sensommar.

Sedan skall vi alla ropa hurra för kommande augustimånad och tycka att det är väldigt välkommet med mörka kvällar, lite mindre blottad hud och att man kan traska omkring i strumpor och skor utan att drunkna i sitt eget fotsvett.

storasystern i mig.

Jag och min yngsta syster. 28år och 18år.

Eftersom mitt föregående inlägg om mina flaxande pantalonger inte väckte någotslags intresse i kommentarfältet, kände jag mig illa tvungen att krysta ut ett inlägg till, så här mitt i natten. Min syster med vän hälsar på. De är ute och bekantar sig med stadens nattliv. Mitt försök att vara den coola storasystern misslyckades fatalt. Jag låtsas vara väldigt intresserad av diverse reklampost klockan halv ett på natten. Men egentligen vet jag nog att jag inte kommer att sova djupt innan gästerna är hemkomna. Det här moderskapet har gjort mig till en beskyddande kvinna. Löjligt beskyddande. Sedan kan man ju undra hur jag med någonslags självrespekt i behåll, skall klara av att vara mamma åt en tonåring. Som tur är det ett antal år tills dess.

trosor på vift.

Hur uppiggande som helst med ordentlig blåst, tänkte jag och blickade ut genom fönstret. Sedan såg jag mina underbyxor flyga förbi.

Härmed förklarar jag säsongen hänga-kläder-på-tork-på-balkongen avslutad.

om att vara matt.

Efter en blåsig förmiddagspromenad till arbetskraftsbyrån, diskussion av framtida karriärsval, de sedvanliga hushållssysslorna och impuls picnic på kajen utanför vårt hus, känner jag mig alldeles matt. Helt slut. Kaputt. Som om jag borde gå och lägga mig. Men det kan jag inte göra. Jag har en rockstjärnebutiksbiträdedetektivballerina som vill att jag skall rigga upp ett alldeles förskräckligt fult Pippi Långstrump tält. Hade tydligen inte gömt undan det tillräckligt bra. Jag har börjat avsky det där tältet. Man måste nämligen kliva in i påsen dvs. tältet och bygga upp det inifrån med plastpinnar och diverse krams. Det hinner bli mer än svettigt innan man är färdig. Återigen tröstar jag mig med att min lurviga hund på bilden ovan, nog känner sig mer utmattad än mig just nu, efter den hektiska småbarnsveckan.

Nåväl, tillnäst kamp mot syrebrist. Ibland känns livet aningen melodramatiskt.

tågresan,tårar och rädslor.

Ja förresten. Igår på tåget brast en flicka ut i gråt när hon såg ut genom fönstret. Orsaken var att hon skymtat mörka moln som hon befarade vara åskmoln. Denna stackars lilla tös var alltså rädd för blixtar, åska och oväder överlag. Krokodiltårar fälldes, hennes mammas tröstande kramar och ord till trots. Vardagshjälten i mig fick angst och ville stoppa det alltmer panikartade hulkandet. Jag hörde mig själv säga: "Visste du att alla människor är rädda för någonting? Jag, till exempel, är rädd för hästar." Det uppstod en konstig tystnad. Sedan började mamman fnissa högljutt medan den lilla flickan, efter en paus på några sekunder, fortsatte snyfta. Det var ju lite pinsamt. Men det blev tyvärr värre. Efter en stund lät det som om den där knäppa mamman frustade av skratt, men jag försökte övertala mig att det bara var flickans gråt som ändrat tonfall. Och hur jag än försökte komma på någon snärtig mening att inflika med, så stod det helt stilla i mitt trötta huvud. Resten av resan satt jag tyst och svarade endast på min dotters speciella frågor. Jag skall nog sluta försöka leka pedagogisk superhjälte på lekvagnar i tåg.

Och snälla, säg nu att det nu åtminstone finns en människa på denna jord som är ens pikulite rädd för hästar? Ja, förutom jag då förstås.

ansikten.

Eftersom blogspot visar sig från sin bästa sida och plötsligt välvilligt samarbetar, sprutar det ut inlägg ur mig. Mina föräldrar har fem barnbarn, alla flickor. Ovan ser ni fyra av dem. Den yngste infann sig inte på bevistelseorten, när jag gick lös med min kamera som värsta paparazzin.

skönhetsideal.

