resan. del 3.

Så kom lördagen. Vi körde över till franska Strasbourg och stirrade lite på en detaljerad kyrka, strosade omkring i staden, barnen åkte i en jättekarusell, glodde på en lindansare och sedan åkte vi tillbaks till vårt hemman på berget. Via en restaurang där jag åt världens godaste laxsallad. Nästa dag begav vi oss hem till kalla Finland. Alla utom min pappa som flög vidare till Norge för att vandra i sin ensamhet.

Och det var den lilla resan med la familia.

resan. del 2.

På eftermiddagen anlände vi till byn Durbach. Byborna försöjde sig i huvudsak på produktion av alkohol, vinodlingskullarna att döma. Vi hade ett fint pensionat uppe på ett berg som vi övernattade på. Med hund, katt, nåt marsvin eller vad det nu var och hästar. Plommonträd och bergiga landskap. Skulle varit riktigt tyst och idylliskt om inte vårt lilla gäng hade varit där och skränat. Kvällsim i den aningen ljumma (läs: iskalla) poolen och mat på altanen hann vi också med innan vi stupade i säng.

.

På fredagsmorgonen imundigade vi god frukost (förutom fruktyoghurten som smakade punsch) och körde iväg till Europa Parken . Såklart kände jag mig tvungen att testa Europas värsta berg- och dalbana. Den var förskräckligt äcklig. På riktigt. Riktigt så där att jag blev darrhänt. Själva området var väldigt stort (vi hann inte besöka allt) och allting var väldigt välskött och fungerande. Kvalitén på maten var helt annat i både prisklass och smakupplevelse än i någon annan nöjespark jag varit till. Dessutom fanns det gott om plats att vila sig på, inga hiskeligt långa köer och så mycket leubensraum att man glömde bort att stressa.

Ps.Några foton i detta inlägg är stulna av vissa familjemedlemmar. Hojta till om ni ej godtar stölden.

resan. del 1.

I torsdags vaknade vi i ett hotell utanför Frankfurt. Åt frukost och gick på en liten promenad. I väntan på hyrbilarna hann vi gunga i en park och delta i en musbegravning. Sedan tyngde vi iväg söderut.

vi ses!

Nu drar jag till det Tyska Riket. Kanske det Franska Riket också. Återkommer senast nästa vecka.

tisdag.

Här sitter jag och känner mig grå. Försöker bota det med kaffe. Det går sådär.

resfebern.

Imorgon skall vi flyga iväg ner till Tyskland en sväng. Det är min snälla mamma som ordnat det. Vi är en brokig skara. Den yngste fyller två i september medan den äldste är femtiosex. Sammanlagt sexton personer. Så roligt det skall bli, tänker jag, medan jag överväger om jag skall packa ner öronpropparna eller ej.

havret.

För ett par dagar sedan hade jag tänkt instifta lite morgonmålsgrötätningstraditioner.
Efter första skeden undrade jag varför jag avskytt gröt så mycket som barn.
Efter den andra skeden insåg jag att den första skeden till största delen hade bestått av sylt.
Efter den tredje skeden började jag ösa på mera sylt så att inte grötsmaken skulle förpesta mitt hoppfulla försök till hälsosamt leverne.
Efter den fjärde skeden tog jag mer appelsinjuice att sköja ner kladdet med.
Efter den femte skeden fick jag kväljningar.
Sedan blundade jag, tänkte på soliga landskap och goda Polly godisar och åt upp resten. Här är beviset.


Jag överväger att starta en grupp som heter Vi som tycker havre(grynsgröt) är hästmat på fb.

musiken.

-Snälla mamma, kan vi inte lyssna på Clowngubben? säger hon.

Som ni märker börjar vi med hjärntvättning à la musikval tidigt i denna familj.

lat söndag.

Idag har jag läst ut en bok och skall precis börja på en ny. Det är väldigt rofyllt att ligga i sängen och läsa en hel dag. Förutom att man får ont i ryggen. Och lite huvudvärk också, på grund av bristen på frisk luft. Tror jag måste öppna fönstret.

uppdatering av cv.

