att inte ge upp.

Återigen har jag tappert infört en ny morgonritual till denna tubemannade klan. Nämligen att tända ett klumpigt ljus vid frukostbordet. Jag har, ser ni, tänkt som så, att det bör vara stillsamt och rofyllt när man äter sin frukost. På detta lilla vis laddar vi upp för dagen. Lite ljus i mörkret. Eller nåt.

I morse vaknade vi lite sent. Men enträgen som jag är, skulle jag absolut tända den symboliska stearinklumpen. Jag hittade givetvis inte en endaste tändare eller ens en endaste liten tändsticksask. Kaffet kallnade, smörgåsen blev en missbildad hög för att jag försökte skära gurkor med den ena handen samtidigt som den andra öppnade skåpsdörrar i den febrila jakten på en liten tändsticksask.

Men skenet av ett fladdrande ljus fick vi, efter att jag rotat igenom mina väskor i flera omgångar. Sedan satt vi där och tuggade i oss våra knöliga smörgåsar. Lite trumpna och trötta.

Med ett litet fladdrande värmeljus mellan tomaterna och smörpaketet.