Tycker att jag varit väldigt duktig med blödigheten på senaste tiden. Bara lite, lite tårögd när dottern började skolan. Äntligen har jag blivit lite härdad, har jag tänkt. Ända tills ikväll då jag plastade kanske den tredje skolboken som mamma. Ja, här sitter man och plastar böcker, precis som min pappa gjorde för över tjugo år sedan. (Jag föredrog min far i detta livsviktiga uppdrag, när min mamma plastade blev det oförlåtligt många luftbubblor.) Ja, det är många böcker man kommer hinna att plasta i sitt liv, hann jag fundera vidare. Från blöjbyte till plastande, i ett ögonblick. Från knubbiga små händer till en som klarar nästan allt själv.
Och sedan satt jag där och plastade och plastade och grät lite i smyg.
Säga vad man säga vill, men odramatiskhet är inte min starkaste sida.
2 kommentarer:
Jag tycker också att plastandet är ganska rörande. Och hos oss så plastar Jani alla böcker, jag ids inte ens försöka för jag VET hur slutresultatet ser ut. Så vi för traditionen vidare, att mamma inte plastar.
Undras hur rörande man kommer att tycka det är efter några år? Då är man nog säkert bara störd på allt som heter plast.
Skicka en kommentar