att sakna en tandborste.

Hur många dagar är det tills du kommer efter mig mamma?
Sex eller sju dagar till, svarar jag.
Jag saknar dig, säger hon.
Jag saknar dig också, svarar jag.

Och hennes mugg är tom. Den har varit det alldeles för länge.

åtminstone har man inte långtråkigt.

Mina senaste tre dagar: Jobbat ca 40 timmar. Okej, kanske bara 35. Men ändå.

Mina inkommande två dagar: Jobba. Åka till Helsingfors och fira in nya året. Åka tillbaks nästa dag och fortsätta jobba.

Min känsla just nu: Kommer. Att. Dö. Eller åtminstone svimma.

 *googlar downshifting*

om empati.

Min dotter infinner sig nu med flera kusiner hos mina föräldrar. Min mamma rapporterar via mail om vad de gjort. Här är ett utdrag ur ett mail som jag fick för någon dag sedan:

"...Glömde berätta att igår när vi skulle ut från simhallen märkte flickorna Röda korsets mjölkhink och ville ha slantar och jag gav dem och de var alldeles förskräckta när de märkte att hinken var tom!
Så de ville ha mera pengar och idag har de tillverkat tidningar som de sålt och pengarna ska gå till Röda korset och fast vi kanske inte far och simmar idag så vill de att vi ska föra pengarna i alla fall för de tyckte det var så synd om de stackars barnen...
( det fanns foton på hinken )..."

Igår ringde Isabel och berättade att de samlat ihop fem euro och trettiofem cent. Deras engagemang är rörande.

året 2011.

Såhär några dagar innan ännu ett nytt år obarmhärtigt lurar bakom knuten, undrar jag om det är nu som man skall göra någonslags resumé av året som gått?
Trycka in lite klatschiga bilder med bildtexter som osar av flärd?
Det vore ju ett intressant inlägg i en halvdöd blogg, kan man tycka.

Men.

Jag tänker inte göra det, eftersom 2011 har varit det tråkigaste, mest intetsägande året i mannaminne.
Ingen pessimism här, bara realism. Det absolut bästa med detta år är att nästa år inte kan bli mer meningslöst.
Fast jag bara skulle sitta på en sten och äta gurka hela det inkommande året så skulle det övervinna de flesta dagar som gått.

Sedan är jag ju så tönttigt lagd att jag idkar orealistisk positivism, håller flaggan på topp och känner på mig att nästa år blir mer äventyrligt och kanske lite stormande.

Annars kanske jag måste sätta mig ner på den där kalla stenen nånstans, gnaga på den där vattniga gurkan och känna hur livslusten rinner ur mig i takt med mitt ihärdiga tuggande.

Och det vill vi ju inte.

kvällshälsning från jobbet.

 

 Jag tog visst mellandagsbloggpaus också. Lite hektiskt igen, som bäst. Längtar till mars. Då får man vila. Så sägs det i varjefall. Annars så kan jag säga att denna barnlöshet gör mig till en ytterst oansvarig person. Senast jag tillredde mig en ordentlig måltid var på julafton. Julafton var ganska länge sedan, kan man tycka medan man hafsar i sig ett torrt rågbröd på kvällen. 

Tur att man vanligtvis har ett barn hemma som styr upp livet lite.

måndagskväll.

Här har man firat jul med feber och storm. Och lite dramatik pga av att telefonabonnemanget inte fungerat. Imorgon börjar vardagen igen.

Hoppas ni haft det bra!

att ha påbörjat en samling.

Efter att jag  fått barn blev julhemmet plötsligt lite mer naivistiskt och sprätande. Med hjälp av en toarulletomteflicka, en stadig klabbtomte som håller på att kvävas i sitt pompösa bomullskägg, kartonggranen och en enarmad lycklig tomte i lera önskar jag alla en lugn helg. 

Själv tar jag julpaus med bloggen.

Ciao.

god jul.

Hittills har jag: Sovit rekordlänge, ätit i sängen, vägrat stiga upp, läst bok, läst bloggar.

Vidare planer: förhoppningsvis stämningsfull julkyrka och julmat.

Är mycket, mycket nöjd.

kontrasterna.

Att förtära ost, pepparkakor och bubbeldricka var en av arbetsuppgifterna idag.

Ja, jag klagar då inte.

Sedan cyklade jag hem i stormig motvind och regn.

en annorlunda jul.