Med rakhyveln i hand sveper jag med några slarviga drag över mina brunbrända ben. Varför rakar du benen? undrar hon direkt. Jag orkar inte fundera ut ett regelriktigt svar. Säger bara att det är något jag gör för att jag inte vill ha håriga ben. Varför rakar du inte ögonbrynen då? undrar hon sedan.

Just det.

welcome to the jungle.

Stundvis var det aningen hektiskt.

tålamod och mättnad.

Av någon underlig orsak fungerar inte bildnedladdningen alls idag. Tills mitt tålamod återhämtat sig fascineras jag istället på varför man alltid tar den där sista biten mat, ifall den är tillgänglig och god, trots att man redan balanserar på känslan mellan proppmätt och illamående. Måste vila mig framför laptopen istället för att packa upp. Annars spricker jag.

frustrationen.

Sedan satt jag i över en timme och försökte ladda ner bilder på denna värdelösa mackapär. Får tydligen vänta med det tills vi åker hem igen. På fredag it is.

EDIT: På torsdag it is.

sovandets konst.

Imorse, när jag försäkrade mig om att det inte var inbillning att alla fyra ljuvliga barn sov, bemöttes jag av denna syn. Den yngste i barnaskaran har sin speciella sovstil, minst sagt. Kan inte förstå att hon inte kvävs.

syskonbädd.

Mina systrars barn är också här. För att få någonslags ro på kvällen sov jag i syskonbädd med två av fyra ungdomarna i detta hus. Mitt på natten vaknade jag av att madrasserna glidit isär så att jag låg på ett kallt golv med min dotters knä inborrad i min kind. På samma gång trodde systerdottern jag var hennes dyna och tog och slet lite här och där i mina respektive kroppsdelar. Resten av natten gick något bättre, trots att barnen för det mesta sov i 90graders vinkel. Deras oroliga sovpositioner resulterade i att jag blev påmind om deras existens, med att regelbundet få stötar i min slitna lekamen, från diverse håll och kanter.

Jag tror jag har blivit för gammal för att förnimma syskonbäddens förtjusning.

österbotten levererar.

På järnvägsstationen bemöttes jag av en skara cheerleaders som var på väg till Coccola Cup för att beskåda fotbollsspelande släktingar. De hade gjort egna flaggor och hittat på en underfundig ramsa.

Jag var nöjd och glad p.g.a att det fanns lite sedvanligt pappersmuggskaffe att bälga i sig.

Våra cheerleaders tröttnade dock fort på att följa med spelet och bjöd på brottningsmatch istället, vid sidan om fotbollsplanen.

tågangsten.

Skall återigen få uppleva det härliga tågresandet. Fem timmar. Tungt. I onsdags hann dottern och jag inte ens hoppa på tåget innan jag fick uppleva en dyngfull fyrtioåring som för full hals sjöng en serenad tillägnad mig. Det ekade i hela järnvägsstationen. Det är således med något mått av ångest som jag så småningom skall bege mig mot samma järnvägsstation. Men bestämde mig, att ifall någon bedrucken person denna gång börjar antasta mig med falsk sång, så tänker jag denna gång inte fly, utan istället stämma upp och skråla tillbaka. Här bör tilläggas att jag inte är en person med musikaliska talanger inom galandets konst.

dilemmat.

Ifall man kan tänka sig att jobba i nästan vilken bransch som helst. Hur skall man då kunna veta vad man egentligen vill göra för att förtjäna sitt dagliga bröd?

morgonpigg.

Egentligen är jag trött som en...varulv? Men skall åka ner till huvudstaden idag för lite konsert, efterfest och mingel med de bästa av väninnor. Ja, och jag säger väninnor, för det måste man väl få göra när man nästan är trettio? Inombords skriker det av någonslags tantvarning för det ordet. Men jag försöker intala mig själv, varje morgon framför spegeln, att vare sig jag håller på att bli en tant eller ej, så är jag en häftig och ungdomlig sådan. Det går så där.

För det är ganska svårt att övertala en tant.

de darrhänta.

Vi har gått omkring och tappat saker idag. En glassboll, vindruvor och isglass utomhus. Vattenflaska, köttbullar och spelkort inomhus. Det blev som en smittosam sjukdom tillsist. Allt bara flög ur händerna på en. Konstigt. Men precis som med de andra egendomligheterna som hänt på sistone, så skyller jag även detta på värmen. Behändigt ibland, att ha lite väder att skylla på.

man vet att man har en blogg när...

