Vi hängde upp våra ytterkläder
bredvid varandra varje dag.
Och en dag när jag kom hem från dagis
märkte jag att jag var kär.
Att hans overall luktade riktigt illa ibland, gjorde mig inget.
Det var sånt man får ta, tyckte jag.
Men det hände sig att jag blev lite ledsen
för jag trodde att det fanns en oföränderlig lag.
En lag som sa, att om man inte har samma färg på ögonen
så får man inte gifta sig och få barn.
Hans ögon var bruna.
Mina grågröngulblå.
Och jag stirrade mig själv i spegeln tills jag fick huvudvärk
i hopp om att hitta en endaste liten brun prick.
Jag ville ju så gärna att vi skulle kunna gifta oss.
Sedan någongång.
Men en eftermiddag förändrades allt.
Han kom fram till mig och sa de tre magiska orden:
Vill du leka?
Då tyckte jag att jag stirrat tillräckligt.
Och lekte istället resten av eftermiddagen.
Jag minns lättnaden av att inte längre behöva fundera på
hur det är att gå omkring och vara kär.
5 kommentarer:
Vad du skriver fint :)
<3 nämen va gullit! Bruuuna ögon var också mitt första kärleksobjekt, i dagis..o i lågstadie o högstadie o gymnasie, dock olika ögon..sen gifte jag mig med min kära blåögda man ;)
Hannah: Tackdetsamma!
Sanna: Tror vi har diskuterat om det här i vår vilda ungdom... Måste medges att jag nog ännu är lite svag för bruna ögon.
Bruna ögon är bra. Och man får visst gifta sej med en man med andra färgers ögon. Men det kanske du visste redan!? ;-)
Nu har jag en man med bruna ögon, den första, tror jag. Och de ögonen är jag svag för. Mums!
Ser framemot att träffa din brunögda man!
Skicka en kommentar