När jag var tretton år och precis börjat högstadiet, hade jag någonsorts page frisyr. Ville klippa det och bad min mamma boka tid till den bekanta frisören. Jag bläddrade i tidningar och funderade på frisyrer. Till slut kom frisörsbesöksdagen och jag gick dit ensam.
När jag satt i den mjuka stolen med den äckliga plastmanteln svept omkring mig, hörde jag mig själv säga: Jag vill att du rakar bort allt hår. Frisören, en då medelålders kvinna, tittade lite förvånat på mig och undrade ifall jag är säker att det är så jag vill ha det. Jag svarade ja, jag är säker. För det är ju bara hår. Så hon klippte. Och rakade.
Nästa dag skrattade nästan alla åt mig och undrade vad jag hade gjort. Utom rektorn, hon sa att jag har en vacker form på huvudet. Men inte en endaste stund kände jag mig osäker. Trots att det skrattades och viskades. För det var så här jag ville ha det.
I dag, femton år senare, kan jag bli hysterisk om någon klipper mer än tio centimeter av mitt hår, fast det egentligen skulle se mycket mer välvårdat ut ifall man skulle kapa av minst femton centimeter. Och jag kan komma på mig själv med att undra, vart hon tog vägen? Den där trettonåringen som förstod att hår är bara hår och utan ett stereotypiskt sådant kommer något annat fram. Nämligen personligheten.
7 kommentarer:
Ooojaa..Du var den coolaste flickan jag visste då, med färggranna ullestrumpor, överstora byxor o rakad hår! <3 Men jag vågade närma dig nog först sedan efter att håret växt tillbaka, typ om några år på franskatimmar..Och jag är glad för det, att vi bondade, så kul hade vi! :) Och älskling, din personlighet lyser nog no mater hurdant hår du har! kraaam!
Tack sanna, jag minns också hur roligt vi hade det!! Nej usch, påminn mig inte om de fasansfulla kläderna. De var ju hemska. Men modigheten att raka av allt hår, skulle jag gärna återfinna.
..du lät ju mig klippa några cm vid Evas..så d e ju en bra början.. :)
ja du har ett mod av sällan skådat slag när man betänker att du även lät MIG gå loss med saxen i ditt svall. Kommer i håg att du satt framför spegeln i dina föräldrars sovrum och jag klippte och klippte.
Vilken fin bild på dig förresten!
kusin em
Sanna: Ja, en liten bra början
Emma: Har absolut ingen minnesbild av det där. Men när jag tänker efter så är det rätt många som haft en sax i mitt hår. Förutom frisörer alltså. Hur gamla var vi då ungefär?
Ja-a, hur gamla... kanske 14 eller 15? Var det månne innan vi rymde till provinssi? (så nu vet alla eventuella bloggläsande föräldrar till oss det också! he he)
Provinssi eskapaden minns jag!! Men tänk att det tog över tio år för den lilla hemligheten att nå dagsljus (om nu någon överhuvudtaget läser dessa kommentarfält).
Skicka en kommentar