en frusen torsdag.

Vakna.
Frysa.
Traska iväg med spretigt hår och spretigt barn.
Jobba. Jobba. Frysa lite mer. Jobba lite mer.
Hämta barn. Köpa mössa och vantar åt barnet.
Åka hem med en glad dotter i fin mössa och ett ännu spretigare hår och stirrig blick.
Laga mat. Äta. Frysa. Äta mer. Äta ännu mer med motiveringen: med en tredje portion soppa i magen kanske man slutar frysa.
Lägga sig ner för middagsvila för att man åt så mycket. Ändå bara frysa.
Tro att man dör i kolhydratskoma eller frusenhet. Dåsa i timmarna två med barnböcker, korsord och memory i sängen, inlindat i en knallrosa fleecefilt.
Få fnatt och putsa upp hela hemmet.
Tänka att under den en timmeslånga städmanin var det den enda stunden på dagen som man inte frös.
Tycka det känns lite sorligt.
Duscha.
Lägga sig ner i sängen och ja, frysa igen.

Den här dagen har varit en av de där dagarna i livet som man snart glömmer bort att fanns.