Bara en åttatimmarsdag kvar. Sedan tänker jag lägga mig vågrätt och andas lite grann. Eftersom min dotter firar Jul med sin pappa i år tänker jag passa på att pusta ut hemma i Åbo. Mest ensam, har jag tänkt.
 Hu så sorgligt, tänker ni. Men nu är det som det är, tänker jag, och passar på att bojkotta alla juligheter och tänker istället: Inga svettiga tågresor, inga överdimensionerade portioner julmat, inget hetsspring mellan släktingar och vänner. Bara jag. Jag. Och mina böcker. Och kanske några filmer. Och så tänkte jag gå på julkonsert. Och ta långa promenader. Och bada bastu i tystnad (Extrem lyx). Och livnära mig på choklad i pyamas under täcket halva eftermiddagen. Och vara ute i dagsljus. Åh, dagsljus, vilken lyx. Och kanske fotografera lite, länge sedan man gjorde sånt. Och måla. Ojaaa, måla.

Att sånt.

Och även om jag kanske inte gör något annat än ligger under mitt täcke så har jag banne mig fått vila. Och det behövs, ska ni veta.

Men nu skall jag beta mig igenom den där sista arbetsdagen före långhelgen.

Ha det gott och stressa icke!

vad som hände sedan.

Tycker ni vi skall diskutera om att jag just insåg att jag faktiskt alldeles själv har hällt i mig 500g av chokladpappersgodisar det senaste dygnet? Förvisso hade jag bastukväll ikväll, men mitt sällskap åt annan godis. Så ja, alldeles själv har jag fått denna chokladmängd intråttat i mig.

Jag vet. Icke intressant.

Men får man säga att man mår lite illa nu?

hänt på morgonbussen.

Jag brukar tycka att jag är en rätt så avslappnad typ. Äger lite av en låt alla blommorna blomma mentalitet.

Men i morse när en individ gick all bananas med sitt hårspray i bussen blev jag lite negativ. Faktiskt. Speciellt eftersom sprayaren ifråga satt framför mig och hälften av hårlacket träffade mitt ansikte.
Svårt att andas blev det också.

Men annars är jag ganska gosig. Om man får säga det själv.

en gnutta vemodighet.

Och där stod vi i morgonmörket och kramades länge och önskade varandra en Ypperlig Jul och lovade varandra att ringas varje kväll. Det känns ännu absurt att inte få spendera varje högtid med henne. Kommer aldrig att bli van. Känns ännu konstigare att jag inte kommer att se henne mer det här året. Mitt egna barn. Men jag vet ju att hon kommer att ha det roligt. Som hon har längtat. Både efter lovet och att få träffa sina kusiner i norr. Själv skall jag varva ner och ta det lugnt. Hoppas jag kan finna ro att göra det också. Ikväll blir det bastu med sällskap. I morgon den sista arbetsdagen innan långhelgen.

det finaste jag någonsin fått höra.

-Du är det bästa som hänt mig i hela mitt liv, mamma.


Den meningen skall jag bitterljuvt återförnimma när det blir dags för tonårstrots.

en kväll i december 2010.

För ett år sedan låg snön tung. Vinterskorna hade använts i flera veckor redan. Det var svinkallt och jag frös mest hela tiden. Men ändå. Lite längtar man ju efter den ordentliga vintern igen.

titta, en gran!

Bilden är mörk för att ni skall fokusera på julgransbelysningen. Inte på råddet. 

några tankar i den sömnlöses natt.

Klockan 00:32: Hur svårt kan det vara för en vuxen kvinna att BLUNDA???

Nä. Just det. Inte svårt alls. Tycker man ju.

Klockan 01:34: Nja, ganska svårt ändå faktiskt. Om man tänker efter lite. Fast man skall väl inte tänka på natten. Man skall SOVA. Väldigt svårt att inte tänka på någonting alls. *tänker tusentriljoner irrelevanta tankar*

Klockan 02 nånting: Nu tänker jag stirra i taket tills det svider i ögonen så mycket så att jag blir illa tvungen att blunda och kanske jag då faller i sömn av ren och skär utmattning... Aj, vad det svider i ögonen. Det här var ju dumt.

Klockan 03 nånting: Jaha. Mission failed, kan man väl konstatera.

Sedan somnade jag utav besvikelsen.

lyx i vardagen.

