Jomenvisst. Jag är faktiskt en höstmänniska. Naturen är så vacker och det är trevligt att få vara ordentligt påklädd. Skulle jag ha råd och ork att satsa på min uppenbarelse kunde jag påstå att jag skulle vara en riktigt stilig syn på hösten. Och alla de där skogsutflykterna vi skall göra, flickan och jag, ut i den döende naturen. Jo för den håller ju på att dö lite. Eller åtminstone falla i koma. Naturen. Och det blir kallare och mörkare. Och folk blir deprimerade och sitter framför sina konstgjorda solskenslampor. Och när de gjort det så flyttar de sig framför sina tv-skärmar. Åtminstone håller sig alla inomhus. Och säg mig visst börjar det vara lite omänskligt mörkt redan om morgnarna när man skall skynda iväg nånstans. Och man fryser ju direkt man stiger upp ur sängen. Och det är kallt och man vet att det ännu kommer att bli riktigt mycket kallare. Och ruskigt och fult och grått och så där. Och egentligen har jag inte spenderat mer än en halvtimme i den där arma kvistiga skogen för sedan steg jag i en vattenpöl och fick åka hem med en dyngsur sko för att inte bli förkyld som man så ofta blir nu när det är höst och kylan kryper in i vråna. Men det är ju så vackra färger på bladen om hösten. Så jag är nog en höstmänniska trots allt. Jomenvisst.
Fast våren kanske ändå inte är sådär jättetokig heller?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar