982. Några år senare flyttade vi upp till Karleby i Österbotten. Där hann jag bo i ungefär femton år. När jag var tio år föddes mitt femte syskon. Sedan kom det inga fler. Men det gjorde ingenting för min storasyster hade äckliga hamstrar som fastnade bakom diskmaskiner och skåp. Jag minns att jag tyckte att husdjur och småsyskon nästan var samma sak. Båda två var man tvungen att sköta om och hålla reda på. Även efter att den första förälskelsen slocknat.

Jag har faktiskt ingen aning om hurudan jag var som barn, men jag antar att jag var ganska snäll, med ett aningen ombytligt sinnelag. Som den småknubbiga knodden jag var, hade jag hemliga drömmar om att bli lika stor som Diego Maradona. Fem månader höll min stora passion. Sedan kände jag att det började vara aningen tröttsamt att inte förstå vad min tränare sa. Violin spelade jag också. Och gick på Konstskola. Fast på det sistnämda smög jag och min vän ofta till caféet för att stjäla sockerbitar, när vi tyckte att vi knådat färdigt våra lerklumpar för i dag.

Precis innan jag blev tonåring gick jag med väldigt konstiga kläder och rakad skalle. Batikfärgade skjortor och säckiga gubbyxor. Det var också då jag blev vegetarian. En gång målade jag mina ögonbryn lila. Med tuschpenna. Sedan gick jag på skoldisco. Jag kan ännu i denna dag undra över vad det var för en konstig fas. Som sextonåring fick jag och min kusin åka på tumanhand på interrail. 28dagar senare kom vi hem, med livet i behåll, och min mamma grät en skvätt när hon såg mig. Jag kände mig väldigt efterlängtad och saknad, tills hon berättade att hon egentligen grät för att jag blivit så förskräckligt smal.

Efter gymnasiet, när jag återgått till passliga kläder, normalare vikt och föredrog att dölja min skalle med hår, flyttade jag till Åbo med min dåvarande sambo. Där hann jag jobba i ett år och studera ett till, innan min dotter föddes. Detta var år 2004. Sedan hände ett och annat. Och så hände det lite till. Fem år senare, alltså år 2009 kunde jag titulera mig som formgivare och konstant trött mor.

I februari 2010 började jag skriva blogg, så vad som hänt sedan dess kan man forska i (högerspalten) efter behag. Som person har jag väldigt svårt att beskriva mig själv, förutom att jag ännu tampas med mitt ombytliga sinnelag, men är väl egentligen för det mesta ganska glad. Nuförtiden är det dock endast dottern som målar sina ögonbryn med tusch. Inte jag. Och tyvärr är jag inte heller längre vegetarian.

jag vill också vara med.

Om man älskar listor, som jag, och numera har lika hög hjärnkapacitet som en amöba, efter klockan 21, så kan man bara inte låta bli att kopiera en lista med rubriker för 30 dagar framåt. Jag såg listan här och här. Bli inte arga om jag inte orkar slutföra mina skyhöga ambitioner. Återkommer ikväll, om jag inte somnat innan jag hunnit knäppa på datorn. Haha, det sistnämnda trodde jag inte på själv heller.

Det som komma skall:

Dag 01 – Om mig
Dag 02 – Min första kärlek
Dag 03 – Mina föräldrar
Dag 04 – Det här åt jag i dag
Dag 05 – Vad är kärlek?
Dag 06 – Min dag
Dag 07 – Min bästa vän
Dag 08 – Ett ögonblick
Dag 09 – Min tro
Dag 10 – Det här hade jag på mig i dag
Dag 11 – Mina syskon
Dag 12 – I min handväska
Dag 13 – Den här veckan
Dag 14 – Vad hade jag på mig i dag?
Dag 15 – Mina drömmar
Dag 16 – Min första kyss
Dag 17 – Mitt favoritminne
Dag 18 – Min favoritfödelsedag
Dag 19 – Detta ångrar jag
Dag 20 – Den här månaden
Dag 21 – Ett annat ögonblick
Dag 22 – Det här upprör mig
Dag 23 – Det här får mig att må bättre
Dag 24 – Det här får mig att gråta
Dag 25 – En första
Dag 26 – Mina rädslor
Dag 27 – Min favoritplats
Dag 28 – Det här saknar jag
Dag 29 – Mina ambitioner
Dag 30 – Ett sista ögonblick

God morgon, förresten!

dagens sämsta idé.

