detta har hänt.

I torsdags lämnade vi ett Åbo som var smockat med vackra segelfartyg. Eventuellt många vackra sjömän också, men det vet jag inte, för de var för högt uppe i mastarna.

Vi hoppade istället på en plåtkajuta.

För att nästa morgon anlända till Stockholm där jag och min syster hämtade en hyrbil. Det har jag ingen bild på, så ni får stirra lite på en konstigt klädd chafför med en automobil av äldre årsmodell istället.

Vår destination var Vimmerby. Väl framme var det ytterst svettigt. Och somrigt.


Vi bodde i ett hus på en innergård mitt i den lilla staden. Oh, it´s very idyllisch, tänkte jag på svengelska, eftersom vi ju var utomlands.

Ända tills jag förstod att jag skulle ha ond bråd död stirrande på mig när jag skulle falla in i min rosensköna sömn. Till min förskräckelse fanns det flera huvuden, runtom i huset. Och en strimma päls i hallen som jag inte ides titta närmare på.
Någon hade också lovat sin dotter att denne skulle få smaka på sockerdricka. Äckligt sött, sa hon. Som tur, annars skulle hon troligen blivit tandlös som tonåring.

Vi tog promenader i den lugna staden. Eller lugn och lugn. Staden var nästan lika död som de uppstoppade djuren i vår stuga.
Senare randades återigen en morgon. Lördag. Vi besökte Astrid Lindgrens Värld. Vi besökte stället på fredagen också, vilket var skönt för det betydde att man inte behövde plöja igenom allt på en och samma dag.


Definitivt en av de bättre barnrelaterade grejerna man kan ta sina ungar till. Föreställningar, hinderbanor, butiker, bokhandel, musik, hederlig mat (alltså inte sliskhamburgare), scener, lekplatser och stora ytor med leubensraum ifall man t.ex. hade lust med picnic. Ja, och tillräckligt med toaletter. Alla föräldrar förstår lyckan i att ha wc och rinnande vatten som trygga hamnar inom synhåll i familjelivets oändliga hav av kladd och kissnödighet.

På söndagen var det dags att lämna stugan. Före det besökte vi Astrid Lindgrens barndomshoods och grav. Och gick på utställning. Ovan ett obligatoriskt spegelfoto istället, eftersom jag glömde ta med kameran.

Vi vinkade hejdå till Vimmerby och plötsligt kändes det höstigt i luften. Blåsten var kall. Och mycket riktigt, dagen innan hade jag dokumenterat gula löv på marken.

Arlanda stod näst på tur efter en bilfärd som gick av bara farten. (Älska motorvägar!)Till flygplatsen anlände vi således i god tid. Lite för väl god tid, kan man nästan säga.

Barnen roade sig själva med att snurra runt i Arne Jacobsens fåtöljer, till de övriga människornas besinningslösa lycka.

På kvällen hoppade vi på flyget och flög mot den åboländska vardagen. Jag öppnade dörren till vårt hem klockan 1.30. Och hoppade piggt upp fem timmar senare för att välkomna måndagen innerligt hjärtligt.

Och det var den lilla resan. Mostly sponsored by mina föräldrar. Tusen tack!