utbrottet.

En timme och tjugo minuter efter att förskolsdag nummer ett avslutats, upplever jag den första reaktionen p.g.a förändringen. Som bäst skriver jag accompanjerad till ett rasande barn som ligger i hallen bland sand och skor. Går jag närmare än två meter, för att trösta henne, börjar hon storbröla och skrika ännu högre. Jag valde alltså att lämna henne ifred tillsvidare. Det måtte ha varit en lite för spännande dag när man kan bli så där arg för att en linbanekonstruktion inte fungerar direkt på sekunden. Föräldraskapets fröjder är ibland att bli halvdöv.