begrepp jag inte fattar.

Det här med att folk går omkring och säger att de är -eller inte är- barnkära. Vad betyder det egentligen? Jag tror det var Mark Levengood som sa det i någon intervju, att han inte förstår sig på begreppet barnkär. Det gör inte jag heller. Man har väl aldrig hört att någon går omkring och pratar om att de är vuxenkära? Eller har man? Och hur är man då?

Kan vi inte bara enas om att vi antingen tycker om eller inte tycker om vissa personer. Oavsett ålder.

Okej?

korviga stjärten.

Det mest häftiga som hänt idag var att jag gick till butiken med tunikan inkorvad i legginsen där bak. Detta märkte jag såklart först när jag kom hem, inklampande in i hallen med en överfull matkasse i högsta hugg. Sedan stod jag och speglade min tunika-introttad-i-leggins-rumpa för att få veta hur knasigt det egentligen sett ut när jag nyss spatserat omkring bland butikshyllorna.

Jag ångrar att jag gjorde det. För det såg riktigt fult ut. Så rysligt fult att jag kommer att drömma om puckelrumpor. Eller bli en sådan där paranoid tant som försäkrar sig om att kläderna sitter som de skall och dra i dem med knyckiga rörelser, var och varannan minut, tills allt bara hänger som slitna paltor på min lekamen.

Bildbevis uteblir för allas bästa.

detta har hänt.

I torsdags lämnade vi ett Åbo som var smockat med vackra segelfartyg. Eventuellt många vackra sjömän också, men det vet jag inte, för de var för högt uppe i mastarna.

Vi hoppade istället på en plåtkajuta.

För att nästa morgon anlända till Stockholm där jag och min syster hämtade en hyrbil. Det har jag ingen bild på, så ni får stirra lite på en konstigt klädd chafför med en automobil av äldre årsmodell istället.

Vår destination var Vimmerby. Väl framme var det ytterst svettigt. Och somrigt.


Vi bodde i ett hus på en innergård mitt i den lilla staden. Oh, it´s very idyllisch, tänkte jag på svengelska, eftersom vi ju var utomlands.

Ända tills jag förstod att jag skulle ha ond bråd död stirrande på mig när jag skulle falla in i min rosensköna sömn. Till min förskräckelse fanns det flera huvuden, runtom i huset. Och en strimma päls i hallen som jag inte ides titta närmare på.
Någon hade också lovat sin dotter att denne skulle få smaka på sockerdricka. Äckligt sött, sa hon. Som tur, annars skulle hon troligen blivit tandlös som tonåring.

Vi tog promenader i den lugna staden. Eller lugn och lugn. Staden var nästan lika död som de uppstoppade djuren i vår stuga.
Senare randades återigen en morgon. Lördag. Vi besökte Astrid Lindgrens Värld. Vi besökte stället på fredagen också, vilket var skönt för det betydde att man inte behövde plöja igenom allt på en och samma dag.


Definitivt en av de bättre barnrelaterade grejerna man kan ta sina ungar till. Föreställningar, hinderbanor, butiker, bokhandel, musik, hederlig mat (alltså inte sliskhamburgare), scener, lekplatser och stora ytor med leubensraum ifall man t.ex. hade lust med picnic. Ja, och tillräckligt med toaletter. Alla föräldrar förstår lyckan i att ha wc och rinnande vatten som trygga hamnar inom synhåll i familjelivets oändliga hav av kladd och kissnödighet.

På söndagen var det dags att lämna stugan. Före det besökte vi Astrid Lindgrens barndomshoods och grav. Och gick på utställning. Ovan ett obligatoriskt spegelfoto istället, eftersom jag glömde ta med kameran.

Vi vinkade hejdå till Vimmerby och plötsligt kändes det höstigt i luften. Blåsten var kall. Och mycket riktigt, dagen innan hade jag dokumenterat gula löv på marken.

Arlanda stod näst på tur efter en bilfärd som gick av bara farten. (Älska motorvägar!)Till flygplatsen anlände vi således i god tid. Lite för väl god tid, kan man nästan säga.

Barnen roade sig själva med att snurra runt i Arne Jacobsens fåtöljer, till de övriga människornas besinningslösa lycka.

På kvällen hoppade vi på flyget och flög mot den åboländska vardagen. Jag öppnade dörren till vårt hem klockan 1.30. Och hoppade piggt upp fem timmar senare för att välkomna måndagen innerligt hjärtligt.

