en ensamståendes vardag. bild ett.

Badrumsinredning vintertid.

(Jag började tydligen med att lägga ribban lågt. Kan ju bara bli bättre då.)

vill ni ha fler bilder?

Jag fick en snilleblixt och tänkte starta en liten bildblogg på den här bloggen. Målet är att varje dag lägga in ett foto som passar under den smått teatraliska rubriken: En ensamståendes vardag -om konsten att le i motvind.

Vad säger ni?

Ja?

Nej?

(Eller egentligen vet jag inte varför jag frågar för ALLA måste säga ja, va bra! Tanken bakom detta är att jag skall minnas knäppa fler bilder. Jag tycker det är jätteroligt att fotografera men alltför ofta ligger kameran hemma på byrån och samlar damm. Tyvärr)

ett suddigt, men glatt, godmorgon.

I natt sov jag väldigt dåligt och väldigt lite. Det har tagit mig tre stora kaffemuggar för att få någonslags kontur och en gnutta substans. Men nu är jag vaken, jag fryser inte ens och jag fick för mig att vara glad i dag. Hela långa dagen. Det har jag bestämt, ser ni. Skratta mera, älta mindre. Hurra för det. Snart är det dags att väcka dottern.

Leendes, inte jäktandes.

Och i morgon är det redan februari.

under kläderna är vi alla ändå nakna.

Ibland när jag inte mår så bra, kan jag känna hur trött jag blir av det faktum att samhället är som en enda stor teater. Push-ups och strumpbyxor som lyfter upp hänget, platt-tänger och modeplagg. För att inte tala om kletet. All smörja man skall gegga in i sig för att se "naturligt vacker ut" fast det här samhället inte alls egentligen tycker att naturlighet är vackert.

Naturlighet är ojämn hud, gropiga lår och hängbröst. Ölmagar, dålig hållning och kanske en sladdrig stjärt. Naturlighet är envist hår som böjer sig dit det vill, torra vinterhänder och håriga ben. Naturlighet är att man ser ut som en flådd höna när man stiger ut ut bastun, en mjuk fläskkorv över byxlinningen och påsar under ögonen en måndagsmorgon klockan sex.

Alldeles för tröttsamt att gå omkring och tänka på sånt, kan man tycka.

Eller så kan man minnas det och ändå kleta in sig själv lite grann. Känna sig lagom uppiffad och tycka att det kanske ändå inte är så farligt. Att världen inte går under så länge man själv minns var man står. Bland alla pumps och lagade hår. Bland alla dessa maskerade människor. Och en dag kanske man träffar någon, som vågar klä av sig masken på riktigt. Tills dess fuskar också jag lite grann. Ler fast jag känner mig ledsen, pratar strunt för att ingen vill prata på riktigt och täcker över de där ojämnheterna i hyn.

Men en dag, en dag tänker jag våga mer.

att bli bortschasad.

Nej nu går jag ut, får lite frisk luft och fotar mitt kära barn som leker på gården med sin kompis, tänkte jag och grabbade tag i kameran. Jag var tydligen fienden som försökte inkräkta i deras riddarborg så snöklimpar slungades mot mig innan jag ens hann få fram mitt ärende. Känns precis som om man är lite onödig här ute, tänkte jag och gick in och hängde upp tvätt i stället. Och det känns i sinnet att det är söndag. Allt går långsamt och jag har ingen sprättighet alls.

hört från barnrummet.

Grannpojken: Varför har ni så litet hem?
Isabel: För att vi är så små så att vi inte behöver många rum.

Det var ju också ett sätt att se på saken.


(För den nyfikna kan jag tillägga att vi bor på 55m2, som känns väldigt instängt och trångt ibland, men passligt stort när man skall tvätta golven till exempel)

bildbevis.

Ni bryr er säkert inte hur det gick med hatten, men jag vill berätta ändå. Hur jag än vände och vred så, var och är den för liten. Och det syns. Det är tur att min dotter blev förälskad i den. Hon skall ha den varje dag, så fort det blir vår.

Storskallen i egen hög person. Bild tagen av den sexåriga nya hattägaren.

ett hej från sängen.

