Imorse skickade min pappa ett trevligt litet sms.
En liten behaglig utmaning om att springa ett litet halvmaraton innan vintern.
Inget tvång såklart.
Man är med bara om man vill, skrev han.
Totalt frivilligt.
Ja alltså, dvs. lika frivilligt som jag åkte i Europas snabbaste berg- och dalbana ifjol.
I 140km/h.
Vilken njutning det var.
Speciellt efteråt när jag märkte att jag inte hade slungats ut ur vagnen och dött.
Tacksamheten, gott folk, fick en ny innebörd.
Grejen är den, att ifall någon frågar om jag vill åka lite berg- och dalbana eller springa 21km eller hoppa fallskärm in i en vulkan, så har jag någon konstig mekanism i min käft som säger: Jaa, absolut! Låter ju jättekul.
Springa.
21,51km.
Jättekul!
Faktiskt.
Man vet ju att man lever åtminstone, tänker jag.
Och dämpar jag-och-min-stora-trut-ångest med att trycka i mig ännu en näve flottiga chips.
2 kommentarer:
Se det som en utmaning,du klarar det nog! Fast jag vet känslan, är själv likadan.
Ja. Suck. Men och andra sidan satt jag och häromdagen och funderade på varför jag inte har någon hobby. Nu har jag ju en s.k. hobby hela sommaren. Fast att bygga modellplan låter t.o.m. mer närmare min hobby just nu. Och då ogllar jag att pyssla.
Skicka en kommentar