gallupen.

Det ser ut att bli bio i helgen, så nu undrar jag: Black Swan eller Svinalängorna? Vad tycker vi?

att titta på vintern utanför.

Det är vinter. Ännu. Jag försöker idka positivism och tänka att om man har ett så stort fönster så att man kan fotografera halva köket via det, så kanske det är bra, att våren tar lite tid på sig. Jag menar, exakt när skall jag få inspiration att tvätta den där enorma glasrutan? Dessutom finns det ett lika stort fönster till + några av vanlig storlek. Bor ni i ett akvarium, undrar ni nu? Nä. Mera som i ett terrarium. I allafall på sommaren. Då glädjer vi våra grannar med att flasha lite väl många nakna kroppsdelar här i vår svetthydda. Men snart går vi in i april och jag får återigen börja drömma om min prunkande balkong, som förvisso aldrig blir mer än en hastigt planterad blomma som vissnat innan midsommar. Men som man kan längta ändå! Och det kanske ändå är allra roligast att längta. Då har man ju allt det roliga framför sig. Snart.

morgonstund har kaffe i mun.

Det här kommer att bli en bra dag, har jag bestämt. Jo. Man kan bestämma sånt. För ser du, om du tror att du kan, så kan du. Men om du tror att du inte kan, då har du rätt.

grannen borrar inte längre...

...nej, det gör han faktiskt inte.

Han spyr istället.

På ett sätt som jag brukar kalla gubbspyttsätt.

Nästan alla män jag haft glädjen att höra spy, gör så.

Spyr på ett gubbspyttsätt alltså.

De vrålar på samma gång som de spyr.

Det låter ungefär på samma sätt som en brunstig älg, har jag för mig.

Ett mäkta ljudligt brölande.

Men faktiskt mysigare att lyssna på en basstämma som vrålhulkar, än ett nervskärande borrljud.

Här sitter jag alltså, på en måndagskväll, och uppdaterar bloggen, skämtsamt om granngubben som spyr ljudligt.

Ja alltså, mer sprudlande stunder har man ju haft i sitt liv.

att prioritera egenskaper.

-Mamma, skulle inte du vilja ha en pojkvän?

-Ja, ibland vill jag det.

-Jag tycker du borde ha en.

-Jaha, varför det?

-För då skulle han kunna köra oss till stranden med sin bil, köpa glass åt mig i smyg, laga mat varje dag och stryka våra kläder för det tycker du ju inte om att göra, sen så skulle han kunna dammsuga lite ibland också och han skulle kunna hämta hit en teve och när jag skulle vara borta skulle du ha någon som säger godnatt åt dig och han kanske skulle ha en hund så då skulle jag ha en hund här också och inte bara hos pappa och vi skulle aldrig ha bråttom om morgnarna för han skulle ju ha bil så att han skulle kunna föra oss till förskolan och jobbet eller så skulle han alltid väcka dig i tid och koka kaffe åt dig och kanske han skulle kunna sy den där nallen som är sönder och lite dockkläder och sådant där som jag vill ha och spika upp hyllor så att de blir raka direkt och göra äckliga saker som föra ut roskisen och ifall du skulle jobba jättelänge skulle han kunna hämta mig från förskolan tidigare istället och vi skulle kunna gå på restaurang alla tre och jag skulle få dricka coca-cola och så skulle han kalla dig kulta och mig neiti och han skulle vara jättesnäll och orka höra på dig hela tiden och så skulle jag kanske få en högsäng eller åtminstone en telefon och...

Inga höga krav här alltså.

att skriva om vädret är jättetråkigt men...

...det SNÖAR!!!

Alltså snart får jag kortslutning.

Orkar.

Inte.

Mer.

*googlar guide till att rymma utomlands där det är evig värme i all oändlighet*

alla dessa saker.

