Ja förresten. Igår på tåget brast en flicka ut i gråt när hon såg ut genom fönstret. Orsaken var att hon skymtat mörka moln som hon befarade vara åskmoln. Denna stackars lilla tös var alltså rädd för blixtar, åska och oväder överlag. Krokodiltårar fälldes, hennes mammas tröstande kramar och ord till trots. Vardagshjälten i mig fick angst och ville stoppa det alltmer panikartade hulkandet. Jag hörde mig själv säga: "Visste du att alla människor är rädda för någonting? Jag, till exempel, är rädd för hästar." Det uppstod en konstig tystnad. Sedan började mamman fnissa högljutt medan den lilla flickan, efter en paus på några sekunder, fortsatte snyfta. Det var ju lite pinsamt. Men det blev tyvärr värre. Efter en stund lät det som om den där knäppa mamman frustade av skratt, men jag försökte övertala mig att det bara var flickans gråt som ändrat tonfall. Och hur jag än försökte komma på någon snärtig mening att inflika med, så stod det helt stilla i mitt trötta huvud. Resten av resan satt jag tyst och svarade endast på min dotters speciella frågor. Jag skall nog sluta försöka leka pedagogisk superhjälte på lekvagnar i tåg.
Och snälla, säg nu att det nu åtminstone finns en människa på denna jord som är ens pikulite rädd för hästar? Ja, förutom jag då förstås.
4 kommentarer:
Jag! Men ännu värre: KOR!
Jess, jag visste att någon annan också tycker det är smått obehagligt med kreatur av större sort.
Haha, jag är mest rädd för mindre djur. Som getingar. Bin. Humlor. Spindlar. Du fattar.
Japp, småkryp är också lite obehagliga!
Skicka en kommentar