annat man konstaterat.

Förutom att jag är väldigt dålig på att äta frukost på vardagsmorgnar men likväl älskar att resa, så är jag också väldigt bra på att halka med en dramaturgi utav främmande härkomst.

Med andra ord:

Vintern vs. Karolina : 1-0.

Eller också:

No more comments.

photo a day challenge. 3. something you adore.

photo a day challenge. 2. breakfast.

ett söndagshem.

Och nu går vi ut. Igen. Jag fryser av bara tanken, men skam den som ger sig. Har man bestämt sig för att frilufta mycket en helg, så har man.

söndagsundran.

Börjar man bli gammal när man tycker det är lite otäckt att åka stjärtlapp?

Med man menar jag givetvis jag. 

photo a day challenge. 1. you.

att ta tag i förfallet.

Så är det äntligen lördag och det skall firas med att dammsuga, med att laga massor med mat och med att tvätta kläder. Annat jag har tänkt göra då? 

 PLOCKA SAKER.

 Det får vi inte glömma. Det livsviktiga plockandet.

Hör av mig igen när det är skinande rent och jag har ett mindre självdestruktivt humör.

skräckscenariot.

En mor och en dotter sitter vid det runda matbordet och äter potatismos. Båda är relativt trötta efter en vardag med skola och jobb. Det går lite trögt att äta också. Mammans hår är platt och smetar sig längs huvudet.

Till sist harklar sig dottern och säger:

Det här går inte. Du får börja tvätta håret mamma. Annars gifter du dig aldrig och vi kommer att sitta här och tugga tills jag blir lika skrynklig som du.

isprinsessan.

Ikväll kommer jag inte att glädja er med mina livsviktiga inlägg.

Jag veeet... synd för er, kan man tycka.

Men jag kommer faktiskt att vara upptagen med att glädja omgivningen med att åka skridskor istället. Ute i det fria. För allmän beskådan.

Senast jag snörade på mig ett par skridskor var väl där omkring året 1994.

Så att..ja, känslan just nu är väl inte riktigt Watch out, Kiira Korpi, watch out.

Men nästan.

så går en till vardag och kommer aldrig åter.

Samtidigt som vi kom hem, virvlade en pigg kvinna in genom ytterdörren som den bästa av Guds nådagåvor. Det resulterade i att Isabel fick pysselsällskap samt blåa tånaglar medan jag fick sitta på soffan, slösurfa samt leka dj.

Bra arbetsfördelning där tycker jag bestämt.

godmorgon.

annat man funderar på.

Okej, det är ju faktiskt slutet på januari men kanske jag borde försöka mig på det här ändå. Ett foto per dag borde inte vara oöverkomligt svårt. Tycker man ju.

gnäll, gnäll.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen.

Det måste vara någon som smyger sig in i vårt hem, varje gång vi är borta. För en stor del av kvällen ägnar jag mig åt plockande av saker. Ställa hit, slänga dit, ställa undan, plocka bort. Ändå ser det ofta ut som om ingen rört en fena på flera dagar. Ibland blir jag riktigt rebellisk och protesterar mot alla sorts hushållsysslor. Då låter jag bli att plocka en endaste liten pryl och efter två dagar ser det redan ut som om ingen rört en fena på flera veckor.

Alltså det här e-v-i-g-h-e-t-s-p-l-o-c-k-a-n-d-e-t.

Man blir ju osympatisk av mindre.

ibland är man effektiv.

Idag har jag redan hunnit äta morgonmål, bädda sängen, rösta i presidentvalet, halka,  nästan bli överkörd av en buss och slutligen ta mig till jobbet. Är alltså ännu levande. Nu sitter jag här och skall knappra på tangentbordet tills fingrarna blöder. Klockan 10.01 på en söndag.

Varsågoda och applådera.

ofrivillig bantning.

Trevligt att märka att man har ett endaste fjuttigt nudelpaket och skall ännu jobba i flera svettiga timmar. Dessutom hann jag inte äta morgonmål.

Nåväl, kanske jag gnagar på min arm.

att inte ge upp.

Återigen har jag tappert infört en ny morgonritual till denna tubemannade klan. Nämligen att tända ett klumpigt ljus vid frukostbordet. Jag har, ser ni, tänkt som så, att det bör vara stillsamt och rofyllt när man äter sin frukost. På detta lilla vis laddar vi upp för dagen. Lite ljus i mörkret. Eller nåt.

I morse vaknade vi lite sent. Men enträgen som jag är, skulle jag absolut tända den symboliska stearinklumpen. Jag hittade givetvis inte en endaste tändare eller ens en endaste liten tändsticksask. Kaffet kallnade, smörgåsen blev en missbildad hög för att jag försökte skära gurkor med den ena handen samtidigt som den andra öppnade skåpsdörrar i den febrila jakten på en liten tändsticksask.