Hemkommen från 3D bion och jag fortsätter min utrensning av allehanda plagg och skräp som vi samlat på oss. (Tar en liten paus nu bara). Samtidigt som det känns befriande att slippa alla dessa onödiga saker så känns det lite ångestframkallande att se hur mycket onödigt man köpt/fått/samlat på sig. Speciellt när man inte är så behändigt lagd att man t.ex. kunde sy om opassande kläder eller göra nåt helt nytt av dem. Nej, kvalitet framom kvantitet skall vara mitt nya motto! Får se hur länge det håller. Nu tillbaks till rensningen. Jag kommer att vara klar vid midnatt. Kanske.

hurtighet.

Dagen började med att min dotter stod vid sängkanten klockan 7 och undrade om vi inte kunde skura golv idag? Ööh, okejdå sa jag. Bara jag får dricka lite kaffe först. Så nu har vi sorterat skåp, rotat igenom leksaklådor, flyttat på hyllor, putsat och haft oss. Sedan slängde jag ihop en god pastasås medan dottern sprang ut och leka. Nu blir det dusch och det evinnerliga kriget mot spärrhåret för sedan ska vi gå på bio. Ingen söndagsangst här inte. Härligt att vara så här prutthurtig ibland. I något skede drog jag ner gardinerna. Har stört mig på dem i flera månader nu. Undras hur länge det kommer att se ut såhär nu då, sade jag högt för mig själv. Tills jul, hörde jag en sexåring glatt utropa. Hon har säkert rätt. Lampan är jag också trött på. Den skulle bara vara av tillfällig art och har hängt där i ett halvår nu. Men den fick dingla kvar där ändå. Gardinlös kan man vara men det är ju ändå trevligt att se vad man äter, tycker jag.

den tönttiga lördagsfrågan.

Måste man ha gardiner om man egentligen tycker de är onödiga?
Onödiga som i rent utsagt strykfula.

om att vara mamma.

Jag vågar nästan inte skriva ner det här, men jag tror att sexårstrotset är ett minne blott.
Den senaste veckan har varit lugn.
Lugn, dvs.:
Inte ett endaste raseriutbrott.
Inte en endaste dörr som stängs med en ilsken smäll.
Inte ett endaste "dumma mamma".
Inga flygande skor.
Inga sura miner vid matbord.
Inte på hela veckan!
Snarare tvärtom.
Och vilken ljuvlig ny personlighet som steg ut ur denna period av krångel och ilska.
Sympatisk dotter jag har nu.
Verkligen.
Skall njuta nu och vila upp mig tills nästa gång.
Hoppas att det först blir i tonåren.



Som 2,5åring på utomhusfest. En halvtimme tidigare hade damen i fråga skrikit sig hes av ilska för att hon inte fick gå klädd i endast den blommiga klänningen. Det var typ +10grader. Som ni ser gjorde vi en kompromiss. Och jag minns hur jag sprang till festen, skuffandes på en skranklig vagn med en pruttig rödgråten knodd och hur vi anlände svettiga, röda och lite försenade. Nu för tiden har vi såklart ingen vagn men vi anländer ofta svettigt flamsande, lite försenade. Vissa saker går bara inte att ändra på.

en fredagsserenad.

Härmed utnämner jag mig själv till Dårskapsmagneten Numero Uno.

Hälsar kvinnan som återigen fick höra en personlig operett av en ytterst alkoholiserad gubbstruttprutt vid busshållplatsen.

Jag vill ha en vespa. Eller ens hörselskydd.

Kanske båda två?

saker man inte förväntar sig se en torsdagsmorgon.

En man som skidar.
I ett dike!

Ja, lite nyfiken blir man ju.

bloggar att följa?

Eftersom min dotter dissar mig var och varannan kväll och hellre leker med sina kompisar, så har jag på senaste tiden haft mycket tid att läsa bloggar innan klockan 20. Detta anses som en stor lyx.

Så är det någon som har bra bloggar ni skulle vilja dela med er av?

Får gärna vara av den lite mer okändare sorten, för alla de största bloggarna följer jag redan, mer eller mindre.

Man får naturligtvis tipsa om sig själv också!

kväll igen.

