hon åker iväg igen.

Ett par dagar innan hennes pappaveckoslut börjar vi båda känna av den. Irritationen. Tålamodet som inte rikigt är så där segt och smidigt längre. Hon tycker jag är dum och jag tycker det är tröttsamt att bara hålla på med mat och kläder och tidtabeller. Gråa potatisskal och leriga stövelavtryck i hallen. Smulor i soffan och hårstrån i kexburken. Men fredagsmorgonen blir alltid ändå så lyckad. Kanske det är vetskapen om att vi får ta ledigt från varandra en stund. Göra roliga saker på varsitt håll. Längta lite efter varandra. För jag tror det är hälsosamt att även som förälder längta efter sitt barn ibland. Speciellt om man är ensamstående och inte kan ta den där lilla egna tiden en vardagskväll när man känner att nerverna tryter. När man är i en situation där man får lov att orka med trots och snor, smutsiga kläder, hårborstning och gnäll. Sjuk som frisk. Trött som pigg. Men man inser ju snabbt att man får lov att prioritera, man kan inte orka med att göra allt som två vuxna gör i ett hushåll, alldeles själv. Då går man bara in i väggen. Eller blir en bitter och sur kärring som aldrig har tid.




Personligen prioriterar jag glada morgnar. Och glada miner (och suddiga foton) får man ifall man låter dottern åka sparkcykel till frukostbordet.