ansvar är så trist ibland.

Idag är det en sådan där dag när jag egentligen inte alls skulle ha lust att gå till jobbet utan istället slinka in till första bästa butik som säljer brudklänningar och låtsas att jag ska gifta mig bara för att få lite glamour och extra uppmärksamhet av en överentusiastisk sömmerska såhär på en gråruggig måndagmorgon.

Men tyvärr är tjugonio en såkallad vuxenålder så jag kan inte göra det. Eller kan och kan. Det kan jag visst, men det är dom där arma konsekvenserna som jag inte orkar ta.

Så istället kokar jag ägg till frukosten och packar omsorgsfullt ner min lunchlåda i handväskan medan mitt inre protesterar lite grann.

Ett nytt spännande inslag i rutinerna skulle inte sitta helt fel just nu.

att vara mätt.

Medan dottern mumsade i sig pizza och chillade med sin far, tog jag en sväng till jobbet. När jag kom hem blev jag så sömnig att jag fick tvinga mig själv till nånslags sysselsättning för att inte somna. Sysselsättningen blev att vi bakade morotsemlor. Den här gången skall jag inte föräta mig på dessa, förkunnade jag högtidligt. Självdisciplin är mitt nya motto! utropade jag i ett moln av mjöl.

Sedan smällde jag i mig sex stycken.

pygmémorsan.

Förutom att de flesta nya kompisar Isabel har, tror att jag är hennes storasyster istället för mamma, så har min dotter vuxit med en medelhastighet på 1cm/månad, det senaste halvåret. Fortsätter det såhär kommer hon att växa om mig nånstans där i elvaårsåldern. Och när hon kommer till den ljuva åldern att hon står vid ärrän och spottar kommer jag att vara en pygmé i hennes ögon.

Tur att auktoritet inte sitter i längden, kan man tycka.

lugn lördag.

Indiskt, sushi eller thaimat i all ära, men hederlig husmanskost efter att ha gått på en långsam promenad, var precis det vi ville ha. Sedan ritade vi. Att rita är ett bra substitut när man blivit urusel på att leka.

Dagens tänkvärdhet: Less is more. Det behöver inte vara så mäktigt när det kommer till att vara en duglig förälder. Att göra mat tillsammans, gå på en ficklampspromenad och fråga lite hur saker och ting står till i sjuåringens liv medan man sitter där och ritar, räcker längre än man tror. Synd att man inte fattar att ge sin fulla uppmärksamhet lite oftare.

Dagens tänkvärdhet nr2: I love rotmos.

en liten dröm.

Sedan så har jag ju gått och snöat in mig på idén att skaffa oss en sommarstuga. Jomenvisst, kan tänka mig att det skulle sitta fint att odla grönsaker och simma och ligga raklånga på en klippa nästa sommar. Eller bara njuta av lugnet som råder och elda och bada bastu och så där.

Med tanke på att jag inte faller in i kategorin högavlönad, att mina balkongsörter vissnar innan de ens hunnit börja gro och att bastubad betyder att jag sitter och ojar mig hur svettigt det är i max tio minuter innan jag ger upp, så kanske det skulle finnas något bättre ändamål att skuldbelägga sig än på en sommarstuga. Å andra sidan så är jag väldigt bra på att ligga på en solig klippa, simma och tända brasa. Dessutom kliar det lite i min hugga ved-, trädgårdsarbeta-, koka pannkaffe- och förvandla ett ruckel till en mysig stuga-tarm.

Och har man ett kli så får man väl hitta på ett sätt att åtgärda det.

höstens sista suck.

Plötsligt lägger jag märke till att träden börjar se novemberkala ut. Och jag inser att den här hösten har runnit ifrån mig. Jag har inte hunnit uppleva den alls, känns det som. Varken många skogspromenader eller ens sittapåenbänkochstirrapåvackrafärgeripark i år. Och jag mår ju bra av att göra sådant. Uppleva årstider. För vintern, den kommer snart, så nu är det bäst att passa på att vara ute och andas.

kaka är också mat.

Bevis på att jag ännu går omkring med en degklump till hjärna:

Skulle köpa kött, kom hem med bakelser.

dagens höjdpunkt.

Det bästa som hänt i dag var att jag badade bastu.

Ja, på den nivån är det.

ett tecken på att man är rastlös.