Eftersom jag redan lyckats ange min bloggadress istället för min email till Birgit på folkhälsan (som konstigt nog aldrig hörde av sig) samt minst sagt varit verbalt aggressiv åt kvinnan från Vasa som eventuellt kunde ha erbjudit mig ett ytterst intressant arbete, tänkte jag att jag kunde passa på att uppdatera min CV med en bild på mig själv. Det kan ju inte bli värre liksom. Men å andra sidan blir jag lite osäker. Vet inte riktigt hur pass personlig man vill se ut på ett foto. De potentiella arbetsgivarna kan förvisso få en negativ bild av mig ifall jag ser för surpuppig ut. Å andra sidan ser jag dessvärre aldrig surpruppig ut på foton. Jag ser manisk ut.
Hej, hej anställ mig! Jag är jättepigg på att jobba hos dig!

Jag har en känsla av att min taktik inte kommer att fungera.

kanske det var tofsen?

Imorse sprang jag hastigt efter ett paket mjölk till närbutiken. Fick en känsla av att alla stirrade på mig. Reflexmässigt kontrollerade jag att jag hade någorlunda acceptabel klädsel på mig. Det hade jag. Jag vet inte. Kanske jag är paranoid eller kanske det var min fräscha hårman som väckte uppmärksamhet?

De kallar mej Löken. Sprät-löken.

den ödesdigra oartigheten.

Jag sitter på toaletten. Min telefon ringer. Jag får bråttom och gräver igenom min väska där telefonen borde vara. Hittar den efter att jag hällt ut väskans innehåll på sängen. Det är ett nummer jag inte känner igen. Jag svarar lite irriterat med ett surt hallå. Personen i andra ändan undrar ifall hon ringt till Karolina Klingenberg och ifall jag har lite tid att prata. Jag suckar och säger att det beror på vad ni har att säga. Jag nämligen inte intresserad av att köpa något för jag har inga pengar och inget intresse av någonslags tidningar, abonnemang, kalsonger eller vad ni kan tänkas sälja. Inte heller vill jag höra om specialerbjudanden eller vara med i enkäter, intervjuer eller forskningar. Jaha, säger rösten. Nämen jag ringer angående jobbet som ni sökte.

Korrigera attityyyden, hann jag tänka. Sedan fick jag error i hårdskivan.

sommaren som flög.

Isabel står på balkongen för att känna hur kallt det har börjat bli om morgnarna. Hon tittar upp mot himlen. Efter en stund kommer hon in och meddelar gravallvarligt:

-Nu vet jag varför det är så kallt i luften, mamma. Jag såg just sommaren flyga förbi.

tsss.

Min dotter har fått något av ett språkligt tics. Hon säger tsss femtioelva gånger per dag. Småningom börjar det bli något enerverande. För att ta ett par exempel:

-Isabel, plocka undan leksakerna från matbordet för vi ska äta nu.
-Tsss.

-Nu är det dags att gå och lägga sig.
-Tsss.

-Ska jag läsa en bok åt dig?
-Tsss.

-Titta, vilken fin segelbåt!
-Tsss.

Gissa vem som får svara i telefonen nästa gång en telefonförsäljare ringer?

äntligen.

Igår gick jag och blev lite kär. Objektet för min kärlek heter Pilates. Fast det kändes lite konstigt att inte vara genomvåt av svett och så där rosenröd i fejset, efter timmens slut.

en regnig dag.

Borde kolla bankkontot. Men för att undvika kallsvett och hjärtklappningar som jag säkerligen kommer att få, diskar jag lite, tvättar kläder, läser tidningar, funderar på hur hallen skulle bli mer praktisk, går igenom gamla fotografier, skriver en lista, surfar på internet, kokar mera kaffe och smäller i mig morotssemlor som vi knådade ihop igår, tittar ut genom fönstret, tömmer diskmaskinen, kollar arbetsplatser. Och så vidare. Allt för att slippa försäkra mig om min skenande budget. Det gick så långt att jag började knäppa lite onödiga foton.

historien om bordet.

Igår passade vi på att besöka ett loppis efter att vi hämtat ett paket från posten. Då såg jag ett gammalt spegelbord, utan spegel, men i bra skick. Efter en blygsam prutning betalade jag 12 euro för möbeln. Sedan tog jag bordet under armen, ungen i den andra handen och gick hem med dem båda. Idag har jag fått små blåsor på händerna, men det var det värt. Här skall jag sitta och skriva på min bok. Ja, eller åtminstone på ett och annat blogginlägg.

att leva ut.

Den entusiastiska, muntra och prippelfyllda livsnjutaren.

Egentligen tycker jag att livsmotton är fåniga. Men om jag skulle ha ett, skulle det säkerligen vara i stil med "jag vill leva mitt liv på ett sätt som inte gör mig bitter".

Det går sådär.

