också en torsdagsaktivitet.

Cykla genom stan med huvudet på sned.
Försöka undvika trottoarkanter och gropar utan att kunna titta neråt.
Kvida lite grann.
Kvida mer och kämpa emot lusten att ryta åt den knäppa läkaren som våldsvrider på mitt huvud.
Bli pickad i baken av samma läkare som nu döpts om till Den Ondskefulla.
Hämta medeciner, ännu med det där huvudet som inte går att vrida på.
Cykla hem.
I en regnskur.
Och ja, mitt paralyserade huvud hänger också med ännu, i ösregnet.
Känna att sprutan inte verkar.
Äta medeciner med trianglar och en massa eventuella biverkningar.
Bli alldeles lullig i huvudet.
Undra om det hör till biverkningarna eller bara allmänt dåligt drogtolerans.
Ligga nästintill orörlig i mystisk ställning i fyra långa timmar.
Blogga om sin totala inkompentens att röra på huvud, nacke, axlar.

Slutsats: Nackspärr är väldigt opraktiskt.