det naturliga insynsskyddet.

Det enda trädet på gården som har löv kvar, är lönnen utan för vårt köksfönster. Än är det alltså helt okej att glömma att dra ner persiennerna trots att man spatserar omkring halvnaken härinne. Men snart är den lilla tiden av förbarmande också slut. Ännu en orsak att föredra sommar och tidig höst framom vintern.

.
Vissa grannar får dock redan se trailers av "trött mamma som glömt dra på sig byxor", vare sig de vill det eller ej.

tilliten.

Isabel har insett att det är bäst för alla parter om man inte ständigt ropar på sin mor när denne lagar mat.

Maten kanske till och med blir god då, resonerar hon.

Hennes hängivna förtroende för mig gör mig rörd.

med huvudet på sned.

Att det är fredag firar jag med att väckas till en brännande nacke. Har fått nackspärr. Riktigt HC nackspärr, så där så att man skriker om man måste vända på huvudet ens någon millimeter.

Tillnäst läkarbesök. Och förhoppningsvis en kortisonspruta. Och Panacod. Och lite Sirdalud. Ja vad som helst som får mitt huvud i rätt position duger nu faktiskt.

det nya trotsvapnet.

Istället för att bli arg och börja gråta eller skrika har min dotter börjat hota mig med att hon går ut på balkongen och ropar PIPPELI så högt hon kan, ifall hon inte får sin vilja igenom.

Lagom kul.

äsch.

Hade tänkt överraska barnet mitt idag med en liten skogspicnic. Så där annars bara. Innan slaskvädret börjar bli vardagsmat.

Men istället för att förbereda mig mentalt på att gå ut i naturen började jag frysa trots tröjor, sockor och filtar och är alldeles tung i huvudet. Skulle ha ett roligt veckoslut på kommande och hoppas verkligen jag inte blir sjuk nu. Tips på kurer?

skolfotografering.

Dottern har fotograferingsdag på förskolan. Redan i lågstadieåldern började jag själv ana småangst över de stunderna när man skulle sitta där och försöka le på ett naturligt sätt. Att jag var lite rund, såg ut som en pojke och dessutom alltid lyckades ha ful frisyr när det vankades skolfotografering, gjorde inte saken bättre.

(Min dotter blir ju såklart alltid jättelyckad på sina foton. Konstigt nog. Förvisso är jag medveten om att jag inte är den mest objektiva kritikern.)

Den fula ankungen i kanske tioårsåldern och pottfrisyr.

Gissa hur många gånger jag fick skåpnyckel till

avdelningen som är ämnad för det manliga könet

när jag besökte simhallen som liten?

potatismos och köttbullar.

Inse ironin med att för en gångs skull lyckas göra en väldigt god middag när man måste vänta med att äta den till efter gympasset.

morgonbussen.

I morse missade jag bussen och såg den köra iväg mitt framför näsan på mig. Fick en plötslig lust att kasta mina vantar på marken, hoppa jämnfota och annars bara gasta någonting på typ italienska, med viftande armar såklart. Men eftersom mitt huvud pryddes av en neddragen röd tofsmössa och jag varken orkat sminka mig eller klä mig snyggt, bärgade jag mig och gick istället aningen snopet och satt mig på en sketen bänk. Man vill ju inte att någon ska tro att man är galen heller.

I morgon måste jag antingen orka utföra en liten krigsmålning och klä mig snyggt redan i arla morgonstund eller möjligen hinna i tid till bussen. Är inte säker på vilket av alternativen är lättare att genomföra.

klassikern.

Vi har inte ens hunnit åka förbi Bennäs innan matsäcken nästintill är uppäten. Endast en vattenflaska och den där obligatoriska bruna bananen, som man alltid lika plikttroget packat med, är kvar. Dessutom frågar tösen om det är långt kvar att åka samtidigt som vi passerar Karlebys gränser.

den lyxiga lördagsmorgonen.

I morse vaknade jag av att min dotter störtar in i rummet och ropar: Mormor skall köpa en zhu zhu pets åt mig! Jag somnar om. När jag vaknar på nytt är huset tyst och ingen annan än den snarkande hunden är hemma.

Jag inser att jag sovit 12 timmar i sträck.

Det, mina vänner, har inte hänt på ett år ungefär. Eller åtminstone flera månader.

Och således har begreppet lyx fått en ny innebörd.

kokkola.

Sorgen var stor när jag märkte att kameran lämnat hemma. Jag fryser hela tiden. Och äter ännu oftare än fryser. Har endast ett par skor med. De har 9cm klack. Har krattat halva gårdsplanen med frusna tår nedstoppade i min fars gigantiska gummistövlar och en spräcklig fleecemössa. Innan idag visste jag inte ens att mössor av fleece fanns.