Här ligger jag och ser på film. Att jag ser uttråkad ut beror på att filmen är en riktigt, riktigt dålig en. Heter nåt typ i stil med The Lake House. Den är så tråkig så att jag läser bloggar med det andra ögat och förundras över min egna bloggtorka. Dagens tips är alltså: Kolla inte på filmer som handlar om hus vid sjön. Har du riktigt otur, kan det hända att du valt filmen jag försöker ögna mig igenom nu. Den enda orsaken att jag tittar är att jag hoppas att den blir ens lite bättre eller på något sätt intressant. Jahaja, hoppet är en dagdröm, som allas vår Aristoteles någongång sade.

andfådd.

Sedan sprang jag ikapp en buss med 7cms klackar under fötterna.

Jag hade lust att skrika: RAMBO! när jag kom in i bussen men nöjde mig med att flåsa som en flodhäst.

den stela.

Det tog mig relativt många dagar innan jag insåg att den ständigt återkommande värken i mina höfter, ben och knän inte är ett tecken på annalkande reumatism, hypokondri eller -ve och fasa- åldrande.

Det är ju som en skridskobana där ute för bövelen.

Och när det är isigt och halt överallt, går jag automatiskt som om jag skulle ha skitit ner mig. Ni vet, så där stelt och ryckigt och med korta steg. Det är som någonslags inbyggd automatgångstil i mig som inte går att koppla bort.

Fråga mig inte om det gör så att jag halkar mindre. För det vet jag inte.Men den avancerade gångstilen orsakar tydligen rejäl värk från midjan ned till vristerna.

Undras hur gammal jag kommer att vara när jag skaffar mina första spiksskydd till skorna? Sådana där löstagbara fula slattriga grejer med taggar, som var och varannan pensionärstantta klankar omkring med. Jag gissar på 30.Men nu måst jag rota efter värkmedecin.

Aj.

onsdagkväll.

Jag hinner inte riktigt med nu. På ett bra sätt. Imorgon är det redan torsdag och sedan blir det veckoslut. Igen. Annars så har jag någonslags bloggtorka. Står helt still i mitt huvud. Kanske dags för en liten bloggpaus?

komplimanger man minns.

-Du är nog världens sötaste mamma, fast du är lite slemmig i ansiktet.

Man bara: Öh...Tack?

självanalys.

I simhallen i lördags var jag såklart tvungen att hoppa från hopptornet från 5meters höjd. Jag kände mig mycket modig, men alla gånger som jag hoppade utlöste jag ett konstigt skrik medan jag föll i luften. Typ som en brunstig gris, kan jag tänka mig. Verkligen ocoolt.

Jag tror jag är på väg att bli en sådan där tant som tror att hon är fräsigt ungdomlig, fast hon i själva verket är pinsam i sin eftersträvan efter ungdomlig dumdristighet.

Nåja så länge man själv är nöjd så. Och Isabel är så liten så att hon inte fattar att skämmas över mig.

Än.

att resa med barn.

Nej tyvärr. Såhär fina utsikter kommer vi inte att se ännu på ett tag. Vi reser bara inrikes idag. Igen. Och inte med flyg utan med plåtormen som tycks ha sina egna tidtabeller. Hufvudstadsregionen, här kommer vi! Och jag hade ingen passande bikini så jag kommer att blända alla offer som tar sig till ett av de många simparadisen imorgon med min ljusblåa adidas simdräkt från 90-talet. Läckert. Verkligen.

Tillnäst: VR med en speedad sexåring. Kommer att bli bra det här. För trots att vi är inne i värsta sexårstrotset så är min dotter den allra bästa resekumpanen. Så fort vi är på väg någonstans blir hon så förståndig, tålmodig och på alla sätt positiv. Spelar ingen roll om det är en tvåtimmars tågresa eller sextimmars flygresa, mitt i natten eller efter en heldag på förskolan. Hon fungerar och förstår. Kanske hon har resandet i blodet?

Ps. Det var objektivet på min kamera som hade pajat. Så nu vet ni varför min tidigare bildfattiga blogg blivit ännu mer textcentrerad. Jag gråter lite inombords. Och väntar på ett nytt objektiv som skall komma på posten vilken dag som helst nu!

