Det här med att vara ensamstående går ganska smärtfritt nuförtiden. Man blir van med att aldrig riktigt räcka till. Man minns inte hur man hade det innan, som tur är, utan fokuserar istället på den fina små stunderna man har just nu. Det man dock inte blir van med är känslan som kan infinna sig en lördagkväll, när man är väldigt, väldigt pigg och barnet ligger och sover sedan länge. Då övergår piggheten lätt till självömkan och tärande ensamhetskänslor. Och en väldigt desperat längtan efter att få vara trött. Är man trött är allt så mycket enklare, då kan man tycka det är skönt att ligga ensam under ett täcke och läsa en bok, se en film eller slösurfa. Att få vara ifred. Men nu. Nu är jag pigg och pratglad, som sagt. På väldigt socialt humör en sen lördagkväll när alla andra myser på tumanhand, är ute och dansar eller har domnat bort från verkligheten. De lyckliga typerna.
Kvällar som detta känns evighetslånga och ensamma. Och fast jag vet att jag glömt bort denna känsla imorgon så känns det ganska outhärdigt just nu. I fem år har jag upplevt det här. Mer eller mindre. Fem år av ensamma lördagskvällar. Alltså jag skulle till och med uppskatta en svettluktande pruttande individ just nu. Nästan iallafall.
Och imorgon kommer jag att tycka att jag är riktigt, riktigt löjlig.
9 kommentarer:
Det kommer att bli bättre. Jag lovar! Kram!
Ja det går ju alltid om. Idag är jag återigen väldigt nöjd med livet. Bara att vänta ut sådana där känslor. Men tack för kramen och kram tillbaks!
Jag är bara inne på mitt andra år ensam och ändå kommer samma känslor smygande ibland. Men det går om, precis som du skriver. Sen undrar jag egentligen varför det skulle vara patetiskt att vilja vara två? Jag menar jag känner mig också patetisk de stunderna jag tycker att jag inte skulle vilja vara ensam. Men inte är det ju patetiskt. Alls. Bara roligare om man var två helt enkelt. Äsch, nu blev en kort sak lång. Hoppas du orkade läsa. ;)
Alltså det där har jag aldrig fattat, att jag inte behöver känna mig patetisk eller löjlig bara för att jag tycker det stundvis är väldigt jobbigt och vemodigt att vara ensam (speciellt under helgkvällar kan det bli aningen dystert). Kanske det hjälper lite att tänka på det, nästa gång ensamhetskänslorna rinner över en.
Och hördu, man får kommentera hur långt man vill på den här bloggen. Jag blir bara väldigt glad!
Jag tycker det är helt normalt att vara ledsen över att sakna sällskap. Inte blir man väl en bättre människa av att aldrig sakna?
Malin: När man saknar sällskap en längre tid, utan att ändå våga/idas/vara redo för att ta ansvar över att förändra sin ensamma tillvaro, så kanske man känner sig lite patetisk sådär mitt i natten. Man blir lite inåtvänd och svartvit i sitt tänkande. Mera så menade jag, inte så att man skulle tycka man är bättre, starkare eller självständigare med att vara ensam. Att jag känner mig löjlig beror inte på ensamhetskänslorna utan mer på att jag kan fall in i ett så otroligt självömkande djup så det minst sagt blir fånigt.
Oj, nu blev det långt och rörigt, men kanske du snappa upp nåt som lät förståerligt.
Att då och då umgås med och betrakta par som uppenbarligen inte har det särskilt bra eller att titta på smått desperata, dock barnlösa, singlar en sen utekväll är den rätta medicinen mot dina ensamhets/lördagskänslor.
Så botar jag mina iallafall. Försöker åtminstone..
Ja det kan ju hjälpa, fast det känns inte helt rätt det heller.
Skicka en kommentar