Sedan fick jag fnatt och skruvade fast hjul under några plankbitar. Skapelsen är ju inte snygg. Man borde måla den och så där. Men skitsamma, skönt att kunna rulla undan borgen nuförtiden.

att sitta inne.

Ute regnar det och lönnen är det enda trädet på gården som har lite grönska kvar.

Jag försöker hitta inspiration till att åstadkomma något i hemmet, nu när jag suttit inne i dagarna två. Men min hjärna har transformerats till en degklump.

Så istället sympatisjukar jag, hasar ännu omkring i pyamasbyxorna och vattnar lite växtlighet.

Och dricker kaffe ifall degklumpshjärnan skulle förintas med hjälp av koffein. Drogen har åtminstone ännu inte någon effekt.

Dotterns sitter och ritar. Ungefär det enda hon orkar med. Febern sjönk men istället härjar en ögoninflammation utan dess like. Och jag undrar varför inte jag kunde fått den istället. Så att hon skulle ha fått gå på halloweenfesten idag. Hon som älskar att klä ut sig.

surfar omkring på adlibris.

Boktips?

annat man drömmer om.

Här sitter jag och längtar efter solsken efter en orolig natt med avbruten nattsömn. Men det är inte mig det är synd om. Tillnäst: sympativila bredvid det stackars feberdåsiga barnet.

att vara rättvis.

Vi har sjukdom i vårt hus. En feberyr sjuåring. När man är sjuk i detta hus får man glass, en valfri tidning och drickan serveras i ett stort glas med minst tre färgranna sugrör. Allt serveras på bricka och intas i bädden. Vidare får man såklart sova på valfri plats samt titta på film så länge man orkar.

Och för den som inte är sjuk (alltså för mig) gäller samma regler. Annars blir det orättvist.

kalsongkarolina.

Jag vet att min image som tuff kvinna blir lite kantstött nu, men idag har jag dragit på mig ett par långkalsonger.

I oktober.

att vara fantasilös.

Här sitter jag och försöker vara rolig. Men hur jag än vinklar mina fjuttiga vardagsbetraktelser så blir det inte kul. Tvärtom. Det blir bara töntigt. Töntigt är också okej, säger ni.

Men tänk om jag har tappat min ruttna humor för gott? undrar jag.

Tänk om jag måste gå omkring och vara tråkig och oskojig hela vintern och således bli tvungen att istället fota diverse kroppsdelar som t.ex mina fötter eller vad jag äter eller inredningsdetaljer för att väga upp. Det låter lite jobbigt det. Förresten trillade jag faktiskt in på en blogg en gång där det första jag såg var en extrem närbild på en planka och bildtexten löd: snygg inredningsdetalj.

Det var en grådammig golvlist.

Ja man blir ju nervös över mindre.

en alldeles vanlig vardagskväll.

Vi har haft en innesittarkväll. Tillsammans.

Vi spelade ett egetpåhittat spel och ritade i ett par timmar.

Sedan fortsatte klottandet lite också.

Bäst att inte städa undan målargrejerna, då kanske inspirationen håller i sig imorgon, tänkte jag. Egentligen orkade jag inte bry mig.

Tillsist firade vi att tvättkorgen är tom med att äta kaka till kvällsmat. I sängen. För sånt får man göra på en ruggig oktobermåndag. Och här ligger jag bland smulor med dubbla sockor och trötta ögon. Godnatt.

personligt meddelande.

Sandra,

Resultatet av en manisk virvelvindsstädning efter höstlovsbesöket resulterade i att jag har hittat följande av din dotters ägodelar:

En hamster, en Anastasia dvd och ett par lila mjukisbyxor.

Skall jag skicka dem på posten?

Bonusfråga: Behöver din dotter vinterjacka?

Mvh,

Din Syster Superstädaren.

man har så roligt som man gör sig.

Måndagmorgon och jag försöker bli en människa som tänker så här: Vardagar är de bästa. De är fulla av äventyr! Men rätt ofta blir det mer såhär: Vem som helst har styrkan att överleva en kris. Det är vardagen som tar kål på en.

Så att, det är rätt mycket arbete med att skrapa fram den rätta attityden, kan man väl säga. Får väl börja med att dricka en tredje kopp kaffe. Märker ni, min äventyrslust är besinningslös direkt från arla morgonstund.

vill du veta vad som hände sedan?

