I simhallen i lördags var jag såklart tvungen att hoppa från hopptornet från 5meters höjd. Jag kände mig mycket modig, men alla gånger som jag hoppade utlöste jag ett konstigt skrik medan jag föll i luften. Typ som en brunstig gris, kan jag tänka mig. Verkligen ocoolt.
Jag tror jag är på väg att bli en sådan där tant som tror att hon är fräsigt ungdomlig, fast hon i själva verket är pinsam i sin eftersträvan efter ungdomlig dumdristighet.
Nåja så länge man själv är nöjd så. Och Isabel är så liten så att hon inte fattar att skämmas över mig.
Än.
2 kommentarer:
Ha ha.
Jag har upptäckt att jag inte gillar att hoppa från höga höjder. Rätt länge har jag inbillat mig att det är jätteskoj att hoppa och hoppat från den ena vansinniga höjden efter den andra. Kanhända håller jag på att bli en tant. Hursomhelst så ser det underbart ut när andra hoppar. Så där fritt och naturligtvis festligt om det hörs ett brölande också.
Den stunden jag dock gillade med själva hoppandet var när man hamnade under ytan, som något slags ingenmansland. När jag kollat simhopp på tv har jag alltid tyckt bäst om att kolla hur dom beter sig under vattnet. Så där sävligt och rofyllt på nåt vis.
kram!
kusin em
Det var ju faktiskt inte sådär väldigt roligt att hoppa. Men jag har någonslags tvångsbeteende som gör att jag alltid måste testa på sånt jag vet att jag inte gillar. Som att försäkra mig om att: nä det här var mera skrämmande än kul den här gången också.
Skicka en kommentar