Ps2. Anna, jag har lite vin med mig. För säkerhetsskull.

hur man vet att klockan är 6:45?

...man hör grannens väckarklockas ilskna tjut. I typ 10 minuter.

Sa jag redan att jag ville flytta?

i söder hänger de upp byk på linor utanför husen.

Om man vill införa ett tropisk klimat till sitt hem skall man tvätta alldeles för många maskiner byk.
Inse att man inte har någonstans att hänga upp dem.
Vinna sitt obehag för källarutrymmen på en sen kväll och traska ner till torkrummet.
Märka att inte en endaste liten centimeter ledig lina finns tillgänglig för dig.
Eller din byk alltså.
Halvspringa upp igen.
Rota i garderoben.
Hitta snöre, eller ja, presentband (ni vet sådant där som man kan krusidulla).
Göra en väldigt konstig konstellation av snören härs och tvärs över rummet.
Slänga de blöta paltorna över snöret och se hur det sänker sig en halvmeter.
Knyta lite stadigare knutar.
Ändra lite här, ändra lite där.
Pusta ut.
Inse att fuktigheten i luften känns som om man vore på typ Sri Lanka.

Om man efter detta ännu har ork kan man vidare fundera på ifall man borde:

a. Tvätta kläder lite oftare för att undvika dylika tillfälliga inredningar.
b. Köpa sig en till ful men praktisk torkställningsgrejmojäng.
c. Ta på sig bikinin och låtsas att man verkligen är på Sri Lanka (kan möjligen vara utmärkt terapi efter denna evighetsvinter).



Eller så kan man flytta söderut så att man får glädjen att chockera förbigående med sina slitna kaliser.

vårtecken.

Ett säkert vårtecken för en yr kvinna är att man slutar halka och börjar trampa i hundkakka istället.

I eftermiddags slog (...gjorde...tog...knep...smättade...hur heter det?) jag två flugor i en smäll dvs. halkade och landade på en bajskorv.

Det är enligt min logiska analys alltså vårvinter.

Så nu vet vi det.

ett hemligt vapen.

Fyra timmars yrande på stan idag.
Inget gnäll.
Ingen stress.
Men eventuellt tog mamman fram sitt hemliga vapen, när hon anade negativa vibbar.

Hemliga vapen? undrar ni nyfiket.

Att låtsas hitta en chokladgodis i väskan (fast den i verkligheten legat där i flera dagar).

Jag känner mig som en aningen inkonsekvent men rutinerad mor.

filmernas värld.

För kanske fem år sedan, kunde jag inte somna innan jag sett en påbörjad film till slut. Det spelade ingen roll hur rutten filmen var, jag var tvungen att stirra mig igenom rullen.

Nu för tiden använder jag film som ett sorts insomningsknep.

Senast efter en halvtimme ligger jag och snarkar och dreglar.

Effektivt.

Fast lite störande att aldrig veta hur historierna slutar. Eller ibland hur de ens börjar.




Hunger. En intressant film. Eller åtminstone den första halvtimmen.

dagens miss.

Jag skulle önska en vän Trevlig Kvinnodag och skickade iväg ett sms. Dessutom försökte jag vara lite rolig och skrev något i stil med Önskar dig en passionerad Kvinnodag du kvinnliga kvinna.

Jag skickade såklart det till en halvbekant före detta kollega.

Hoppas att han bytt nummer.

vart tog veckoslutet vägen?

Förutom att jag inte har någon aning om vart de senaste två dagarna runnit i väg, bröt jag mot sminkningregel nummer ett alldeles just.

Sminkregel nummer ett är: Lägg ner wc-locket innan du börjar ta fram allehanda inkletningsattiraljer.

Trevlig fortsättning på dagen önskas av kvinnan som redan hunnit fiska efter en puderborste i wc stolen.

dagens insikt.

Jag äter nog bara fruktsallad för att få toppa den med en rejäl skopa vispgrädde.

den tredje mars.