Att få för sig att börja tillreda morgondagens mat klockan 21.00 är dumt. Jag fick denna usla snilleblixt för att både jag och dottern är vrålhungriga när vi kommer hem varje eftermiddag. Att först kunna börja laga mat när man redan känner sig svimfärdig och hör på ett stycke hungrigt barn är allt annat än harmoniskt.

Så för att undvika allt detta, trodde jag att jag var smart och lagade lite skinkfrestelse som snabbt går att slänga i ugnen. Hurraaa, mat som inte ens behöver vaktas, tänkte jag och dansade en liten segerdans. Ta dig i baken vardagsstress!

Det jag inte tänkte på var att härligheten skall stå där i en timme, svalna på obestämd tid för att efter det kunna övernatta i kylskåpet.

Klockan kommer åtminstone att vara 22.30 innan jag får gå och lägga mig.

Jag är så trött så jag inte vågar ligga ner i rädslan för att somna.

Till på köpet är jag inte så väldans förtjust i skinkfrestelse, när jag tänker efter lite.

de farliga leksakerna.

Här har jag gått omkring och trott att legobitar är det värsta mina ömtåliga modersfötter kan stiga på i arla morgonstund. Tidigt imorse sparkade jag lilltån i lite plåt a´la sparkcykel.

Att trampa på lite legobitar är numera småpotatis.

funderingar.

Kan man göra något åt:

1. En kursor som hoppar vart den vill och ger mig irritationsattacker av värsta sort?
2. En granne som borrar med sådan passion att jag är rädd att han dimper ner genom mitt tak snart? Borrningen sker varje dag, såklart endast kvällstid.
3. Det gnagande dåliga samvetet man får när ens dotter har 9timmars dagar på förskolan?
4. Att man bara har lust att häva i sig godis och kaffe istället för mat?
5. Julklappsinköpsångesten? Köper jag inte julklappar snart kommer jag, dagen före jul, svettig yra omkring i timmar för att leta den perfekta julklappen. Som jag ändå aldrig hittar och blir istället tvungen att köpa den där äckliga chokladkonfektslådan som jag sedan förläget överräcker.

lillasystern.

Under veckoslutet har min yngsta syster sovit över hos oss. Det resulterade i prat inpå småtimmarna och som bonus fick jag en rejäl sovmorgon imorse. Jag har sovit till klockan halv elva! Ärligt talat visste jag inte att det var fysiskt möjligt. Det bästa med Minna, som denna syster heter, var ändock att hon kokade gröt åt Isabel imorse. Gröt. Det bästa av morgonmål för småpruppar som yrar i snön resten av dagen. Jag saknar dig redan Minna! Fast frukta icke, du behöver inte koka gröt varje gång du är här.

Vi tycker också om nybakat bröd till frukost.

Grötkokaren. Så ung, så behändig.

harmoni.

Medan ni andra vilt shejkar loss på bordet eller åtminstone sveper i er drinkar på nån trendig krog, ligger jag här i all fridfullhet med en bok som handlar om det vi människor har gemensamt. Nämligen att sträva efter lycka och ett meningsfullt liv. Han är faktiskt inte så dum, den där Dalai Lama. I och för sig kan man väl inte bara skriva goja om man fått Nobelpris.

fruset.

Är det bara jag som blir arg av att frysa? På snudden till vresig faktiskt. Och idag är det bara runt -3,5 grader ute. Undras vad som kommer att hända när det blir -30?

pepparkakor.

Dottern ville baka pepparkakor. Det passade utmärkt för en småyr mamma. Såklart hittade vi inga egentliga pepparkaksformer (förutom en missbildad gris som ingendera accepterade) så vi använde några formar som var ämnade för modellera istället. Tror jag.


Efter första plåten tröttnade jag på kavlandet och valde att stirra ut i tomma intet istället. Isabel började passionerat rulla en massa kulor. Jag trodde hon gjorde "harapepplor". Men det var ju chokladrussin. Såklart.


En halvtimme senare hojtade jag att degen tog slut samtidigt som jag slängde den sista överloppsklimpen i soporna. Sedan strittade vi på en massa kristyr på våra 2cm tjocka pepparkaksklimpar. Men det blev precis lika fult som jag anade så jag knäppte ett foto innan det sista ödesdigra arbetsskedet.

Och det var den lilla torsdagskvällen.

första dagen på nya jobbet.

Hur gick det sedan? undrar ni förväntansfullt och viftar febrilt med era intressevimplar.

Väldigt bra tack. Svarar jag. Jag söndrade inte ens en endaste designpryl.