Saker jag tycker om: Att min dotter skall hämtas från skolan idag och bli eskorterad till SPA där hon skall simma som en dåre och sova som en prinsessa i lyxiga lakan. Att hon dessutom får femstjärnig hotellfrukost nästa dag och blir skjutsad till skolan samt hämtad igen.

Det gör ett dåligt mammasamvete bättre, att veta att barnet får ha kortare dagar. Göra något uppiggande istället för att stirra på en slö mamma som knappt orkar kasta tärningen när det är hennes tur i Afrikas Stjärna.

eftersom jag inte har något att säga...

Jag är hjärndöd efter att ha tagit det extremt lugnt med min dotter i dagarna två. Så eftersom jag inte har något att komma med, kan ni titta på det här istället:

Klicka här.

om att slinka in status i en skoljulfest.

Och så ska man bara kolla mailen innan man absolut lovar sig själv att gå och lägga sig och läser:

...Ni minns väl att man gärna får baka till morgondagens julfest....och blablabla...och Gunilla ansvarar från klasskassan....och hemlagad glögg gör jag skriver Carita medan Anita köper presenten som alla var överens om att skulle vara...och jultårtor och fix och pynt...

Hjälp.

En kilometerslång tråd om hur alla de andra mammorna i klassen tycks ha ordat och samlat in pengar och allt världens till morgondagen julfest.

Jag har:

a. Inte bakat. Som tur, det brukar inte bli så estetiskt tilltalande slutresultat.

b. Inte betalat en liten cent till den där klasskassan.

c. Inte förstått att jag ingår som medlem i en klasskassa och därav troligen borde betala okänd avgift

c. Inte fixat glögg.

d. Inte haft åsikt om present.

e. Inte nämnt i förbifarten att jag kan röra ihop något *lägg till valfritt invecklatnamnpåbakelse*

f. Uppenbarligen inte läst mina mail sen den andra december

Och lite, lite stör jag mig på att alla dessa Anitor och Caritor alltid är just Anitor och Caritor och inte Gunvaldar eller Bengtar som fixar pepparkakor och glögg och presenter och har sig. Det är klart att jag vill visa tacksamhet för Isabels lärare som verkligen är superbra på sitt jobb. Men vad hände liksom med "jag köper lite bostonbulla från Salen så vi har nåt att tugga på?" mentaliteten och att barnet själv får bestämma vad hon/han vill ge till sin lärare. Om det så är en grönmålad kotte. Det är ju ändå barnens julfest och deras lärare. Inte vår fest att glänsa på.

Vi vill ge våra barn mer tid och mindre saker. Ändå sitter vi och plitar ner 132 mail och diskuterar hur dyr en present skall vara. 

Som om vi inte hade något bättre att göra med de några timmarna i vardagen som vi verkligen får vara med våra barn.

Eller så är jag bara bitter över att jag inte per automatik är en Carita som älskar att baka krumelurkakor från Antwerpen och planera dyra presenter och flådigheter. Att jag står vid sidan om och viftar med min inplastade bullalängd och undrar varför den inte duger. Och undrar varför jag inte kan heta Bengt så jag slipper ta ansvar över sånt som jag inte behärskar.

Så kan det ju faktiskt också vara. 

flödande kreativitet.

Ikväll har jag varit glad. Medan jag oljade teakbordsskivor och dammsög* vår soffa inredde Isabel en papplåda med allt hon hittade. Tydligen gräftade hon i min väska också för tamponger fick föreställa sänglampor.



*tack för julklappen kära föräldrar

hälsningar till österbotten:

Isabel sjöng i kören när Åbos Lucia kröntes i Domkyrkan ikväll.

Det första hon sa när vi återförenades i kyrkgången var:

-Det här skulle nog mommo ha tyckt om!




(För den inte insatta: Min mamma är kantor.)

annat man undrar.

Hur kan man ha tappat bort en hel låda med julkrimskrams?

Det enda jag hittade var julgransljusen och julgranfoten.

Att säga att jag ens skulle ha ett litet, litet julinspirerat personlighetsdrag i mig, skulle nog vara en enorm lögn.

Och julklapparna?

Inte en endaste liten gåva är ännu inhandlad.

Jag är rebellisk, känner jag.

beställningsarbetet.

Snart skall det börja målas igen. Ja. 