...man mitt i det flottiga stekandet rusar in, hämtar kameran och dokumenterar det faktum att man sitter och tynger i sig flera kilo våfflor. På bilden är familjemedlemen i bevåg att förtära sin tredje våffla, därav blicken som utger ett sken av osäkerhet eller nånslags skeptisism. Några sekunder senare undrade hon ifall man kan äta tills man spricker.

pappersamhället och våfflor.

Har tillbringat min förmiddag på diverse statliga institutioner. Det var lunchtid så majoriteten av personalen inmundigade födoämnen, vilket de förvisso måste få göra, men det resulterade givetvis i långa köer och stressade kunder. Det kändes visserligen aningen onödigt att i fyrtio minuter sitta hungrig och lukta på diverse matdofter bara för att få ett papper där det står att man är vid liv. Ja, så står det faktiskt: Karolina Klingenberg. Lever.
Men vi tar igen oss med att steka våfflor på balkongen. Jag vet inte om det är tillåtet, men tar mig rätten att göra det eftersom jag inte varken har en stuga eller en egen gård att utöva dylika projekt á la matos på. Sedan blir det väl stranden igen. Eller parken. Centrum måste jag tydligen börja undvika som pesten. Åker vi dit äter någon upp alla mina pengar.

när huvudet är dumt får kroppen lida.

I flera veckors tid har jag gått och dagdrömt om huruvida mitt sömnintag skall tillta för att slutligen bestå av vidsträckta epoker, så fort jag får semestra. Mottot: Jag skall sova som aldrig förr, har drivit mig framåt i den utdunstade vardagen. Och vad gör jag nu då? Surfar på internet, konstruerar och förtär vilda nattmackor, lackar tånaglar så de blir alldeles buckliga och läser dåliga böcker ända in på småtimmarna. Bara för att titta i kors av trötthet om morgnarna. Känns precis som när jag var tvungen att stiga upp 6.30 varje morgon. Börjar ge upp hoppet om att någongång ärligt kunna bedöma mig själv som en kvinna av förnuft.

blöjornas drottning.

"Vad är det här riktigt?" undrade hon och viftade med en binda som hon rivit ur sin förpackning. Jag svarade att det är något kvinnor behöver och hon får veta mer när hon blivit lite äldre. Hon var förvånansvärt nog nöjd med mitt diffusa svar och jag lite lättad över att konversationen tog slut där. Ett par dagar senare, i närbutiken, hojtar hon till när jag befinner mig i andra ändan av lokalen. "Maammaaaa! Har inte dina blöjor tagit slut?" Sedan kommer hon ivrigt gående förbi kassorna med den långa kön av gloende kunder. I handen håller hon dessutom ett paket TENA Lady. Ni vet, de där riktiga blöjorna ämnade för typer med inkontinensproblem.

Jag hade lust att dyka in i högen med tomater.

bloggen har semester.

När vi inte simmar gungar vi, går på promenader eller åker in till stan. Livet är slött. På ett bra sätt. Och jag tillåter min hjärna att ta paus. Från allt.

statusuppdatering och fåfängan.

Pausen i livet är här. Vi simmar och har blivit bruna. Nästan lite för bruna, som vidbränd broiler. Och jag tänker inte ens kommentera mitt hår.

tjuvstart.

Inväntar besök med popcorn, godis och ett par lonkeron. Dottern och jag tjuvstartar och vakar sent, morgondagens sista arbetsdag till ära. Få se vilka mutningsmetoder jag får ta till imorgonbitti när jäntan skall upp ur sängen klockan sju. Men det är ju ändå så fuktigt att man inte kan sova. Försöker försvara mina inkonsekventa beslut här, som ni hör.

den långsamma veckan.