Men skenet av ett fladdrande ljus fick vi, efter att jag rotat igenom mina väskor i flera omgångar. Sedan satt vi där och tuggade i oss våra knöliga smörgåsar. Lite trumpna och trötta.

Med ett litet fladdrande värmeljus mellan tomaterna och smörpaketet.

att ha anat rätt.

Jag minns inte när jag senast skulle ha skämts lika mycket som i morse då jag plötsligt fann mig i en situation där jag stod, lika naken som Gud skapade mig, överrumplad av två stycken ynglingar som skrek någonting om rör och avlopp. Gjorde en kamikaze dykning in i wcn och tog det första bästa paltorna jag fick tag på. Sedan steg jag ut ur badrummet för att fråga vad det riktigt var frågan om. Vi skall kolla rören idag, sa de. Nä men det var ju förra torsdagen, sa jag förskräckt samtidigt som jag förstod åt vilket håll det barkade. Nej, nej det är NU, påstod de och klampade in i lägenheten.

Sedan gick allt fort. Tidningspapper ströddes likt palmblad över avloppbrunnen. Hinkar fylldes med vatten som tyngd på tidningspappren. Tejpbitar revs och klistrades. En minut senare försvann avloppsynglingarna ut genom dörren igen.

Kvar stod jag och undrade vad som egentligen hade hänt. Klädd i endast en tunn vårkavaj som knappt täckte baken och omaka par sockor. Byxlös i en råddig lägenhet, med smutsigt hår och gårdagens make-up. Och ett förbud att använda kran, dusch eller toalett.

I fortsättningen skall jag läsa alla korkade lappar som kommer in genom brevinkastet jävligt noggrant alternativt sova lika påklädd som en eskimo i januari.

att ana oråd.

Om man börjar dagen med att smälla lilltån i tröskeln, sådär hiskeligt hårt så att man är säker på att den..ja jag vet inte, krossats kanske? Ja, då kan man ju undra hur resten av dagen kommer att bli.

att ha resfeber.

Jag skulle vilja vara en sådan där typ som bara liksom samma dag som jag skall åka på resa, skriver ett litet förresten-nu-drar-vi-söderut inlägg. Lite sådär spontant och äventyrligt, ni vet. 

Men nu är jag ju inte sådan. Inte alls. 

Jag är ju mer av en tänkerprataomhurfantastisktdetkommerattvaraattliggapåstrandenochstekasigsomenbroilerochjagvetattnityckerdetärjätteointressantmenjagmåstebarasägahurhärligtdetkommerattvaraatthasemester-typen. Ja, just den där slightly irriterande människosorten.

I mars skall nämligen den här lilla familjen åka på semester och hälsa på min yngsta syster. Systern som skulle ha flyttat till Åbo eller Vasa i höst, men som valde en Kanarieholme istället. Konstigt nog förstår jag hennes val lite där. Speciellt när det regnar. Eller slaskar. Eller är isande kallt.

Men alltså, för någon vecka sedan bokades flygbiljetter och jag har redan hunnit prova min bikini som fått för sig att krympa till den grad att jag känner mig som en vulgär blek valross i alldeles för små tygsremsor. Ja, jag veeet: Man ska älska sin kropp även om man ser ut som ett slamsigt däggdjur iklädd i något som någongång sett ut som proper strandklädsel och blablabla. Därför firar jag att det bara är sju korta  (optimist? javisst!) veckor kvar till semestern med att smygäta choklad. Typ en halv platta. 

För det är sånt lata valrossar gör när de tar en liten paus från semesterpratandet.

besvikelsen.

Var tvungen att göra hemlagad pizza för att dämpa besvikelsen över att det bara är tisdag idag och inte onsdag som jag varit övertygad om att det är, nästan hela dagen. Jag vill ha sovmorgon snart. Allra helst genast. Men eftersom det tydligen är alldeles för mycket begärt så kan jag lika gärna föräta mig på pizza. Jag vet inte om det hjälper men det kan väl inte skada att försöka.

ännu en kall morgon.

Trots att vintern knappt börjat, så där på riktigt, så har jag vårkänslor. Det är inte riktigt lika mörkt om morgnarna längre. Inte heller riktigt lika mörkt vid arbetsdagens slut. Det gick väl ganska lätt ändå, den där nattsvarta perioden i år? Nu skall jag dra på mig ännu ett par strumpbyxor och sedan skall vi förhoppningsvis ytterst gladlynt stega iväg mot ännu en dag i rutinernas tecken.

den glada upptäckten.

