Du vet dina gränser. Bara på gården! Ja jaa mamma, säger hon med munnen full av smörgås och smäller fast dörren. Och lämnar mig ensam kvar med en kaffekopp i handen och den opåbörjade frukosten framför mig. Sedan springer hon ut och leker. Det har nämligen kommit sig att någon annans föräldrar ännu har semester som tydligen har lika rastlösa barn som mitt eget. Så prick klockan 10 ringer det på dörrtelefonen. Varje morgon. Och det gör mig inget. Det är trevligt att hon har vänner.
Men sedan.
Sedan börjar något jag kallar Den Stora Dörrtelefonstrakasseringen. För det börjar ringas. På dörrtelefonen. Och hur jag än förklarar att man inte kan ringa på, stup i kvarten för här bjuds inte på saft och bulla eller man inte kan komma in för att sedan gå ut bara för att fem minuter senare komma in igen, så går det inte fram. Och jag springer fram och tillbaka till dörrtelefonen och säger, nej. Klockan är 10 på morgonen, jag tänker inte ge er glass. Nej, ni kan inte komma in allihopa för jag hörde att grannflickans mamma sa att de bara får vara utomhus. Nej, jag har inga kex. Nej, ni kan inte ta vattenpistolen för att spruta ner förbipasserande grannar och jag ger er inte pengar så att ni kan gå och handla för ni får inte gå över parkeringen ensamma. Nej, nej, nej.
Och kaffet blir kallt, och allt tar dubbelt längre tid att göra och jag blir frustrerad och känner mig som en super dålig mamma med världens kortaste nerver. Men doh! stäng av den skruttiga dörrtelefonsmanicken tänker ni. Men den går inte att stänga av. Eller få tyst på utan att söndra den helt. Jag har försökt. Tro mig, jag har försökt.
Detta inlägg tog mig 35 minuter att skriva. Jag blev avbruten tre gånger. Det är rekord, tror jag. Rekord lite alltså. Kanske det börjar gå fram, att jag trots allt inte är den roliga mamman. Fast jag en gång misstog mig och firade ner en korg med popcorn och saft från vår balkong, till alla gårdens ungar. Jag vet. Jag får skylla mig själv.
Så alltså, eftersom dörrtelefonen inte kan elimineras så har jag kommit fram till slutsatsen att jag borde ha ett hus. Där skulle dörren alltid stå öppen. Och barnet med vänner skulle själv få ta sina bullar och saft, för jag skulle kunna låtsas att jag inte märker. Jag skulle ju vara i andra ändan. I andra ändan av mitt hus. Och barnen skulle få spruta varandra genomblöta med sina vattenpistoler, för inga trötta grannar skulle passera. Och jag skulle sitta i allskönsro och skriva framför datorn. Lyckligt ovetande om att de bygger upp ett terrarium i köket för kissmyrorna de samlat in eller badar i lavoaren med kläderna på.
Fast då skulle jag säkert hitta på något annat att yla om.
4 kommentarer:
Kommer ännu ihåg ett sommarlov som inleddes med att du och Anna kom till oss och sov över i flera nätter. I flera dagar gjorde vi inte annat än hade vattenkrig. Oftast med hela hinkar. Det var helt galet. Och så underbart kul att jag minns det än.
OBS! Med detta försöker jag inte göda din felaktiga uppfattning om att du är en dålig mamma som inte låter barnen spruta ner förbipasserande människor med vattenpistol, det skulle jag aldrig gå med på heller. Fattar inte hur mamma orkade med vårt vattenkrigande, för att vara helt ärlig. Kanske hon satt i andra ändan av huset och låtsades som ingenting :)
Vattenkrig ÄR ju roligt! Men gamla gubbar till grannar kanske inte uppskattar det lika mycket.
Och jag måste erkänna att ibland när det känns som om jag bara tjatar och gnäller, kan jag låtsas som om jag inte märker när Isabel gör något jag borde säga nej till. Men jag tröstar mig med att tänka att det kanske är en ensamstående förälders rätt. Att inte alltid orka vara konsekvent, när man så sällan får avlastning i uppfostrandet. Än så länge är hon ju vid liv trots allt :)
nej, skaffa INTE ett hus med öppna dörrar..d e int alls kul då grannens ungar har take-away i dina skåpar! dessutom behöver man inte ens låtsas att man inte märker.. :/
Sen slutligen då man försökt flera gånger säga snällt o mindre snällt åt ungen så e det smått pinsamt att ta upp detta lilla problem med föräldrarna...
Men som tur löstes det sig bra för oss alla.. :)
Så var bara glad att de ringer först på dörren förrän de rusar hela gänget in i köke o lämnar bara smulorna efter sig..
Jag just det, jag minns att du berättade om det här. Men bra att du sa det åt föräldrarna. Om min flicka skulle bete sig likadant skulle jag också gärna bli informerad.
Skicka en kommentar