att ha resfeber.

Jag skulle vilja vara en sådan där typ som bara liksom samma dag som jag skall åka på resa, skriver ett litet förresten-nu-drar-vi-söderut inlägg. Lite sådär spontant och äventyrligt, ni vet. 

Men nu är jag ju inte sådan. Inte alls. 

Jag är ju mer av en tänkerprataomhurfantastisktdetkommerattvaraattliggapåstrandenochstekasigsomenbroilerochjagvetattnityckerdetärjätteointressantmenjagmåstebarasägahurhärligtdetkommerattvaraatthasemester-typen. Ja, just den där slightly irriterande människosorten.

I mars skall nämligen den här lilla familjen åka på semester och hälsa på min yngsta syster. Systern som skulle ha flyttat till Åbo eller Vasa i höst, men som valde en Kanarieholme istället. Konstigt nog förstår jag hennes val lite där. Speciellt när det regnar. Eller slaskar. Eller är isande kallt.

Men alltså, för någon vecka sedan bokades flygbiljetter och jag har redan hunnit prova min bikini som fått för sig att krympa till den grad att jag känner mig som en vulgär blek valross i alldeles för små tygsremsor. Ja, jag veeet: Man ska älska sin kropp även om man ser ut som ett slamsigt däggdjur iklädd i något som någongång sett ut som proper strandklädsel och blablabla. Därför firar jag att det bara är sju korta  (optimist? javisst!) veckor kvar till semestern med att smygäta choklad. Typ en halv platta. 

För det är sånt lata valrossar gör när de tar en liten paus från semesterpratandet.