Den kommer nog. Den där fredagen. Min sista arbetsdag. I morgon. Men än är det två långa arbetsdagar kvar. Aldrig har en vecka tagit sådan tid på sig att passera. Tänk att jag aldrig mer skall behöva skrubba badkar. Eller kanske nångång, men då är det mitt eget. Och bara ett, inte trettio. Aldrig mer skall jag kunna besvara frågan: Vad har du gjort idag då? med ett Tja bäddat ca sextiofem sängar och dammsugit några hundra kvadratmeter golv. Aldrig mer. I skrivande stund inser jag dock hur mycket jag rör på mig, bara under en arbetsdag. Kommer att bli intressant att följa med om jag sväller upp efter att jag avslutat min karriär som hotellstäderska. Knappast. Det måste räcka med att gå på gym tre gånger i veckan och ta sig fram på en velociped med tjugo kilo barnakött på pakethållaren. Nu måste jag sluta skriva och ägna mig åt intag av föda. Jag blir riktigt matt när jag läser hur mycket jag motionerar, konditionerar eller helt enkelt bara yrar omkring. Dagligen.

ordning och reda.

Några timmar efter veckostädningen.

Jag är en sån där typ som folk skämtar om. En sån som man säger att inte har tillräckligt intressant liv om hemmet för det mesta är tiptop och skinande rent. Med andra ord jag är relativt pedant. Om man nu kan vara relativ i sin pedanthet. Eftersom min städmani stundvis når ohälsosamma höjder har jag beslutat att Isabels rum får vara hennes rike. Hennes kreativa kvadrater ämnade för hurudana lekar som helst, där ingen putsande moder tar mark. Vi städar rummet kanske en gång i veckan, tillsammans. Trots att Isabel oftast får ont i armen eller andra odefinierbara krämpor just i den stund jag uttalar den magiska orden om att vi bör röja upp lite i ditt rum. För det är precis vad vi blir tvugna att göra. Röja. Och jag kan inte hjälpa det men varje gång jag går in i hennes rum får jag bita mig i läppen för att inte uttala mig om kaoset. Men innerst inne tänker jag ibland att den där röran är ett hån. En skymf mot mina ideal. Fast egentligen är jag tacksam att jag har någon som balanserar upp mina ohälsosamma sidor.

morgonhumöret och kaffet.

Jag säger att jag inte är en morgon människa. I varje fall inte innan den första kaffekoppen. Därför försöker jag hinna slurka i mig lite uppiggande dryck innan tösen vaknar. Men när blev det så? För inte har jag väl alltid varit vresig om morgnarna. Har man dåligt morgonhumör för att man någongång tillåtit sig ha det, eller är detta ett personlighetsdrag som växer sig fram i.o.m den ökande åldern? Jag vet inte. Vet du? En sak är jag dock säker på. Och det är hur barnsligt sur jag kan vara en onsdagmorgon klockan halvsju.

hettan.

De senaste dagarna har vi alla fått höra en och samma mening upprepas som ett mantra. En mening som för oss samman mer än svetten på våra pannor, som binder oss samman mer än de faktum att de flesta av oss njuter av semester eller att vi simmar vareviga dag.

Den heliga meningen är : Man skall inte klaga.

Men nog får man väl tycka att det är lite besvärligt att vakna i lakan som är genomblöta av svett?

fotografen.

Eftersom min hjärna för länge sedan slutat att fungera får ni stirra på dessa bilder som Isabel knäppte häromdagen. Hon har uppgraderat sin konstnärliga talang genom att hon börjat använda sig av min systemkamera. Bildserien heter: En kväll när min mamma var trött och jag hade tråkigt.

en solig förmiddag,

Vaknade tidigt imorse och eftersom jag först på eftermiddagen skall umgås med min kära bror på den 40åriga festivalen, tänkte jag ta mig hän till en äng nära mig för att idka lite soldyrkan. Fem liter svett, en halv solkrämstubsmörja och en skrynklig pocketbok senare gav jag upp. En timme orkar denna dam ligga på ett och samma ställe. En evighetslång timme fylld av svettig angst. På hemvägen svalde jag kanske fem knott och mina kycklinglårshorts som jag så modigt vågat trä på mig, gav mig skavsår av den svettiga bakdelen som gneds mot den ännu svettigare cykelsadeln. Slutsats: Det är ohälsosamt att sola sig. Tillnäst: fest.

leeedigt.

Dagens slit är över och nu har jag två helt lediga dagar. Då kan man ju inte sitta inne. Kom i håg den allsmäktiga solskyddssmörjan och vattenflaskan. Trevlig helg!

skrynkligheten.

Samtal vid poolkanten på födelsedagen.

