på tal om svett.

I snart tre månader har jag mer eller mindre dragit min lilla stjärt till gymmet för att motionera och forma muskler på diverse olika sätt. I medeltal tre gånger per vecka. I tre månader. Och ja, visst är det en skön känsla efteråt och det allmänna må-bra-tillståndet har höjts nämnvärt, visst är det det så ja. Men roligt? Nej, roligt är just precis vad det inte är. Hur jag än försöker idka positiv attityd gentemot mitt kommande gympapass, så får jag inte till det. Jag kämpar mot min olust att gå dit, nästan varje gång. Och jag undrar, måste man ha någonslags idrottarbakgrund som slagit rot i barndomen för att någongång vara kapabel att njuta av själva gympandet. Ni vet, den där stunden då man känner att musklerna bränner och svettdropparna frodas? Jag tycker det bara känns obehagligt. Och längtar tills hela muskelvärksvettflåsmomentet skall vara över, om jag skall vara helt ärlig.

Allt hittar man då på att göra för att leva lite längre. Som att slösa den lilla tid man har på att gymnastisera.