Igår vaknade jag med rivjärnshals. Imorse hade stålullen i strupen förvandlats till litervis av segt slem (varsågoda för detaljerad beskrivning). Smart som jag är, knölade jag ihop en stor boll med wc-papper som jag tråttade i väskan, ifall jag skulle bli snytnödig på den korta vägen till jobbet. Man vill ju inte ha snor rinnande längs kinderna heller och då tager man vad man haver såklart.
När vi några minuter senare ramlade in i bussen och jag skulle ta fram mitt busskort ur väskan, fick jag tag på en papperskant utan att jag märkte det. Den liksom kladdade sig fast i min statiska vante. Och plötsligt stod jag där och viftade frenetiskt med en halvmeters wc-papperslamsa framför busschafförens näsa och en fullproppad morgonbuss med otaliga ögonpar på mig och min skruttiga svajande pappersremsa. Till på köpet tog det en liten stund innan pappret var ihopknölat in i väskan igen och busskortet uppfiskat ur väskan, så det blev en liten morgonshow där, kan man lugnt påstå.
Det hela kulminerades med en sjuårig dotter som suckade och sa: "Oh my God, mamma".
Jag väljer att tro att hon sade det för hon var så imponerad av min plötsliga wc-pappersdans.
Inte för att hon skämdes.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar