karolina den fina

En bra sak med att bo i höghus är att man aldrig någonsin känner sig ensam. Inte ens en mulen höstnatt behöver man tro att man är allena. Mina grannar till exempel, så oerhört sociala. De har fest nästan varje onsdag, ibland på torsdagar och precis varje veckoslut.

Det börjar stillsamt, med värmeljus uppradade längs balkongräcket och glada, lite upplivade röster. Och så sitter de där och tjattrar i fladdrande ljus, i några timmar. Väldigt trivsamt på något sätt. Speciellt lite senare när tjattret övergått till högljudda diskussioner eller när de lyssnar på Finnhits från 90-talet eller Celine Dion och får för sig att skriksjunga ut i mörkret. I dethär skedet har de nu oftast också klätt av sig. Ifall de är nakna? Ja, för det blir väl svettigt av alla värmeljus de omringar sig med eller nåt.

En gång hörde jag en konstig duns och tänkte att nu föll nog någon stackars sate över balkongsräcket, precis när denne brölade som bäst i skriklåtens högsta falsett. Det visade sig vara någon form av säckstol eller kanske en jättestor dyna som gjorde självmord. Blev ju lite antiklimax med avbrott i My heart will go on, men efter någon minut spelade grannarna hela låten från början igen och gjorde ett nytt försök. Den låten är ganska lång, vill jag minnas. Och de är ambitiösa killar, de här grannarna, som ni förstår.

En annan gång var det väldigt tyst en fredagskväll och det visade sig vara för att Pavarottisarna hade sparat på sina röster till klockan fem på natten då det var dags att börja värma upp inför helgens skrålande visor. Jag övervägde att kasta en vissen balkongsblomma på dem, som tack för väckningen, men begrep i sista stund att det skulle vara lite för vardagligt att slänga över en sliten keramikkruka till så högklassiga trubadurer.

Idag är det onsdag. Och konstigt nog har grannarna inte fest. Nä, idag tänkte de istället hamra lite. För en kvart sedan började de. Dunk, dunk, dunk, låter det.

Som sagt, man känner sig aldrig ensam i höghus.