Sedan blev det fredag och jag fick en present av min mamma. Ansiktsbehandling. Det var behagligt ända tills fejspåtande-festen var slut och jag insåg att hälften av allt ansiktsmörj klättrat upp i håret. Med ilsket röda prippelkinder, glänsande hud och mitt oljiga striphår ramlade jag ut på Karlebys gågata. Som tur såg jag min moster, som var på väg åt samma håll, så att jag inte behövde se ut som en krapulantisk kvinna som slocknat i Anttilahörnet i all min ensamhet. Känns bättre att vara slemmig i sällskap.
När jag torkat av mig det värsta kletet (ja,ja man skulle väl inte ha fått göra så) började den stora klänningsjakten. Det tog väl ett par timmar eller tre, men i sällskap av min kolugna syster hittade jag en klänning. Den var till och med fin! Vi kom hem och insåg att hunden varken suttit eller lagt sig ner under hela dagen. Den stod bara i ett hörn hela tiden.
Ungefär klockan 19.oo befann vi oss hos en dejourerande veterinär med en lugn men lidande hund. En halvtimme senare var hon död. Det fanns inget man längre kunde göra än att avliva den stackars hunden vars blindtarm hade växt till sig till någon konstig tumörliknade halvkilos klump med nekros. Senare på kvällen plockade Isabel och den ena kusinen ihop ett kors av pinnar och olika sorters blommor. Blommorna var ämnade att flyga iväg upp till himlen där hunden fanns, med vinden, nästa gång det blåste.
3 kommentarer:
Oj Nickys, ha det bra där borta med vinden..... Kram, kram <3
Ja, det var nog lite konstigt då ingen satt på trappan längre, tiggde efter ost eller meddelade när någon kom på besök, dagarna därpå. Men som sagt, skönt att hunden inte behövde lida längre.
Ja, det var nog lite konstigt då ingen satt på trappan längre, tiggde efter ost eller meddelade när någon kom på besök, dagarna därpå. Men som sagt, skönt att hunden inte behövde lida längre.
Skicka en kommentar