Har fått mitt första beställningsarbete! 

Skulle jag vilja verka mer framgångsrik och ambitiös eller ens lite mystisk, skulle jag absolut inte tala om för er att det är min syster som tror sig vilja ha en tavla målad av mig. 

Men, nu är jag ju som jag är. Lämnar inget osagt.

Och så tog orden slut för idag. 

Adjö igen.

ett suddigt godnatt.

Med min sömnbrist kommer jag snart att se ut som en femtioåring. Snart, som typ imorgon.

Godnatt från de mörka ögonringarnas härskarinna.

den googlade tennisarmbågen.

"...Tennisarmbåge är vanligare hos kvinnor än män, och besvären kommer oftast när man är i 40-årsåldern eller äldre. Skadan kan också uppstå då det sker en för snabb stegring av befintlig aktivitet eller träning. Det vill säga, det sker för snabba belastningsförändringar på otränade muskler...."

Jaha. Här får man välja om man vill falla in i kategorin otränad eller vara en 40+are. Som om inte en värkande arm varvat med ilskna ilningar skulle vara tillräckligt. Fuck you google.

Men annars är jag sprudlande till sinnes.

morgonblaj.

Egentligen ville jag ju skriva något humoristiskt men jag måste nog bara inse att det är lite svårt att dra till skämt för sådana som jag, så här på morgonkvisten. Ja, vad säger man istället? Att mitt köksskåp är lika anemiskt som jag själv en grådaskig december morgon, kanske? Att jag aldrig trodde jag skulle äga en endaste muminmugg. Är helt enkelt inte den typen. Sedan fick jag barn och jag nu freestylar jag lite med allt. Orka falla in i nån kategori liksom. Lite shabby chic här, lite muminmugg där, en brun 50-tals soffa och konstiga krukväxter som dekorerats med miniatyrleksaker blandat med en dyr lampa som hänger ovanför ett tio euros bord från 70-talet som aldrig någonsin är tomt på saker nuförtiden. Ungefär så.

Ja men ni vet ju hur det blir: Smaken är som baken, lite bångstyrig och svajande.

Så, ja varsågoda för den sprudlande informationen. Och detta borde röstas till årets mest onödiga inlägg. Får visst ta mig i kragen tills ikväll.

swosch, sa det.

Och så är det redan tisdag och dagarna tar slut mitt i vardagsspektaklet. Men jag ler igen. Springer igenom regnslask, mörker, skyndar mig mellan bussar, jobb och hem. Leendes. Skrattar till och med.

Lite funderar jag också på hur vår julgranshämtningsritual kommer att lyckas ifall det inte hinner komma någon snö tills det är dags. Julgranshämtningsritual? Dra hem en halvstor gran på pulka såklart. I den här familjen tar man vad man har och så gör man det till på köpet till en upplevelse. Kan dock hända det blir cykel som får agera som julgranstransportmedel i år. Man får tydligen fila lite på traditionerna ibland.

Ja, ja, men nu skall jag måla lite ljusstakar. I bastun. Jo, det är precis så knäppt som det låter.

veckans misstag.

Saker man ångrar: Att jag gav min radio åt dottern.
Efter den dagen har vi högljutt disco varje dag.

Här ligger jag och skall just börja se på film (några filmer av Woody Allen igen, tack Håkan för tipset förresten).

Men jag kände att jag måste höra av mig innan mitt filmmaraton börjar, för att försäkra mig om att det är helt super jättevanligt(!) att bli kallad GORILLA av sin sjuåriga dotter?

Ja, GORILLA.

Innan jag fick barn hade jag ju en klar bild av att mitt/mina barn skulle respektera mig och aldrig tilltala mig med nedvärderande smeknamn. Jag skulle vara den Heliga Modern utav dess like, som ingen kunde förmå sig att spotta ner med ökennamn eller sarkasm. Inte ens mitt/mina barn.

Sedan fick jag det där ena och enda riktiga barnet i verkligheten och ja...

Heheheheh. (!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!?)

Gorillor är väl ganska söta egentligen? Tror absolut att detta smeknamn skall tas som en komplimang.

Eller?!?

hur man vet att man inte är välsignad med morgonpigghet.

Man laddar kaffekokaren med oboy istället för kaffe.
Sedan står man och stirrar på pulvret en lång stund och undrar varför man har känslan av att något inte står rätt till.