Isabel ringer på grannkompisens dörr och säger:
-Vill du komma ut och leka och se på våren som har kommit?




...och snart ser det ut så här...

rafflande fakta..eller ett försök till det.

Häromdagen fick jag en award av Lina på Come Again bloggen. Nästan som om man skulle vara en storbloggare, känns det ju som. Och när jag skrev det där inser jag att jag bara är pinsam.

Hur som haver.

Sju avslöjanden om mig.

1. Jag älskar leverlåda. Och många tycker min kärlek för något så äckligt är mycket provocerande. Som f.d. vegetarian är jag faktiskt lite äcklad själv ibland, när jag sitter där och stirrar ner i den gryniga, bruna kladdhögen som jag glupskt slevar i mig.

2. Som trettonåring rakade jag av allt hår. Inte för att jag tyckte det var så väldigt snyggt eller häftigt, utan mest för att jag var nyfiken på hur folk reagerar. Min dåvarande rektor sa att jag har snygg huvudform, okända trodde jag var en pojke och resten var väl bara lite förundrade eller tyckte jag var knäpp.

3. Jag har aldrig publicerat en text innan jag började blogga. Jag har inte ens skrivit för mig själv, annat än någon menlös dikt under den framkrystade obligatoriska tonårsångesten.

4. Skulle jag inte ha barn, skulle jag troligtvis vara en arbetsnarkoman. Jag tror det är för att jag inte är passionerat intresserad av någon hobby. Nu har jag ju ansvar för ett barn nästan hela tiden, så jag känner att det där med hobbyn är väl lite överskattat.

5. När jag var liten, var en stor dröm att vara allergisk mot något födoämne, för jag tyckte det var så tråkigt att vara vanlig och att alltid kunna äta allt. Och eftersom jag i något skede förstod att jag inte kommer att bli allergisk, så där huxflux, så började jag önska mig glasögon. Men inte ens det fick jag.

6. Jag har oturen att vara en människa som fryser hela tiden. Till och med någon timme efter ett bastubad, kan jag darra av frusenhet. Och det tycker jag är väldigt orättvist, eftersom jag ändå har riktigt äckligt luktande fotsvett, så fort det blir lite varmare i luften. Ungefär så där så att jag kan använda fotsvettslukten som ett biologiskt vapen.

7. Jag är en väldigt seg människa. Under tre och ett halvt år var jag ensamstående, studerade mig till en examen i formgivning samt jobbade som städerska för att få ekonomin att gå ihop. När jag tittar tillbaka på den tiden, förstår jag att klarar man av det (utan att få ett nervöst sammanbrott eller bröla sig röd utav trötthet mer än en gång i månaden) så klarar man av vad som helst.

Awarden vill jag skicka vidare till alla som läser detta och har en egen blogg. Nyfiken som jag är.

UPPDATERING: Eller skriv lite rafflande fakta om dig själv i kommentarsfältet, vettja´!

UPPDATERING II: Nähä, det ville ingen.

trasslig start på dagen.

När wc-pappret är slut på en alldeles för tidig tisdagsmorgon, känns det väldigt svårt att skapa en trevlig attityd gentemot dagen som komma skall.

Hejdå kaffekopp och min tysta ensamma morgonstund, för nu måste jag börja dagen med att rota efter skruttiga servetter. Eller näsdukar. Eller vad som helst för mjukt papper åt våra prinsess-stjärtar.

Fatta besvikelsen.

Och ikväll måste vi baka bulla tillsammans (eller något annat som vi kommer att ha svårigheter att äta upp sedan). Annars kommer min dotter att skylla på mig när hon får kriser som vuxen.

Min mamma brydde sig inte om mig, kommer hon att säga. Hon var så inne i sitt bloggande att hon till och med glömde köpa wcpapper och svarade bara "mmm" när jag försökte kommunicera med henne. Och all mat utom pastasås och korvsoppa, fick man äta på egen risk.

Ja, tänk vilken sorglig historia det skulle vara.

Så servettletande var det alltså här.

Hälsar kvinnan som gör en höna av en fjäder.