Och det var den lilla resan. Mostly sponsored by mina föräldrar. Tusen tack!

sverige, här kommer vi!

Vi tar ledigt imorgon för ikväll drar vi till Sverige för några dagar. Det är tänkt att vi skall hyra bil och självaste JAG skall agera chafför. Jag vet inte riktigt vem som tänkte där eller hur de tänkte.

Jag tänker i varjefall att det kan bli en dyr historia det här. Eller en rolig historia. Eller historien om hur systrarna Klingenberg körde vilse. Till exempel.

Sign. Kvinnan som kör bil kanske tio gånger i året. Högst.

ovanligt.

Igår låg jag inbäddad i en djup sömn innan klockan slagit 22. I morse steg jag upp klockan 5.30 efter att ha legat och försökt somna om i dryga timmen. Jag har beskådat nattmörkret förvandlas till ett disigt morgonljus och således i förväg förskönat allt i denna dag. Nu sitter jag här och sörplar i mig min andra kopp kaffe och tänker, ack varför är jag icke besudlad med morgonmänniskogener. Det är liksom en helt annan start på dagen, det här.

ben.

Eftersom ert intresse för mina stödstrumpefunderingar är hiskeligt stort, kan jag fortsätta med att berätta hur mina ben mår idag. Vi lämnade hemmets borg i arla morgontimma och kom hem först tretton timmar senare. Tretton timmar. Det är länge för svullna ben att orka kuta omkring.

Så nu skall jag och mina apostlahästar sova. Godnatt.

svällande fötter.

På en skala, gissa hur roligt det är att inse det faktum att man behöver köpa STÖDSTRUMPOR vid 29 års ålder? Eller egentligen insåg jag det redan för fem år sedan men jag är lite trögfattad, ser ni.

Jag tröstar mig med att jag inte behöver det där kroppskorvskinnet som heter spanx eller nåt sånt. Men det är egentligen en ganska så futtig tröst.

Att använda spanx låter ju ändå klatschigt. Medan stödstrumpor osar svulstiga åderbråcksben.

bakom kulisserna.

Medan jag betar mig igenom en arbetsdag kan ni förfära er över sanningens grymma ansikte: Också jag är bara en människa.

Pysselkvällen som spårade ur.

Kreativ frissalek - det bästa en mamma vet!

Den nya terapiformen: Dansa dig galen!

Söndagsmiddagen eller Hitta maten!

Plocka hela dagen lång- även i din långkalsong!
Kaninen. Eller ekorren. Eller orsaken till varför jag inte charmar någon med mitt leende.

den pjoskiga modern.

Tycker att jag varit väldigt duktig med blödigheten på senaste tiden. Bara lite, lite tårögd när dottern började skolan. Äntligen har jag blivit lite härdad, har jag tänkt. Ända tills ikväll då jag plastade kanske den tredje skolboken som mamma. Ja, här sitter man och plastar böcker, precis som min pappa gjorde för över tjugo år sedan. (Jag föredrog min far i detta livsviktiga uppdrag, när min mamma plastade blev det oförlåtligt många luftbubblor.) Ja, det är många böcker man kommer hinna att plasta i sitt liv, hann jag fundera vidare. Från blöjbyte till plastande, i ett ögonblick. Från knubbiga små händer till en som klarar nästan allt själv.

Och sedan satt jag där och plastade och plastade och grät lite i smyg.

Säga vad man säga vill, men odramatiskhet är inte min starkaste sida.

fågeln och äggen.

I fredags köpte jag lite tyg. Hängde upp det igår, i dotterns rum, för att se om det alls passade som gardiner. Idag såg jag plötsligt att tyget fått en fågel och två ägg. Tar det som ett godkännande.

Utan det konstnärliga tillägget ser det ut så här:

Marimekkos Aarni av Maija Louekari.

något har hänt med bloggen?

Plötsligt har högerspalten trillat ner på sidan. Inlägg försvinner helt. Och det är inte varje gång jag ens kan logga in.

Alltså man blir ju nervös.

EDIT: En timme senare såg ju allt som vanligt ut igen. Såklart. Förutom vissa inlägg som försvann ut i cyberspace.

ifall nån undrar.

Om jag hade tänkt tillbringa ytterligare en kväll i hemmets borg. Läsandes, skrivandes, städandes, målandes och sorterandes? Ja.