Jag tvättade aldrig fönstrena. Istället fick jag två glada typer på besök och efter det målade vi lite. Min tavla döpte jag till själanöd. (Klicka på klottet för större bild)

Men annars mår jag bra.

skriver man om det på bloggen så måste man göra det.

I dag skall jag tvätta fönster.

naturens sista suck.

Jag: Naturens sista suck.

Hon: Vad menar du?

Jag: Att naturen riktigt snart dör ut.

Hon: Int dör den mamma. Den bara vilar lite mellan varven.

många kan bråka, men få kan konversera.

Sedan gick vi på en promenad fast jag kände livet rinna ur mig vid varje lilla uppförsbacke. Två timmar senare kom vi hem och hade det hur bra som helst tills humöret plötsligt vände för oss båda och blev till det man kan kalla Den Stora Gnällkvällen. Ibland undrar jag hur vi orkar reta oss på varandra, så mycket som vi gör.

Summa summarum: Rutten dag idag. Nytt försök imorgon.

haista nakki.

Tack vare en snäll kollega, finns denna bild i min ägo. Haista Nakki av Iiu Susiraja. Jag vet inte varför men jag tycker den är hysteriskt rolig. Isabel tycker bilden är förskräcklig och så undrar hon varför tanten på bilden får visa långfingret. Om ni vill, kan ni gå och kolla på 2000 & 11 OMAKUVAA. Finns runtom i Åbo. Mer information här.

i ett annat hem i åbo.

Det blev ingen skog. Det blev stan istället. Nu är vi hemma en sväng och funderar på vad vi skall göra med resten av dagen. Jag har feber men solen skiner. Lika bra att gå ut igen, när man ändå inte har möjlighet till vila. Skön lördag, trots allt.

lördagsmorgon. igen.

Sedan vaknade jag med en tå i min näsborre*.



*Okej, okej. Foten på vilken tån satt fast, befann sig kanske 10cm från mitt morgonljuva ansikte, men medge: Risken att ha kunnat få en tå intråttad i näsborren var definitivt möjlig.

Igår var jag så argsint lagd att jag tänkte att det nog är bäst för oss alla om jag inte skriver nåt för allmänheten att beskåda.

Idag är jag i mina sinnes fulla bruk och i eftermiddags pös besökarna iväg.

Just nu skrattar den andra familjemedlemen i sömnen och själv inleder jag veckoslutsfirandet med stegring och allmän värk och sveda. Det där allmän värk och sveda la jag till för att jag skulle låta sjuk fast jag egentligen är mer trött än sjuk. Men ni kan beskåda mina gardiner här ovan. Börjar vara svårt att fotografera något alls i detta höstmörker.

Imorgon har jag lovat att vi skall skogspromenera ifall det inte regnar. En liten, liten slö och självisk del i mig önskar lite att det skulle göra det. Regna alltså.

bra början.

De är här nu. Och till kvällsmat skall vi äta tortillas. Mmm, tortilla. Ja, jag klagar då inte.

"jag vet bara att människor kallar mig feminist när jag uttrycker meningar som skiljer mig från en dörrmatta eller en prostituerad"

Vi måste vara försiktiga och inte betona en jämställdhet mellan könen som får kvinnor att imitera män för att bevisa sin jämställdhet. Att vara jämställd betyder inte att du behöver vara likadan. Många av våra problem i världen idag beror på en överbetoning av det s.k. manliga, och en försummelse av det s.k. kvinnliga. Denna värld är en aggressiv, hyperaktiv, konkurrenskraftig, maskulin värld, och den behöver kvinnans beröring som aldrig förr. Feminism är en hel världsbild eller uppfattning, inte bara en tvättlista för kvinnors svårigheter.

Ungefär så, tycker jag. Vad tycker du?

andra dåliga idéer man får.

En regnig natt i en knölig säng, någonstans i Åbo klockan 23.45: Om jag läser lite, då blir jag säkert trött.

På samma skruttiga ställe klockan 02:17: Mission failed. Boken utläst, jag var ännu väldigt vaken.

finns det hjärterum så finns det stjärterum.