För varje år som går, förundras jag över hur mycket enklare det blir att vara mamma. Nu menar jag sådär praktiskt sett, för alla åldrar har sina lite mindre behagliga sidor såklart. Sexårstrotset var sannerligen en utmaning, till exempel. Men till saken: Idag när vi lagat middag, ätit och kollat igenom läxorna gäspade jag och ojade mig lite hur trött jag var. På direkten blev jag  beordrad att ta en tupplur. En minut senare låg jag under en varm filt och tjugo minuter senare väcktes jag av sjuåringen som glatt påpekade att det var dags att stiga upp. Sedan pysslade vi lite och drömde om vår resa i mars. 

Jag är ännu,såhär tre timmar senare, ytterst euforisk över det faktum att jag nuförtiden faktiskt kan ta en powernap om jag känner för det.

Älska familjen!

att inte kunna bestämma sig.

Har kommit in i en period då jag är bergsäker på att jag vill flytta ut på landet och bo i ett skruttigt hus vid havet. Konstigt. Eftersom det inte var sådär jättelänge sedan som jag var lika säker på att jag vill flytta till en större stad och känna storstadspulsen direkt utanför dörren.

eyelinern är också en enda guppig historia.

Hur många gånger måste man öva sig på fransk manikyr innan det slutar att se ut som om man doppat -inte bara naglarna- utan flera millimeter av fingertopparna i erikeeper?

Blir snart hög på denna stora dos av nagelackborttagningsmedelsånga.

technicolor.

En grynig familjebild. 

söndagsförmiddag.

Vi har geggat omkring i pyamas, sett på film i sängen och spelat Afrikas Stjärna hela förmiddagen. Snart tar vi oss i kragen och åker till biblioteket. Jag kunde skriva en lång lista om varför jag älskar biblioteket, men det är så ointressant så jag låter bli. Hur som haver, en perfekt programpunkt en lite för kall söndag i januari.

nämen äsch.

Och så plötsligt hände det igen.

Där stod jag, intet ont anande och speglade mitt nylle.

 Mittiallt tar jag en sax och klipper pannlugg på mig själv.

Så där bara.

Klipp,klipp.

Jaha. Resultatet denna gång blev en spretig och lite ojämn pannlugg att gå omkring och reta sig på resten av året.

saker man kan ta tag i på en lördag.

Vår gran har stått avklädd i säkert en vecka och väntat på att någon (alltså jag då som vanligt) skall få rumpan upp ur soffan och såga ner det barrande trädet. Idag hände det äntligen. När jag sedan ändå höll på och leka fixarolle så fick jag för mig att pimpa armstöden på den fula ikeafåtöljen som jag av någon anledning släpat med mig i åratal. Blev väl inte så snyggt som jag tänkt mig. Men så kan det bli ibland.
Det blir så ganska ofta faktiskt, när jag väl tänker efter.

språkmuren.

Jag tycker det är lite småroligt att jag hela mitt liv trott att stjärtlapp heter pyllyliukuri på finska, ända tills min snälla kollega rättade mig och sa att jag kan plocka bort pyllyn för att det bara heter liukuri. Tillnäst pulkabacken.

betraktaren.

Eftersom hela min dag har varit odramatisk med ett lugnt, men absolut inte häftigt, flyt känner jag mig lite som gubben på bilden. Tillfreds på sin plats dock med blicken vänd mot omgivningen.

Ja, ja. Svammel, svammel. Godnatt, godnatt.

ovanliga morgonsysslor.

Innan vi gick hemifrån blötte jag ner en massa tidningspapper och täckte över alla möjliga och omöjliga hål. Lade hinkar med vatten som tyngd. Den största hinken fick stå på toalettstolen. Sedan bad jag en liten bön om att inte skall behöva beskåda skvättar av kakka längs väggarna, när vi kommer hem igen.

Avloppsrör som skall putsas. I hela huset.

Vi bor på våning ett, så ni förstår att jag är lite nervös.

rycket.

Sedan fick jag ett städinfall och putsade hela lägenheten. Äntligen. Synd bara att min maffiga smörgås som jag belönade mig med efteråt, inte smakade någonting alls. Men snart så, snart skall jag frisk och kry springa där ute i slasket som vilken sportfåne som helst. Tror jag nu i varjefall.

dunderförkylningen.

Förgäves försökte jag komma på något roligt att blogga om. Men det enda jag tycks ha gjort idag är att snyta mig, harkla mig, dricka en massa honungsvatten och te, hosta lite och snyta mig igen. Ungefär det har min dag gått ut på. Helt på riktigt.

Till på köpet märkte jag att den gamla cigarettaskfabriken från 1940-talet, ett par kvarter härifrån har renoverats klart. Nu säljer de loftlägenheterna. Man blir nästan sugen på att fylla i en Lottorad när man ser hur fint man kunde bo.