Men nu måste jag och mina ögonpåsar gå till sängs så att jag inte ser ut som en överkörd bisamråtta imorgon också. (Den förödande konsekvensen av extrem morgontrötthet plus att nästan allt mitt smink har tagit slut).

05.49

Och i ett nafs var morgontröttheten som bortblåst när jag hittade en bortglömd plastpåse i en väska. Vad är det här måntro? undrade jag försiktigt. Jag anade redan det värsta. Och min fruktan var sann.

Simdräkten från lördagens simtur är nu återupphittad. Ja, eller egentligen letade jag den aldrig för jag hade glömt bort dess existens helt och hållet.

Nåväl, den lilla chockskadan av blöt-simdräkt-mognar-3dygn-i-plastpåse-doften håller mig åtminstone alert för resten av dagen.

snabba tag.

I torsdags skickade jag in en arbetsansökan, i fredags var jag på en arbetsintervju. I dag fick jag ett telefonsamtal och imorgon skall jag börja jobba här.

Så här sitter jag nu och är aningen förbryllad.

söndagssaknad.

Här sitter jag och saknar min råddare. Som åker sparkbräda inomhus. Och sover med sitt paraply i sängen. Som smular ner min säng med morotsbitar och undrar om tandfen inte kunde ge henne en syster i stället för en peng. Som skriker dumma mamma och sekunden efter säger att jag är snäll. Ja, just hon.

practical joke.

Där stod jag nu sedan med en brinnande tändsticka och kände mig dum en sekund.
Att jag inte fattade direkt.
Sexåringen har pillat bort veken från de tre värmeljusen.
Humorn, gott folk. Humorn.

ett litet dopp i plurret.

Jag gjorde det här. Fast vinterbada kan man väl ännu inte kalla det. Snarare ett litet höstdopp. Sedan så hade jag ju läst fel och uppfattat att bastun skulle vara varm redan kl13. Men det var den ju inte. Så jag smög mig lite åtsides och hoppade i havet på eget bevåg. Blev ju lite av en upplevelse i sig, att huttrande stå i adidassimdräkten från år -98 och hälsa på lördagsmotionärerna som undrande promenerade förbi. Nu hoppas jag ändå att blodcirkulationen fick sig en omgång, trots uteblivet bastubad. Det tar på energin att gå omkring och frysa.

tidig morgon.

Det är ju klart att man vaknar 7.30 av sig själv när man för en gång skull kunde haft sovmorgon. Nytt försök imorgon. Ja, för det sägs ju att övning ger färdighet.

att säga A men inte B.

Imorgon skall jag göra något jag tidigare gjort en endaste gång.

Med denna cliffhanger lämnar jag eder för lite nattugglande och låtsas som om jag på allvar tror att ni spricker av nyfikenhet.

hon åker iväg igen.

Ett par dagar innan hennes pappaveckoslut börjar vi båda känna av den. Irritationen. Tålamodet som inte rikigt är så där segt och smidigt längre. Hon tycker jag är dum och jag tycker det är tröttsamt att bara hålla på med mat och kläder och tidtabeller. Gråa potatisskal och leriga stövelavtryck i hallen. Smulor i soffan och hårstrån i kexburken. Men fredagsmorgonen blir alltid ändå så lyckad. Kanske det är vetskapen om att vi får ta ledigt från varandra en stund. Göra roliga saker på varsitt håll. Längta lite efter varandra. För jag tror det är hälsosamt att även som förälder längta efter sitt barn ibland. Speciellt om man är ensamstående och inte kan ta den där lilla egna tiden en vardagskväll när man känner att nerverna tryter. När man är i en situation där man får lov att orka med trots och snor, smutsiga kläder, hårborstning och gnäll. Sjuk som frisk. Trött som pigg. Men man inser ju snabbt att man får lov att prioritera, man kan inte orka med att göra allt som två vuxna gör i ett hushåll, alldeles själv. Då går man bara in i väggen. Eller blir en bitter och sur kärring som aldrig har tid.




Personligen prioriterar jag glada morgnar. Och glada miner (och suddiga foton) får man ifall man låter dottern åka sparkcykel till frukostbordet.

något att göra på en mulen dag.

Jag fick ett tidningsurklipp på posten häromdagen. Är du under 30 och tycker om att skriva så delta vet jag! Jag skall i varje fall försöka. Här får du veta mer.

skrumpnad.

Varje kväll gnider jag in Nivea Creme i mitt fejs. Ni vet, den där blåa plåtburken som funnits sedan tidernas begynnelse.

Varje morgon är mitt ansikte ändock så torrt att hudcellerna yr ifall jag skakar på huvudet.