Med närmare eftertanke är det säkert tur att kameran ligger på soffbordet 500km bort.

Fashionistan återkommer.

vi drar i väg.

Tösen har höstlov i dagarna fem. Vi drar till plattare breddgrader där jantelagens vindar friskt blåser över slätterna.

Österbotten.

Jag tror man blir lite mer ödmjuk som människa om man är uppväxt utan en endaste kulle i sikte. Alla andra vyer blir så mycket intressantare då. Och innan någon med brinnande kärlek för de österbottniska savannen nu riktigt härjar upp sig, så kan jag meddela att jag givetvis tycker det är vackert i österbotten också. Men vi kan väl hålla med om att det råkar vara väldigt platt. Som en pannkaka. Ifall man förbiser de där ladorna som sticker upp här och där på åkrarna.

Men nu skall vi icke vara ytliga.

För man kan sakna sin lilla släta startruta, i den lilla platta staden, även om man inte kan tänka sig leva där igen, på ett bra tag. Kanske sedan någon gång. Kanske ändå aldrig. Den som lever får se.

Tillnäst: Svettig tågresa. Eller iskall tågresa. I ungefär fem timmar. Kanske fler. Som sagt, den som lever får se.

inredningsdetaljen.

Förresten så har jag en ny inredningsdetalj. Den har stått mitt på golvet i sisådär fem dagar nu. Blivit förflyttad kanske en meter hit eller dit för att undvika snubbelrisk. Väntat på att komma till nytta för att sedan stuvas undan i ett skåp.

Ja. Det är min dammsugare.

Nu är det nästan så, att jag blivit så van att det sista jag ser innan jag faller in i min nattliga sömn är en svart dammsugare, så att jag bara för den delen låter bli att dammsuga. För då blir jag ju illa tvungen att trycka in mackapären i den lilla städskrubben efteråt och har varken några måsten eller något att snubbla över här hemma längre.

Men bara nästan.

För egentligen har jag gått och blivit lite lat.

Hur svårt det än är att medge.

tips på effektiv väckning.

Visst är det lite märkligt hur alla Lifvets Goda Ting försvinner ur mannaminnet i samma sekund som du i misstag placerar din nakna morgontrötta fot på den där lilla -men ack så djävulska- legobiten?

Sign. Hon som står och viskar svordomar i toaletten.

inget speciellt egentligen.

I fredags åt jag sushi. Jag kan förstå att man bör äta det ett antal gånger innan man blir van med smaken. Det var långtifrån äckligt men inte så där jättegott heller. Ännu. Tror jag kommer att börja tycka riktigt mycket om sushi efter några smakprover till. Förutom några risklimpar som jag lyckades dränka i vinägern så var jag dessutom osprättandes av råvaror. Både på mig själv och andra. Lyckat besök med gammal studiekompis faktiskt. Feg som jag är skulle jag knappast ha vågat gå dit själv och stamma fram nån sorts beställning.

vädret idag.

Precis som när man inte har nåt annat att tala om än vädret, kan man konstatera i en blogg att det snöar ute. Om någon är genuint intresserad av detta behöver vi inte spekulera i.

en bulle och en prutt.

Isabel har en ny vän. Han bor väl i samma hus som vi. Tror jag. Är inte riktigt säker på varifrån alla kompisar droppar in. Hur som haver bygger de med lego och för djupa samtal över varsin kanelbulle.

Pojken: En gång försökte jag berätta för en flicka jag är kär i, hur mycket jag tycker om henne. Vet du vad hon gjorde?
Isabel: Nä, var det nåt hemskt?
Pojken: Ja.
Isabel: Började hon reta dig?
Pojken: Nej. Hon pruttade!
Isabel: Äh, kanske hon bara hade ätit såna här bullar- av dom här blir det ganska bra pruttar.

När jag skall duka bort deras lilla picnic i kojan de byggt, ser jag att pojken lämnat över hälften av hans smarriga bulle.

kontorsråttan del två.

Jag hade tydligen inte spottat tillräckligt på den dyra chokladen. Blev kallad till omgång två. Vad är förresten grejen med att man nuförtiden har typ tjugotre arbetsintervjuer till ett och samma arbete innan nån bestämmer sig? Kan man inte fråga allt på en gång?

och så var det måndag.

Det är råddigt och slött och fult här inne. Solen skiner där ute. Men jag har smutsigt hår.

man vet att man har barn när...

...ett stilleben bestående av: ett fat ekollon, två blad av en krukväxt i ett glas och i ett annat vattenglas ett ihopknutet barbietäcke, plötsligt uppenbarat sig på köksbordet. Fritt fram att försöka tolka vad detta skall symbolisera. Jag har absolut ingen aning.

ytligt tjafs.