Men, jag nöjer mig med min skruttiga tvåa ett tag till, min tid kommer nog, skall ni få se.

Först skall jag bara snyta mig lite mer.

morgonsvammel.

Eftersom ni knappast är intresserade av att jag knappt sovit nåt på hela natten pga förkylningens härliga åkommor, utan istället rullat runt och stånkat som en präktig flodhäst (här kan ni sända en medlidande tanke) kan jag berätta för er att jag i morse knappt fattade att jag stegat över en hög med lego förrän jag befann mig gäspande i köket där en liten envis legobit borrade in sig i min silkelena fotsula. Det här med legobitar fungerar bevisligen på samma sätt som en spikmatta. Beträd en samling på flera stycken: inga problem. Trampa på en fjuttig liten bit: tortyr.

Effektivare väckning får man leta efter.

att pigga upp stämningen lite.

Igår vaknade jag med rivjärnshals. Imorse hade stålullen i strupen förvandlats till litervis av segt slem (varsågoda för detaljerad beskrivning). Smart som jag är, knölade jag ihop en stor boll med wc-papper som jag tråttade i väskan, ifall jag skulle bli snytnödig på den korta vägen till jobbet. Man vill ju inte ha snor rinnande längs kinderna heller och då tager man vad man haver såklart.
När vi några minuter senare ramlade in i bussen och jag skulle ta fram mitt busskort ur väskan, fick jag tag på en papperskant utan att jag märkte det. Den liksom kladdade sig fast i min statiska vante. Och plötsligt stod jag där och viftade frenetiskt med en halvmeters wc-papperslamsa framför busschafförens näsa och en fullproppad morgonbuss med otaliga ögonpar på mig och min skruttiga svajande pappersremsa. Till på köpet tog det en liten stund innan pappret var ihopknölat in i väskan igen och busskortet uppfiskat ur väskan, så det blev en liten morgonshow där, kan man lugnt påstå.

Det hela kulminerades med en sjuårig dotter som suckade och sa: "Oh my God, mamma".

Jag väljer att tro att hon sade det för hon var så imponerad av min plötsliga wc-pappersdans.

Inte för att hon skämdes.

att dra igång lite vardag.

Jaha, hej hej!

Igår kom vi hem. Hälften av väskorna är ännu ouppackade, tvättkorgen dignar över, ett legohav pryder vardagsrumsgolvet och jag är mystiskt munter. Tösen är nästan vaken.

Så att, nu har vi en hel fräsig måndag att uppleva.

Igår när jag stod och skalade potatis till potatismoset kände jag glatt att det inte är så illa det här livet ändå. Att man har lyckan att få dela sin vardag. Få se hur många gånger jag hinner trampa på legobitar och stå med sleven i grytan innan min glädje övergår till mindre positiva tankar. Men just nu alltså mycket, mycket nöjd.

Trevlig måndag på er.

konstaterat i ett tåg någonstans mellan Karleby och Åbo

-Vi borde nog flytta till Karleby du och jag mamma.

- Jaha, varför vill du det?

-Så man inte skulle behöva sakna Moffa så mycket.

att se ett mönster.

Alla vet att när man kommer på besök till sitt barndomshem, finns det några oskrivna regler som man liksom alltid bara följer. Vare sig man vill det eller inte. Till exempel:

-Man äter sig fördärvad. Vare sig man är hungrig eller ej så går man ideligen och gluttar i skåpen ifall det kunde tänka sig finnas något att gnaga på.

- Man drar dåliga skämt eller historier och skrattar hysteriskt, även om det inte egentligen är så där överdrivet roligt.

-Man går omkring med konstiga kläder. Som fleecebyxor och sockor, kanske en överdimensionerad tröja med renar på, från år 1991.

- När man ser på teve kommenterar man något minst en gång i minuten/ alternativt irriterar sig på att någon av familjemedlemmarna kommenterar precis allt som händer i teverutan.

-Ifall man går omkring med annat än pyamasbyxor och rufshår innan klockan 12, förtjänar man en medalj.

bloggdvalan.

Imorgonkväll tänker jag hämta hem ett stycke barn (äntligen!) så bloggen kommer troligtvis att fortsätta vara lika slö som den varit de senaste veckorna. Men ge mig några dagar till så kavlar upp ärmarna och börjar skriva så att fingrarna blöder. Nästa vecka är jag återuppstånden. Okej?

annat man undrar.

Finns det någon som helt ärligt låter hårbalsamet verka i de där tre, fem eller till och med tio (!) minuterna som det rekommenderas?

Ifall svaret på ovanstående fråga är ett ja, vad sjutton gör ni då under tiden?

Vid närmare eftertanke vill jag kanske inte veta.