att motarbeta sig själv.

Den här borgen byggde vi på dotterns födelsedag. Mitt på golvet. Det var onsdagen den 21 september. Precis innan vi tog fram delarna slog det mig att vi kanske borde bygga borgen på ett lite bättre ställe, eftersom den troligen skulle vara lite krånglig att flytta och för att jag är lat när det kommer till att flytta på saker och/eller bygga om. Sedan schasade jag bort tanken med ett: Skitsamma, nu bygger vi!

En dryg vecka har passerat. En vecka full med smärta. Otaliga gånger har jag slagit någon av mina tår i borgen. En morgon höll jag dessutom på att snubbla över hela saligheten så jag fick göra någon konstig räddningsmanöver vilket ledde till att jag sträckte någon sena och hade ont i ryggen resten av dagen.

Det värsta är insikten är ändå den, att borgen kommer att stå där den står flera dagar -kanske veckor- till. För när det kommer till vissa saker är jag bara så grymt bakåtsträvande. Som att flytta på borgar som står i vägen, bara för att man kanske då tvingas att bygga upp på nytt.

Istället skuttar, förbannar, hoppar över, kurvar jag förbi det arma mdf-helvetet i några veckor till.