här går det undan.

Nämen alltså, nej. Sådan här skulle jag ju inte bli. En sådan här jäktande, knyckig kvinna. Hjälp. Här försöker jag tända lite ljus och lugna ner mig, men jag går ännu på högvarv efter nästan 10 timmar arbete och sprättar på som värsta hönan. Nu tog jag paus. Eller ja, jag försöker ta paus. Men eftersom barnet leker på gården så liksom bara dänger och daskar och plockar jag. Och skriver listor och liksom bara oj,oj här och så slänger vi en maskin smutstvätt in där och samtidigt kan man ju tvätta wcn och typ hänga upp jackorna som ligger i en hög på golvet och nu skall jag betala räkningar med min högra arm medan huvudet funderar på morgondagens schema och den vänstra handen trycker in en surskorpa i den frenetiskt tuggande munnen som inte fått någonting att tugga på de senaste åtta timmarna. Det finns liksom inget stopp på någonting mera. Hur blev det så här?

Jag är inte ens en av de där typerna som tycker det är häftigt eller avundsvärt att vara effektiv och lite småstressad eller att ha för mycket att göra. Jag är ju lite av en soffpotatistyp i min innersta själ. Men ändå bara fullt ös, medvetslös i flera veckor nu. Sur är jag inte, men snart är jag rädd att jag glömmer bort hur man njuter utan att prestera något.

Det här berömda ekorrhjulet? Hur hoppar man av det? Hur sätter man sig ner mer än femton minuter och bara njuuuuuter av att vara? Någon som vet? Va? Va? VA?