Hon: Hur gammal är du nu?
Jag: Tjugoåtta.
Hon: Är det gammalt?
Jag: Njaa. Det beror väl på vad man jämför med.
Hon: Hur länge tar det tills du fyller år igen?
Jag: Ett år.
Hon: Hur gammal är du då?
Jag: Tjugonio.
Hon: Är det gammalt?
Jag: Nå man blir ju äldre hela tiden. Men inte är jag väl jättegammal då heller. Varför undrar du?
Hon: Jag undrade bara när du är så gammal att du börjar bli skrynklig.
Jag: Jag har nog redan lite fina linjer som sedan blir till rynkor.
Hon: Nä mamma, du är inte alls rynkig! Förutom när du skrattar, då ser du ut som mommo.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Det kommer en era i livet då varje kvinna börjar efterlikna sin mor.

födelsedagen.

Imorse fick jag höra en operaversion av Ha den äran och en tårta gjort av lego, bars fram vid min säng.

kvällspromenaden.

När klockan egentligen var läggdags för den mindre fröken Klingenberg bestämde vi oss för att ta en kvällspromenad. Vi tog oss över ån med Förin. Till parken mittemot. Där gungade vi. Isabel hittade såklart en ny vän, från Sverige denna gång. När vi skulle bege oss hemåt märkte vi att Förin hade stannat, mitt på ån. Så vi fick lov att gå en bit, till närmaste bro. Men det gjorde oss inget för vi sjöng halva vägen och lade märke till nya båtar som förtöjt längs åstranden. Ibland börjar man må bra av så enkla saker. Som att gunga i en park en varm sommarkväll.

färggrant.

Fråga mig inte varför hon har simglasögon på skallen, när vi sitter på balkongen, för det kan jag inte svara på. Men idag fick jag lära mig att "många armband i olika färger är trendigt". Så nu vet jag det.

stordåd i natten.

I flera år har jag lidit av perioder av insomnia. Det har kommit att bli en del av min personlighet. I natt börjar tydligen en sådan period igen. Har lärt mig att känna igen symptomen. Tankar som aldrig tar slut, rastlöshet, ideér som måste förverkligas, plötslig inrednings-, målnings-, författarinspiration. Jag har gått igenom alla de där tipsen och råden, avslappningsövningarna, kamomillaté slurkande och strunta-i-att-försöka-sova- grejerna. Vakat genom nätter för att på något sätt kunna få sömn nästa natt. De senaste månaderna har jag någorlunda accepterat min sömnlöshet och lever ut i natten istället. Struntar fullständigt i att jag nästa dag skall jobba och orka vara mamma. Istället lyssnar jag på lite mäktig musik. Som Carl Orffs Carmina Burana. Det är grejer det. Och om man ändå sover bort en tredje del av sitt liv kanske det inte är så farligt att lida lite av ofrivillig vakenhet?

projekt balkong.

Det kanske var i april som jag drömde om en prunkande balkong. I början av juli har jag kommit så här långt. Att tala om en lummig grönska är kanske lite att ta i. Men något växer i balkongslådan. Och jag säger något, för jag har såklart glömt bort vad det egentligen var jag odlade. Lite dill åtminstone. Och kanske timjan. Eller rosmarin. Ja, jag vet. Jag är hopplös.

snuvad på konfekten.

Det skulle åska, blixtra och regna idag. Väldans välkommet. Direkt från morgonen hoppades jag på att det skulle droppa lite. Kunde ha varit uppfriskande. Men icke sa nicke. Några timmar och ytterligare några liter svett senare, hade inte ens en liten regnskur setts till. Efter den dagliga födan beslöt vi oss för att susa iväg till stranden. I hemlighet önskade jag att regnet skulle börja störta ner just då, när vi tog oss vårt kvällsdopp. Men inget hände. Ännu heller. Nåväl, det är ju lika ljuvligt att cykla hem i sommarregn, tänkte jag för att hålla modet uppe. Trots det, var det enda blöta som rörde min hud några stackars knott som mosades mot min kropp, när jag störtade fram på min cykel. Klockan är nu 22.02 och det har inte ens i misstag ämnat att skvala. Istället har jag har svettats. Hela dagen. Svettas och längtat efter den befriande åskan och regnet som de lovat mig. Arma väderleksprognoser. Kommer ju inte att kunna sova innan jag fått mitt utlovade stril. Det känns ju som om man blivit lite lurad här. Eller hur?

misslyckat klädval.