Förresten, i morgonkväll kommer mina föräldrar och ett stycke systerdotter hit. Isabel har ju höstlov från och med torsdag, men det har inte jag. Så tre vuxna och två barn i en tvåa kan man väl kalla en utmaning. Men det skall nog gå bra, min mamma brukar fylla mitt kylskåp med goda ostar. Och god ost lugnar ner vilka trasiga nerver som helst, ska ni veta. Som sagt, det skall nog gå bra det här.

den oslipade diamanten.

Nu kan jag väl inte vara den enda som har hört om att man skall gnugga sina fnasiga läppar med en torr tandborste och sedan kleta in dem med ett tjockt lager av bassalva, för att mjuka upp dem? Va? Det tipset har ni väl hört? (Säg snälla ja, för annars kanske jag har hittat på det själv)

Hur som haver. Den lilla proceduren kan jag råda er att inte pröva på. Antingen var jag för brysk i mitt läppborstande eller så gjorde jag något annat fel, för här ligger jag med en mun som jag knappt vågar stänga. Svullna läppar som lyder röda, trots flera millimeters tjockt lager av smörjelse. Fnasiga läppar? Nej, det har jag verkligen inte mer. Istället ser det ut som jag har en sugkopp där munnen en gång satt. Passligt nog lackade jag mina naglar blodröda innan förintelsen av funktionerande läppar ägde rum. Så nu matchar naglarna och läpparna, om man nu ska försöka se nåt positivt med det hela.

en blåsig tisdag.

Seg dag idag, förutom när min PT tvingade mig ut på en löprunda medan hon cyklade bredvid. Idag var hon betydligt snällare än förra gången, så det här kan kanske bli något vi kan fortsätta med. Är det förresten bara jag som känner mig duktigare än vanligt när det är mörkt och ruggigt och det kanske duggregnar eller blåser löv i fejset på en när man springer?

ny dag, nya mirakel.

Man SER golvet i barnrummet! Jag har äntligen orkat flytta på den där borgen. Och på senare tid har jag lyckats med att göra jättegod mat. Fjuttiga saker man kan bli glad åt nuförtiden.

hört i bussen.

Om det är riktigt riktigt råddigt är det allra bäst att stänga ögonen och gå och se på tv, sa den ena tioåringen till den andra när de talade om att de blir tvingade att städa sina egna rum.

ett mirakel.

När dottern kom hem för en timme sedan sa hon: Hej mamma, nu går jag och lägger mig. Och så kröp hon ner i sin säng och somnade. På mindre än fem minuter.

Jag ba: Öh, va? Okej. Oj!

söndagsfrågan.

Kan man hänga upp gardiner UTAN att stryka dem innan? Alltså slätar de ut sig med tiden? Eller nåt.

Nähä. Inte det? Då får jag väl först lov att samla lite själslig styrka inför strykandet med hjälp av choklad.

Med Dödsmörka Hösthälsningar,
hon som avkyr att stryka.

viktig uppdatering.

Jag har numera gardiner. Och några nya soffdynor. På hemvägen skulle jag cykla via grillen som belöning för ytterst bra kämparglöd. Där var det kö. Fem personers kö är fem personer för mycket, tyckte jag som redan huttrade av köld och kom hem direkt istället och stekte en omelett. Den var en besvikelse. För jag tycker egentligen inte om omelett. Nu skall jag sova och förhoppningsvis sluta frysa. Slut på viktigt meddelande.

slut på en era.

Nu skall ni stirra noga på denna bild, för så smånigom skall jag cykla iväg med min femmeters tygbit och sy gardiner av den. Jag vet inte hur många månader vi levt utan gardiner. Men länge är det i allafall. Äntligen får jag slut på ännu ett jag gör det imorgon projekt.

Tillnäst har jag tänkt försöka få hyresvärden att sponsra laminatgolv åt mig med motiveringen, jag hämtar och lägger golvet, det enda ni behöver göra är betala materialkostnaderna och sedan kan ni höja på hyran när vi flyttar bort. Få se om det alls går vägen. Man kan ju alltid försöka.

orsaken till varför jag inte har en iphone.

Under de sex timmarna jag var på jobbet i dag, hann jag tappa min telefon i golvet tre gånger. Det är ett under att telefonen överlevt min brutalitet i ett år redan.

omhändertagare sökes (eller ibland undrar man hur man överlevt hittills).

Hej!

Jag är helt enkelt omöjlig. Omöjlig och svinhungrig.

Skulle precis börja äta mina obligatoriska nudlar till lunch.