Om jag kanske köpte mig en liten flaska vin för att infinna den genuina konstnärsfiilisen till målandet och skrivandet? Ja.

Om jag nu druckit ett glas vin men varken läst, städat eller målat? Ja.

Om jag kanske sorterade lite vykort (!) i ett desperat försök för att få känslan att jag verkligen gör nåt? Ja.

Om jag, insiktsfull som jag är insåg att detta kanske är den sista lördagskvällen detta år som man kan sitta på en åbåt och njuta? Ja.

Om jag nu skall bege mig ut ikvällen istället för allt det där andra jag tänkte göra? Ja.

Om jag är kvinnan som har tryckt en hatt på sitt stora huvud för att dölja det smutsiga håret? Ja.

Så vi läser varann imorgon istället.

en ensamståendes betraktelser.

Fördelen med att vara ensamstående är att man, mitt i dammsugningen, kan bestämma sig för att man har andra saker man vill prioritera idag, än just städning. Och så kan man bara liksom stoppa sugandet så där på direkten och istället lägga sig i sängen och slösurfa en stund. Utan att någon ifrågasätter förståndigheten i ens beslut!

Nackdelen är att man inte har någon annan att skylla på när man fem minuter senare snubblar över samma städmojäng som befinner sig mitt på golvet.

Jag vet. Jag har jättefula träskor.


Återstår att skriva om :
Det värsta jag varit med om.
Min dag i bilder!
Min största dröm
En dag jag aldrig vill uppleva.
Berättelsen om fallet (där kan du verkligen släppa loss, det kan ju handla om vad som helst!)
Den bästa dagen i mitt liv.

olika synesätt.

Här om dagen körde jag lite intervaller på min jogging tur.
Eller ja, egentligen sprang jag i kanske 5km och sedan fick jag akut andningsbrist och gick hem.

tipset.

Nu skall jag umgås så att jag inte behöver sörja över att jag återigen missar Konstens Natt detta år. Medan jag dricker kaffe och pratar strunt kan ni ju till exempel se på färgstarka hem istället.
Ja eller inspirerande arbetsutrymmen.
Klick.

rubrikerna.

Jag frågade. Ni svarade:

Det värsta jag varit med om.
Min dag i bilder!
Min största dröm
En dag jag aldrig vill uppleva.
Berättelsen om fallet (där kan du verkligen släppa loss, det kan ju handla om vad som helst!)
Den bästa dagen i mitt liv.
En ensamståendes betraktelser.

samtal man minns.

Grannen: Hej, hej!
Jag: Hej! Har du varit ute och joggat?
Grannen: Ja, jag är helt slut nu.
Jag: Ojdå. Ja, jag borde också jogga lite oftare, om ett par veckor skall jag faktiskt orka 10km och ja alltså... är ju väldigt otränad egentligen.
Grannen: Jahajaa...
Jag: Brukar du springa långa sträckor då?
Grannen: Idag sprang jag 30km. Var tvungen att föra hunden in i bilen vid 15km, för den orkade inte mer.
Jag ba: Öööh...nämen oj...30km!...öööh...Grattis?!

Sedan gick jag in och tråttade i mig en halv platta choklad.

en skalande kvinnas räddning.

Där satt jag och skalade och skalade.
Först potatis.
Lite lök.
Lite morötter.
Och sånt.
Sedan äppel.
Lite mer äppel.
Jaja, här var det äpplen, tänkte jag.
Väldigt många faktiskt.
Efter kanske fem äpplen blev det tråkigt.
Efter ytterligare fem, var det fruktansvärt tråkigt.
Efter sammalagt femton skalade äpplen höll jag på att förgås.
Nästan så att jag övervägde att skära mig i fingret för att få en redig orsak att avbryta äppelskalsorgien.
Men då hände det.
Plötsligt förstod jag att lyssna på nåt medan jag satt där och skalade som en galning.
En stund senare fylldes köket med både sommarpratare och program som Allvarligt talat*.


Nu undrar jag såklart vad för annat bra jag kan ha missat?

*Tack för tipset Peppe!

samtidigt på östrastrandgatan.

Titta vad jag fick.

Googlar äppelsylt, äppelpaj kanske äppelsaft?

Andra förslag?

ännu en milstolpe.

Kvällen har tillbringats i förberedelsens tecken. Imorgon börjar hon skolan.

Käääk.

ett veckoslut i bilder.

Jag tror att jag blev lite förälskad i Åland.