Jag överväger ifall jag skall ta steget ut till nästa nivå av smörjmedel.

höjden av lathet.

Jag försöker tappert dricka upp mitt svarta kaffe för att jag inte orkar gå till närbutiken för att köpa mjölk.

Här bör tilläggas att jag ser närbutikens ingång från mitt köksfönster.

till mina nära och kära.

Om jag inte hör av mig mer så omkom jag i fitballsdöden.

Sign. Våghalsig Friskus

det blir aldrig som man tänkt sig.

Alltså när jag får barn tänker jag inte köpa leksaker av plast. Jag skall liksom presentera mina värderingar från första början genom att köpa träleksaker och sånt där annat ekologiskt och ekonomiskt och ja, kanske lite ergonomiskt. Ni fattar.


Och absolut inga små krimskramsgrejer som glöms bort efter en dag, inte heller dockor som kan nästla in osannolika kroppsideal i min ynglings oskuldsfulla hjärna. Nej, leksakerna skall ju vara pedagogiska och lämna rum åt fantasin, vet jag.


Och som tur leker barn i sina egna rum. Det är väl därför det kallas barnrum eller lekrum. Jamenvisst och sedan är det bara att stänga dörren till barnrummet ifall man får överraskningsbesök . Hux flux, en stängd barnrumsdörr och lägenheten ser nystädad ut.

(Sex och ett halvår senare: Ja alltså. Hoppsan.)

gåtan.

Jag knäpper en massa onödiga foton. Och glömmer såklart hem kameran när något riktigt roligt/fint/vackert händer. Detta foto hittades dock i en mapp bland foton från en fin sommarkväll. Hur jag än försöker förstå vad jag egentligen fotat kommer jag inte på vad det här föreställer. Förslag?

realiteter på gymet.

Jag var lite sen till xyclingen. En endaste cykel var ledig, mitt i en klunga av trampande män. Jag tänkte inte mer på saken utan hoppade fröjdsamt upp på min cykel. Efter fem minuter tyckte jag det var lite unken luft, luftkonditioneringen till trots. En halvtimme senare höll jag på att få akuta andningsbesvär.

Om vi säger så här, lukten av den svett som nio karlar producerar kunde ju användas som ett biologiskt vapen.

meddelande till trendskaparna här i världen.

Snälla, gör fula utomhusdräkter och rödblåa mössor till en trend!

Sign. EnSomAldrigHinnerDraPåSigNåtAnnatÖverPyamasenOmMorgnarna.

den krossade idyllen.

Efter två timmar ute i mörkret blev det några avsnitt av Lotta på Bråkmakargatan. Jag blev så inspirerad av miljön i filmen att jag var tvungen att baka lite bröd.

Sedan blickade jag ner på min klädsel och inspirationen flög sin kos. Morotssemlorna blev inte så fluffiga som de brukar, heller. Jag tror jag behöver köpa ett nostalgiskt förkläde till nästa gång.

måndagsförmiddag.

Vad gör man när man inte har ett arbete att gå till en kylig måndag som denna? Man börjar givetvis med att ögna igenom jobbsajterna på internet. Gluttar lite på utbildningar också. Trots att man dyrt och heligt lovat sig själv att inte längre lägga foten på studierelaterad mark. Samtidigt försöker man dricka lite te´ istället för kaffe, för att man inbillar sig att det värmer upp kroppen längre. Sedan målar man en pall. Svart som synden. Inser att man hade rätt när man tidigare anade att målfärgen inte skulle räcka till ett sista lager. Och när man vattnar blommorna ser man att minihundar numera bor i den svarta arbiakrukan. Och snart slår klockan 12.00 och det är dags att ta sig till stan för att hämta hem förskolebarnet. Med svartmålade händer och luggen som är lite spretig och sned men på sitt egna lilla sätt, smått charmig.

barnböcker.

Tack vare allas vår Peppe fick jag ett litet paket häromdagen av författaren Carina Wolff-Brandt från förlaget vingpennan. Kalle Knaster, Miranda och Piraten och som bonus bok Johanssons och pianotanten. Den sistnämnda presenteras som en bok som "...kan vara välkommen läsning för mammor med påhittiga barn. I den boken går mamma helt enkelt i strejk, hon vill inte laga mat på sin semester..."

Låter lovande. Mycket lovande!

söndagen som gick.

