varken bättre eller sämre, bara annorlunda.

Och där satt jag och kände mig annorlunda.

Medan praktiskt taget alla andra föräldrar hotade sina barn att de blir tvugna att åka hem på direkten ifall barnens skor inte hålls på fötterna, pekade jag ut stigar, grusgångar, trädstammar och annat som är bra träning för små bara barnafötter. Och det kanske bara var inbillning men jag tyckte mig känna lite småsura blickar bränna i min rygg. Jag var undantaget som bekräftade regeln i rollen som förälder.

Jag förstår att det finns glasbitar, hundskit, fimpar och andra mindre populära grejer man vill låta bli att trampa i. Jag kan förstå att man som förälder vill att ens egna barn ska lära sig att ha skorna på fötterna på allmänna platser. Jag förstår det mycket väl. Man kan kalla det sunt förnuft, om man så vill.

Men samtidigt tycker jag verkligen att det blir lite väl hysteriskt med alla förmaningar och förbud. Alla dessa "AKTA!", "NEJ!" och "VAR FÖRSIKTIIIIIG!" Får ofta känslan av att det inte alltid handlar om uppfostran, det där haglet av förmaningar, utan mer som en enda ström av utrop hur FARLIGT allting är och hur ILLA det kan gå.

För mig känns det väldigt kvävande med föräldrar som inte låter sitt barn uppleva hur det är att rutscha liggandes, stå i gungan eller rulla i sanden. Gå barfota på en skogsväg, klättra i träd eller springa på klippor. Det kan hända att det handlar om något helt annat för dessa ivriga förmanare, men personligen vill jag inte vill lära min dotter att vara rädd för att uppleva saker pga av att en olycka kan hända. Oftast händer det något hemskt ändå, nångång tyvärr. Det som funkat hos oss är att jag satsat på att vissa saker är strängt förbjudna. Andra saker får man oftast göra, bara man frågar innan om det är okej. Jag vill inte försöka framhäva att min syn är bättre eller sämre, men jag känner mig ganska annorlunda som förälder ute i allmänheten, förvånasvärt ofta nuförtiden faktiskt.

Vad tycker ni? Har föräldrar blivit mer vaksamma över sina barn eller har ni själva haft lika strikta regler, överallt och gällandet allt? Och handlar dessa förmaningar om ett ansvar som förälder, ett tvång att kontrollera, sunt förnuft eller något jag inte ens förstått att ta upp?

Jag är nyfiken. Mest för att jag aldrig hört om att någon skulle ha svävat i livsfara över att ha ramlat omkull på lite solvarmt hundbajs, trampat på en glasbit eller rivit upp ett litet sår på en taggig gren. Men jag hört hur lyckligt ett barns skratt är, när det får dansa i ett lite för kallt sommarregn. Barfota förstås.