ordning och reda.

Några timmar efter veckostädningen.

Jag är en sån där typ som folk skämtar om. En sån som man säger att inte har tillräckligt intressant liv om hemmet för det mesta är tiptop och skinande rent. Med andra ord jag är relativt pedant. Om man nu kan vara relativ i sin pedanthet. Eftersom min städmani stundvis når ohälsosamma höjder har jag beslutat att Isabels rum får vara hennes rike. Hennes kreativa kvadrater ämnade för hurudana lekar som helst, där ingen putsande moder tar mark. Vi städar rummet kanske en gång i veckan, tillsammans. Trots att Isabel oftast får ont i armen eller andra odefinierbara krämpor just i den stund jag uttalar den magiska orden om att vi bör röja upp lite i ditt rum. För det är precis vad vi blir tvugna att göra. Röja. Och jag kan inte hjälpa det men varje gång jag går in i hennes rum får jag bita mig i läppen för att inte uttala mig om kaoset. Men innerst inne tänker jag ibland att den där röran är ett hån. En skymf mot mina ideal. Fast egentligen är jag tacksam att jag har någon som balanserar upp mina ohälsosamma sidor.