tågangsten.

Skall återigen få uppleva det härliga tågresandet. Fem timmar. Tungt. I onsdags hann dottern och jag inte ens hoppa på tåget innan jag fick uppleva en dyngfull fyrtioåring som för full hals sjöng en serenad tillägnad mig. Det ekade i hela järnvägsstationen. Det är således med något mått av ångest som jag så småningom skall bege mig mot samma järnvägsstation. Men bestämde mig, att ifall någon bedrucken person denna gång börjar antasta mig med falsk sång, så tänker jag denna gång inte fly, utan istället stämma upp och skråla tillbaka. Här bör tilläggas att jag inte är en person med musikaliska talanger inom galandets konst.