Sedan blev det kväll. Och tiden stod still. Flickan ville bara se på film efter att ha lekt med kompisar halva dagen. Och jag. Jag avskyr den där känslan av att tiden stannat. Avskyr den så mycket att jag har lust att riva mig i håret och skrika. Men det gjorde jag ju inte, för sånt gör man ju bara på film. Blir galen av lite tristress alltså. Nej, istället marscherade jag till toaletten och klippte av lite framhår.

Som ni ser är jag alldeles till mig av lycka över mitt konstiga jag-klipper-pannlugg-bara-för att-jag-inte-har-något-bättre-att-göra-tvångsbeteende. Se fröjden i mina ögon och beskåda lyckoruset!

allhelgona.

Tidigare i kväll tände vi tre värmeljus. Jag hade inga andra ljus hemma. Sedan berättade jag lite för Isabel om min farfar som gick bort när jag var barn. En sak jag alltid kommer att minnas är hur min farfar avslutade med "stäng nu lilla ögat" när han önskade oss barnbarn godnatt. Och det tyckte vi var väldigt praktiskt när vi ännu var pigga om kvällen. För vi gjorde som han sade och stängde ett öga. Och fortsatte tissla och tassla med det andra ögat öppet.

flykten.

Medan alla andra flyr till aningen mer exotiska breddgrader för att bekämpa dysterheten som uppstår av detta mörker, klampar jag iväg till kusinen för att pigga upp mig med oanständigt mycket kaffe.

Det är ju nästan samma sak.

några höstmånader.

Augusti: Nej men vad mysigt med mörka sensommarkvällar.

September: Så skönt att få klä på sig lite kläder igen.

Oktober: Vilka vackra färger träden har.

November: Nu är det kört.

de är här nu.

Igår kväll gick dottern och jag på en kylig kvällspromenad längs ån. Förutom frusna fingrar lade jag märke till den första julbelysingen. En sån där blå, lysande plastslang med LED-lampor var virat runt ett balkongsräcke. Det enda som fattades var att slangen till på köpet skulle ha blinkat.

Vissa uppfinningar är enbart utav ondo.

man vet att man har barn när...

...en avkopplande bastukväll betyder att man rusar in i bastun så fort den är varm, bara för att man ska få sitta i lugn och ro i hela 3minuter innan man blir beskjuten med vattenstrilar från omänskligt många vinklar pga. att sexåringen äger en vattenpistol.

hänt sen sist.

I skymningen gick jag på fitballstimme och fick en gympaboll i huvudet. Några minuter senare strittade samma kvinna som i misstag dångat mig med sin mjuka boll, rakt på rumpan och återigen flög bollen sin kos. Tur att jag har ett bra ansiktsminne. För nästa gång skall jag minsann se till att inte stå bredvid den där farliga typen igen. Alla i närheten sneglade nervöst på henne varje gång vi skulle vifta lite med bollen. Gruppgympa är tydligen en farlig sport.

smygbloggaren Pär.

Det regnar ute. Vi leker inne. Eller som bäst smygbloggar jag ju här under täcket. Är egentligen en pojke som heter Pär och har brutit båda benen. Mina ben är därför invirade i wcpapper. Varmare än sockor faktiskt. Känner mig lite fräck då jag inte riktigt är närvarande, men till mitt vilda försvar kan jag meddela att jag har lekt ytterst aktivt och koncentrerat i nästan två timmar. Man kan väl inte alltid orka? Oj, nu blev jag upptäckt och det är middagsdags dvs. tre spelkort, en pinne och en tejprulle skall ätas upp. Jag vet. Spänningen är olidlig.

som tur finns det bibliotek.

Återigen försmäktar jag utan internet. Häromdagen knäppte jag på min levnadspartner (för icke insatta: levnadspartner= laptop) och den visade mig en svart ruta. Eller kanske den var blå. Med bokstäver och siffror. Och konstiga tecken. Jag gjorde ett par trick som min bror (Jan - kom hem från havet!) lärt mig. Men det gådde icke, som jag sa når jag var liten. Nåväl, som den positiva kvinnan jag är (sluta fnissa, jag är visst positiv) måste jag medge att effektiviteten angående andra angelägenheter stigit avsevärt. Det kanske vore något att införa en internetlös dag i veckan? Och leva lite sådär som i tidernas begynnelse.

meddelande till mamma.

Om du vill kommentera utan att registrera dig. Klicka på texten "kommentarer" under inlägget. Kryssa i alternativet: anonym. Skriv i kommentarsfältet med valfria (gärna positiva eller smickrande) ord. Och klicka på rutan "publicera kommentar". Klart! Hälsar din dotter som mobilbloggar för första gången.