Fredageftermiddag i bussen. Slutat jobbet, lite trött. Mannen framför mig med den fula mössan tar fram sin mobiltelefon och ringer åt någon.
-Har du köpt mat redan eller vill du att jag hämtar något? Mmmm..okej...men då köper jag mjölk.
Sedan mumlar han lite till, trycker på stopknappen och slinker iväg ut genom bussdörrarna med telefonen tryckt mot örat. Jag skymtar ett leende genom det smutsiga fönstret innan bussen fortsätter med en knyck.
Och där sitter jag kvar, på det skabbiga sätet i den unkna bussen och känner mig plötsligt förvånansvärt ensam. Bara för den där arma gubben som fick mig att inse att jag inte har någon jag kan ringa åt för att fråga om kylskåpets innehåll.
2 kommentarer:
Ja det där känner jag ju igen. Men jag märker att jag tack och lov inte längre gör det hundratolv gånger per dag. Känner mig ensammast i världen menar jag.
Jag brukar trösta mig med att varje människa säkert har stunder då det känner av sådan där sorgsen ofrivillig ensamhet. Det hjälper lite.
Skicka en kommentar