(Jag hör hur ni tjoar, fascineras och applåderar till vetskapen av detta)

att dra åt skogen.

Igår begav vi oss till skogs för att plocka blåbär. Förra sommaren hittade vi i ett ställe som var frodigt utav blåbär. Detta år hade tyvärr någon annan hunnit före. Ett tag såg det riktigt bedrövligt ut.
Var tvungen att plocka några lingon också, bara för att få lite hoppfullhet. Och omogna bär också, tydligen.


Efter en halvtimmes letande och bara tio blåbär senare, tog vi paus på en mossig sten. Vi tyckte det var aningen slött på att glo på oändliga ängar av blåbärsris utan att få beskåda själva blåbären.

Ett plan flög förbi. Isabel kom på att hon kanske ville bli pilot. Eller polismästare. Men mest av allt rockstjärna och teini. Jag försäkrade henne om att hon en vacker dag kommer att få vakna upp som tonåring.

Det var ganska skönt att ligga på den mosstäckta stenen. Nästan roligare än att söka efter skrumpna bär.
Så vi vilade lite till, hellre det än att leka blåbärsdetektiv.

Men sedan tog vi oss i kragen och fick såpass mycket bär plockade att det (nästan) räckte till en blåbärskaka. Det ena hörnet på kakan blev utan bär. Men det gör ingenting för det var gott ändå.

svammel.

På hemvägen imorse, passerade jag ett gäng alkisar. Jag gjorde som majoriteten av befolkningen gör. Gav den berusade folkhopen en kort blick, för att sedan låtsas att de inte existerade. Precis när jag gått förbi dem hörde jag en onykter röst säga: Du har så sorgsen blick. Jag hann bli lite rörd. Att det är någon som märker att jag är lite nere idag. Sedan hör jag samma röst utropa: ...men du har alldeles för liten rumpa!

Alltså jag måste vara den mest godtrogna personen i hela världen.

modebloggen.

Idag går jag omkring med ett smycke ämnat för en barnhals. Med en högtidlig barnaröst har det tillkännagivits att jag får (läs: blir illa tvungen) låna detta kära halsband. Hade inte hjärta att avböja den äran.

Jag ger lite kontrast till det sockersöta prinsesshjärtsmycket med klassiskt svart. Eller jeansen är snarare gråa pga. för mycket tvätt. Men t-shirten är i allafall av märket Nanso, så man kan inte anklaga mig för att inte vara patriotisk i mitt klädval.

det defekta kaffet.

Om man är som jag och tror att man måste få i sig en redig kopp kaffe innan man kan funktionera naturligt, blir man hoppfullt kreativ ifall filterpåsarna är slut. Butiken var ännu stängd och inget hushållspapper fanns till godo. Wc-papper fick således agera som filterpåse. Som tur tycker jag att min rumpa är tillräckligt hc för att tåla den lite billigare, mer ekologiska och strävare varianten av wc-papper. För när detta papper vikarierar som filterpåse är regeln, ju grövre desto bättre, ett obestridbart faktum.

Denna arla måndagsmorgon till ära drack jag då mitt wc-pappers kaffe. Lite fjuniga vita prickar simmade omkring i min mugg, men jag försökte inbilla mig att det var någon exotisk krydda. Efter halva koppen gav jag upp och försökte istället komma ihåg ifall det finns nåt Birka tips med nylonstrumpbyxor, som kunde ha agerat som en bättre lösning.

Man är ju inte känlig i varje fall.

drömmen jag egentligen inte vill uppfylla.

Jag får för mig ibland att jag vill segla iväg. Ut till havs. Typ över atlanten. Sedan kommer jag på att jag inte är en person som skulle vara tillfreds med att ha ett obestridligt antal kvadratmeter att röra sig på. Skulle antagligen få hysteriska irritations attacker och förnimma klaustrofobi. Harmonisk seglats är således endast teoretiskt, en tillfredställande dröm. Ganska skönt att komma in i en ålder där man kan skilja på riktiga drömmar och illusioner.

sedan.

Så kom vi då hem efter en avkopplande veckoslutsvisit hos systern med familj medföljt av en särdeles harmonisk hemresa. När jag öppnade dörren till lägenheten omfamnades vi av en vidrig stank. Hela lägenheten luktar ruttet avfall. Känns nästan lite symboliskt. Välkommen till vardagen, liksom. Urk.

bildspyan.

I lördags hoppade vi på tåget och drog iväg söderut. Det var ytterst gemytligt. Jag är ännu mätt.