Tösen har höstlov i dagarna fem. Vi drar till plattare breddgrader där jantelagens vindar friskt blåser över slätterna.
Österbotten.
Jag tror man blir lite mer ödmjuk som människa om man är uppväxt utan en endaste kulle i sikte. Alla andra vyer blir så mycket intressantare då. Och innan någon med brinnande kärlek för de österbottniska savannen nu riktigt härjar upp sig, så kan jag meddela att jag givetvis tycker det är vackert i österbotten också. Men vi kan väl hålla med om att det råkar vara väldigt platt. Som en pannkaka. Ifall man förbiser de där ladorna som sticker upp här och där på åkrarna.
Men nu skall vi icke vara ytliga.
För man kan sakna sin lilla släta startruta, i den lilla platta staden, även om man inte kan tänka sig leva där igen, på ett bra tag. Kanske sedan någon gång. Kanske ändå aldrig. Den som lever får se.
Tillnäst: Svettig tågresa. Eller iskall tågresa. I ungefär fem timmar. Kanske fler. Som sagt, den som lever får se.
5 kommentarer:
Jeee! :D
om du har tid så.... :)
Japp!
De platta vyerna har ju sin historia. För det var ju så att när Gud skapade världen slog han ner knytnäven där Österbotten ligger och sade "Detta är mitt kungarike!". Så kullarna som finns annorstädes är bara skiten som sprätte iväg härifrån.
Hehehe...Varje dag lär man sig nåt nytt!
Skicka en kommentar