Men nej, lunchen har jag såklart glömt hemma. Så nu skall jag dricka vatten till lunch istället. Kanske äta en mandarin, förutsatt att det finns nån kvar och efterrätten består väl av en extra kopp svart kaffe.

Karolina, 29år.

fredag, fredag.

Inatt när jag inte kunde sova så tyckte jag att det var en väldigt bra idé att börja möblera om. Ja, mitt i natten. Suck. Vet inte alls hur jag tänkte där faktiskt. Man hör ju hur knäppt det låter, såhär efteråt, i dagsljus.

Att man helst skall låta sin dotter och grannarna sova fast man själv är sömnlös och pigg på att möblera om, gjorde det hela till en utmaning. Har ni t.ex. någongång försökt flytta på en byrå ensamma och samtidigt försöka vara knäpptysta? Nähä, inte det? Nå det är ganska svårt, kan jag påpeka. Nästan omöjligt. I allafall med mina småblyga armmuskler. Efter nån timmes desperat försök och en diger väntan på att få någonslags aha-upplevelse, flyttade jag tillbaka allt, nästan precis som det varit innan min tokiga idé. Sedan tuppade jag av i ren matthet.

Ibland undrar jag lite oroligt ifall jag är riktigt frisk i huvudet och så där. Sedan inser jag att jag troligtvis inte riktigt är det och koncentrerar mig på annat istället. Som att göra en brakfrukost på en fredagsmorgon och låtsas vara pigg fast man dragit soffbord genom halva rummet för inte så många timmar sedan.

en frusen torsdag.

Vakna.
Frysa.
Traska iväg med spretigt hår och spretigt barn.
Jobba. Jobba. Frysa lite mer. Jobba lite mer.
Hämta barn. Köpa mössa och vantar åt barnet.
Åka hem med en glad dotter i fin mössa och ett ännu spretigare hår och stirrig blick.
Laga mat. Äta. Frysa. Äta mer. Äta ännu mer med motiveringen: med en tredje portion soppa i magen kanske man slutar frysa.
Lägga sig ner för middagsvila för att man åt så mycket. Ändå bara frysa.
Tro att man dör i kolhydratskoma eller frusenhet. Dåsa i timmarna två med barnböcker, korsord och memory i sängen, inlindat i en knallrosa fleecefilt.
Få fnatt och putsa upp hela hemmet.
Tänka att under den en timmeslånga städmanin var det den enda stunden på dagen som man inte frös.
Tycka det känns lite sorligt.
Duscha.
Lägga sig ner i sängen och ja, frysa igen.

Den här dagen har varit en av de där dagarna i livet som man snart glömmer bort att fanns.

ord jag aldrig trodde min mun skulle yttra.

Löpning, I love you.

att ha en morgonritual.

Varje morgon skiljs våra vägar åt, i hörnet vid skolan.
Då drar vi alltid en high-five som följs av en kram och säger avslutningsvis: kämpa på, ha en bra dag eller vi ses i eftermiddag.

Underligt nog tycks våra smättande händer roa förbipasserande.

min morgon.

Japp, nu börjar vi onekligen vara på den bättre sidan av veckan, känner jag varenda gång onsdagsmorgonen randas. Onsdagar innebär ju också egentidstimme på kvällskvisten, för yours truly. Jag har tänkt jogga lite. Måste givetvis tvångsmässigt förkunna denna plan här, så att jag inte kan dra mig ur denna sportiga idé om tolv timmar. Men nu drar vi igång en onsdag med flaggan i topp, tycker jag!

(Läser snabbt igenom vad jag skrivit och ba: Oj, va töntig jag låter. Med utropstecken och allt. Sedan spiller jag en ordentlig slurk kaffe på mina nytvättade lakan och skvättar ännu mer när jag försöker torka upp lite skvalp innan kaffet hinner suga sig igenom täcket och bilda fläckar och så inser jag att det är dags att väcka barnet ifall det inte skall bli stressigt och plötsligt känner jag mig inte lika hurtbulleaktig längre för det är bara morgon ännu och jag har kaffe på tangentbordet nu också dessutom. Jahajaa... Men jag skall verkligen springa ikväll. Det skall jag.)

fyra timmar senare.