För en stund sedan försökte jag dra på mig ett par ljusgula shorts. Om vi säger så här, begreppet kycklinglår, fick en ny innebörd.

den hutlösa spänningen.

Att smälla i sig en liter körsbär precis innan läggdags var kanske inte det smartaste lösningen att roa sig med. Jag känner ett mysteriöst puttrande i magtrakterna. Få se om jag får sova hela natten. Snärtiga spänningsmoment här. Allt är som vanligt igen alltså.

listan.

Eftersom hjärnan tagit semester och kroppen har svårt att sitta ner och blogga i plural dessa heta dagar, gör jag något så tråkigt som att lista ett fåtal utmärkta ting med sommaren. Denna årstid är behaglig p.g.a att:

1.Du slipper frågor som "har-du-kalsong-sockor-dubblatröjor-vantar-pälsmössa-tillräckligt-med-kläder-på-dig?". Och du slipper att klä på de där extra lagren. Både på dig själv och din yngling.

2. Plötsligt blir din hårstil den hetaste strandlooken och kallas nåt i stil med havssaltsman. Att stripigheten sitter i, året om, behöver ju inte nämnas. Det går jättebra att låtsas att man tagit ett arla dopp i havet innan arbetsdagens början.

3. Det är okej att äta plockmat och sallad dagarna i ända utan att man stämplas att tillhöra den icke så populära kategorin hopplösa kockar.

4. Grannarna accepterar troligen den oförsiktiga nudismen i hemmet när det är +30grader. Dessutom är det så ljust ute att det är okej att glömma att dra för persiennerna när du dammsuger golven i svettindränkta underkläder. Värre är det att i misstag blotta sig i mitten av januari, när det är beckmörkt ute och vardagsrumsfönstret lyser som ett akvarium.

5. Eftersom flera timmar per dag kan tillbringas vid havets rand, har du tid att läsa bra och mindre lyckade böcker. Dessutom är man inte lat när man leker strandad val på stranden. Man jobbar ju på sin solbränna.

stugan.

Istället för att sitta i en svettig stad kunde jag gärna tänka mig att bo på en stuga. Eftersom det inte är möjligt just nu, åker jag iväg mot det svalkande haaaavet igen. På min röda cykel. Återkommer när det är sämre väder. Eller jag fått solsting.

på agendan.

Kroppsformning och -färgning.

spegeln.

Du vet att du har barn, när en söndrig spegel på golvet får dig att ropa Code Red! Code Red! och slänga stövlar till barnet som står förundrad på flera meters avstånd p.g.a. att du blir som en rabiat ifall ynglingen ens sneglar åt skärvorna. Sedan dammsuger du frenetiskt, sopar, putsar, tvättar varje lilla vrå samtidigt sneglandes åt alla håll att inte barnet (som i dethär skedet inte orkar bry sig längre) överskridit de osynliga gränserna som du noggrant markerat ut med allehanda ting. När alla de livshotande spegelbitarna är uppstädade har barnet lekt klätterapa över balkongsräcket iklädd i de klumpiga glassplitterskyddande stövlarna i 15minuter och du försöker trösta dig med att ungen åtminstone inte skar sig. Ja, jag säger då bara det, en rad av hisnande upptäckter, detta föräldraskap.

typiskt.

Huvudvärken är borta, här skall det ätas, tänkte jag med glädje. Sedan tog jag en rejäl lyckotugga av ett extra gott och hårt rågbröd varav en bit av min plomb lossnade. Nu har jag alltså ilande tand symptom, istället för sprängande huvudknopp. Typiskt.

realiteter.

I arla morgonstund letade jag fram de mest gigantiska brillorna jag äger (tack Eva!) och vandrade omkring med dem som en zombie. Orsak: migrän. Isabel tyckte jag aldrig sett så sur ut i mitt liv, så hon ville fota det.

Sedan skulle jag fotografera henne när hon förevisar hur jag såg ut när jag spydde i natt, på grund av min migrän. Lite behandlingsupplevelsevaddetnuheterterapi för traumorna hon tänkas ha fått, när hon vaknat mitt i natten till monsterljud. (läs: en spyende mor)

Men annars så är det ju väldigt gemytligt med sommar där ute!