om kraften i vackra vardagsglimtar.

När jag var yngre tyckte jag det lät oerhört sorgligt när folk sa att de lärt sig att njuta av de små stunderna i livet. Av små vackra glimtar i vardagen. I mina naiva öron lät det som om de gett upp och nöjde sig med mindre. Som att de inte längre hade drömmar utan bara små stunder av förnöjdsamhet. Som om de glömt bort vad de egentligen ville ha i livet och slarvat bort sig själva medan de förankrade sig själva i trygga rutiner, nedtryckta av ansvar.

Sedan gick åren. Fem år kanske, fem år fyllda med dramatik. Dramatik som rev ner och förstörde. Ingen vacker dramatik. Ingen bitterljuv dramatik. Endast fördärvande, förintande. Det finns händelser som aldrig kommer att göra en starkare. Händelser som lämnar sår som inte läker. Händelser som gör så att man blir tvungen att sluta känna någonting, just då, för att överhuvudtaget orka andas.

Och det var någongång då, under den tuffaste perioden, som jag förstod. Om jag bara orkar öppna ögonen en liten stund, så får jag se hur vackra färgerna i ett höstlöv kan vara. Om jag bara orkar andas lite till, så får jag känna doften av ett nybadat barns hår. Om jag bara orkar lyssna en kväll, så finns det oändligt många vackra ord att höra. Om jag tillåter mig att ta tid att äta, så upptäcker jag smakerna igen. Allt finns där, bakom ridån. Och långsamt, dag för dag, kände jag mer och mer. Tackvare dessa små vackra ögonblick.

Och kanske är det just de här vackra glimtarna i livet, som orkar bära en söndertrasad människa till nästa dag?