I fredags kom min kusin och hälsade på. Vi halkade in på ämnen som behandlade snygghet, kroppar, ytlighet och den fysiska självbilden. Och vi var överrens om en sak. Smått mulliga människor får utropa högt att de är snygga och är sååå nöjda över sina kroppar. Tjocka människor får vifta med sina rumpor och skrika "I´m fat AND fabulous" och folk hejar på den stronga attityden. Men snygga, smala människor får under inga omständigheter avslöja att de anser sig själva som vackra skapelser. Då är de bara egenkära pisshuvuden. Som inte har något annat att spela med än sitt utseende.

Nu säger jag inte att jag tycker endast smala människor är snygga. Eller att alla smala människor är snygga. Men de är just de som både råkar vara smala och snygga som inte får säga något högt.

Varför får man inte säga att man tycker man själv är snygg om man tillhör den där minoriteten som råkar ha fått ett behagligt utseende?

Ingen annan blir väl fulare för det?

Eller tänker jag helt fel nu?

att vara en höstmänniska.

Jomenvisst. Jag är faktiskt en höstmänniska. Naturen är så vacker och det är trevligt att få vara ordentligt påklädd. Skulle jag ha råd och ork att satsa på min uppenbarelse kunde jag påstå att jag skulle vara en riktigt stilig syn på hösten. Och alla de där skogsutflykterna vi skall göra, flickan och jag, ut i den döende naturen. Jo för den håller ju på att dö lite. Eller åtminstone falla i koma. Naturen. Och det blir kallare och mörkare. Och folk blir deprimerade och sitter framför sina konstgjorda solskenslampor. Och när de gjort det så flyttar de sig framför sina tv-skärmar. Åtminstone håller sig alla inomhus. Och säg mig visst börjar det vara lite omänskligt mörkt redan om morgnarna när man skall skynda iväg nånstans. Och man fryser ju direkt man stiger upp ur sängen. Och det är kallt och man vet att det ännu kommer att bli riktigt mycket kallare. Och ruskigt och fult och grått och så där. Och egentligen har jag inte spenderat mer än en halvtimme i den där arma kvistiga skogen för sedan steg jag i en vattenpöl och fick åka hem med en dyngsur sko för att inte bli förkyld som man så ofta blir nu när det är höst och kylan kryper in i vråna. Men det är ju så vackra färger på bladen om hösten. Så jag är nog en höstmänniska trots allt. Jomenvisst.

Fast våren kanske ändå inte är sådär jättetokig heller?

kontorsråttan.

I torsdags satt jag på en arbetsintervju. Det var inget speciellt med intervjun förutom att det var hela tre högsta höns som satt och stirrade på mig. Allt gick väldigt sedvanligt till och jag var inte ens nervös vilket kanske inte alltid är ett bra tecken. Då utbrast herremannen som var VD för företaget.

-Men du är så lugn! Du utstrålar någonslags inre fridfullhet.

Då brast jag ut i ett frustande flabb så att spottdroppar yrde över konferensbordet och på deras dyra belgiska konfekt.

Och dit for den arbetsplatsen.

jag är kanske tillbaka.

Det tog mig flera dagar att komma ihåg att jag faktiskt har en gammal mokkula (snälla säg mig vad heter det på svenska?) undangömd någonstans som fungerar ens tidvis. Igår kväll, okej, i natt lekte jag tekniker och efter lite trixande så fungerade det. Jag tror jag ropade Heureka! (Nä det gjorde jag inte alls, men det lät roligt att skriva). Så nu sitter jag här med mitt internet. Visserligen får man inte flytta laptopen en endaste millimeter för då bryter anslutningen. Har också fått ett besynnerligt ryggont och en början till nackspärr för jag måste sitta i en konstig ställning. Igår kväll, jag menar alltså i natt, läste jag bloggar i över en timme i en ställning som självaste skaparen av kamasutra skulle ha imponerats av. Men trots allt är jag så glad så glad.

Nu tar jag farväl igen, för ingen vet ifall mokkulamackapären ger upp efter detta inlägg.

ofrivillig paus.

Min internet hemma har dött. En vecka skall det ta att fixa problemet. Men jag återkommer snarast.

amor.

Igår kväll när jag rensade lillfrökens förskoleväska stötte jag på en bunt med skruttiga papper. Har du ritat teckningar? undrade jag. Nej, jag har fått kärleksbrev, förklarade dottern rodnande. På varje papper hade avsändaren skrivit sitt namn och ritat ett eller flera eldröda hjärtan. Sju stycken kärleksbrev var det. På en och samma dag. Av en liten pojke. Det är fler kärleksbrev än jag fått under hela mitt liv.

Skriver man numera kärleksbrev förresten? Hoppas det.

när det känns som om tiden står stilla...

...måste man bara gaska upp sig och gå och shejka lite rumpa så att dagen får en nystart.