den stela.

Det tog mig relativt många dagar innan jag insåg att den ständigt återkommande värken i mina höfter, ben och knän inte är ett tecken på annalkande reumatism, hypokondri eller -ve och fasa- åldrande.

Det är ju som en skridskobana där ute för bövelen.

Och när det är isigt och halt överallt, går jag automatiskt som om jag skulle ha skitit ner mig. Ni vet, så där stelt och ryckigt och med korta steg. Det är som någonslags inbyggd automatgångstil i mig som inte går att koppla bort.

Fråga mig inte om det gör så att jag halkar mindre. För det vet jag inte.Men den avancerade gångstilen orsakar tydligen rejäl värk från midjan ned till vristerna.

Undras hur gammal jag kommer att vara när jag skaffar mina första spiksskydd till skorna? Sådana där löstagbara fula slattriga grejer med taggar, som var och varannan pensionärstantta klankar omkring med. Jag gissar på 30.Men nu måst jag rota efter värkmedecin.

Aj.