Ja, jag har städpaus ännu. Oturligt nog kan jag inte forsätta med rengöringen eftersom man inte får störa husfriden efter klockan 22 på kvällen. Alltså blir jag tvungen att till näst äta godis och läsa bok, istället för att dammsuga eller alternativt tvätta håret. Känns inte sådär jättejobbigt när jag tänker efter. Fast jag skulle gärna ha rent hår. Torrschampo, funkar sånt?

att aldrig bli klar.

Jag tar en paus i städningen (farligt, farligt!) och ler åt komplimangen* jag fick häromdagen.

"Det är som att komma till Villa Villekulla när man kommer till er. Saker byter plats hela tiden, man vet aldrig hur mycket det ändrat sen sist."

Själv tycker jag det är ganska jobbigt. Att vara typen som konstant börjar på nytt projekt innan det förra gjorts klart. Gardinerna till exempel. De ligger ännu i en undangömd plastpåse i en femmeters bit. Den lilla tygbiten har legat där i, ja få se, tre veckor kanske. Minst.

Så vad ska man säga riktigt? Man är väl som man är.

Fin och lite lat.


*egentligen vet jag inte om det var menat som nåt positivt

en tisdagsbild.

Tisdag och jag har extrem spänningshuvudvärk. Det är mulet och fuktigt, allmänt grått. Jag låg och vred mig till klockan två i natt och imorse var mjölken till kaffet var slut. Men annars. Annars mår jag bra. Så nu skall jag bara ta och vända på humöret lite, fördjupa mig i arbetets fröjder, så får vi höras senare igen.

att ha näsa för business.

I lördags sålde dotterns kompis lotter för hennes fotbollslag. Isabel frågade om hon fick följa med som sällskap. Jovisst, sade jag.

En timme senare kom en lycklig flicka in. Hon hade nämligen kommit på den briljanta idén om att sälja stenar åt folk som köpt en lott. Vanliga småstenar hade hon döpt om till lyckostenar som hon tappert sålde efter att någon skaffat sig en lott. Lycka vill man ju ha när man precis köpt lotter, var resonemanget.

1 euro 35 cent rikare blev hon. På att sälja grus.

svampsoppa,blåbärsmuffins och kvinnor i mitt kök.

I eftermiddags flög det plötsligt in ett par fräsiga kvinnor genom min ytterdörr. De hade med sig en massa ingredienser. Jag kokade kaffe och överlät sedan mer än villigt mitt kök.
Bland annat hade de med sig svamp. Mycket svamp. Och en hel del svampskogshistorier.
Masterchef. Eller den enda som visste vad hon höll på med.

Masterprovsmakarn. Smakade mest på efterrätten förresten.
Sedan åt vi så vi sprack. Jag var förresten inte så sur som jag ser ut. Bara lite sedvanlig måndagsslitenhet med fuktluftsfrilla.

Och lite för fort blev det kväll igen. Men svinbra start på veckan.

den falska självbilden.

Imorse vaknade jag såpass tidigt att jag hann kleta lite make-up i min feja samt göra några utslätande moves åt det bångstyriga håret.

Sedan bara kände jag hur morgontrötta människor slängde en extra blick på mig i bussen. Självsäker som jag försöker vara ibland, trodde jag det var pga. att jag var så smäcker. Lite hot mama, för en gångs skull.

När jag slutligen kom till jobbet visade det sig att jag gått omkring med ett löv i håret.

Att falla från en piedestal man själv byggt upp gör väldigt, väldigt ont.

motionären och slavdrivaren.

Här ovan kan ni beskåda en lyckligt omedveten kvinna när hon dricker vatten fem minuter innan hon beger sig på joggingtur. Dottern tvingades med på cykel. Något jag kan känna att jag ångrar lite, så här efteråt. Det var nämligen den värsta motionsrundan i mannaminne. Precis varenda liten sekund fick jag höra va? kan du inte springa fortare, du är ju inte ens röd i ansiktet, kom nu mammaaaaa! och hyj va söligt du springer.

Ja, så jag var ju tvungen att ge mitt allt. Att ge sitt allt i knappa timmen när ens kondition inte är på topp leder till att man börjar må väldigt illa, kan jag förtälja.

Och jag tror visst jag avlat en killertränare i miniformat. Så det är väl bra att veta, ifall jag plötsligt får lust att känna blodsmak i munnen någon annan vacker liten dag.