Här ligger vi i en hög bland dynor och täcken och äter fastlagsbulle i sängen. Dottern ser på Alfons Åberg, bläddrar i sina "tarrahäften" (minns ni dem?) och jag läser en bok. Så fort jag får en liten spark i baken skall vi tynga iväg till biblioteket.

Men nu måste jag fortsätta läsa lite.

veckoslut!

Kusinen och flickan badar bastu som bäst. Själv sitter jag här och slösurfar. Skööönt. Imorgon blir det frukost i sängen, för det har jag lovat.

Alltså älska fredagskvällar.

Och ja, jag skall nog bli bättre med att sätta in lite bilder på bloggen. Mitt minneskort till kameran har bara velat tappa bort sig lite grann.

hur man vet att en ny era av trots har börjat?

Det flög ett par äppelbitar förbi mitt huvud vid frukosten.

Följt av ett skrik så aggressivt att jag nästan flög iväg själv.

Sexårstrotset är inte en föraning av mindre utbrott längre.

Det är ett faktum nu, i dess majestätiska och allsmäktiga uppenbarelse.

...andas in, andas ut...andas in, andas ut...andas in, andas ut...

det är inte lätt när det är svårt.

Jag är inte så bra på att förbereda mig. Riktigt usel på det, när jag tänker efter. Orka lägga energi på att planera liksom. Nästan inget blir ändå som man tänkt sig.

Men någon gräns måste man (alltså jag) väl ha? Imorse, till exempel, höll vi på att missa morgonbussen så i förbifarten grabbade jag första bästa handskar från byrålådan. Först när jag kom till jobbet märkte jag att den ena handsken var brun medan den andra var svart. Kändes ju väldigt vuxet. Och så där annars så ser jag ut som värsta slamsan i håret. Och kan dra på mig jeans som har fått hål i rumpan så att jag resten av dagen får dra ner tröjkanten för att inte avslöja vilken färgs trosor jag bär. Eller glömma lunchlådan hem och knappra på knäckebröd utan smör istället. Eller... Ja, ni förstår.

Att sånt.

Sedan kan man ju undra om man (alltså jag) någon gång kommer att bli normalt funttad? Eller varför man (alltså jag igen) inte lappar eller slänger bort de trasiga jeansen?

Eller hur det kan vara så svårt att orka bry sig?

Orka liksom.

Orka.

hatten.

I dag har jag köpt en hatt. Nu fattas då bara lite digert mod och självförtroende att spatsera omkring med den på huvudet. Så där bland folk. I dagsljus.

Som tur är det en tag tills våren är här så att jag kan vänja mig lite. Typ gå omkring med den på huvudet här hemma, spegla mig lite emellanåt och peta lite på den. Kanske öva in ett ansiktsuttryck som får mig att se ut som den målmedvetna kvinnan i den svarta hatten (istället för den förlägna tösen med irrande blick som ser ut att vilja hoppa i Aura Å för att hon känner sig som en tönt bara för att hon råkar ha en hatt på skallen fast hon egentligen tycker att det är elegant med kvinnor som bär dylika arrangemang på sitt hufvud!).

Grannarna har förmodligen redan sett mig sprätta omkring naken, så en pyamasklädd frukostätande kvinna i hatt kan väl inte göra så mycket skada?

att ge av sin tid.

Det bästa du kan ge ditt barn, är din tid. Så här ser det ut hos oss, efter en kväll av total närvaro och försumning av hushållsysslor till 100%. Till vänster på köksbordet, ser ni en början av zhu zhu petsarnas riddarborg. Sedan så har vi spelat spel, ätit hämtmat, lekt frisör och dansat. Bland annat. Det var en lycklig sexåring som somnade ikväll. Hon önskade att kvällen aldrig skulle ha tagit slut. Och en utmattad mamma som försöker se kaoset som ett bevis på att hon för en gångs skull lyckades med ett ganska svårt kapitel i föräldraskapet: Att ge sin fulla närvaro.

Nu skall jag städa, jag menar, RÖJA lite grann.

saker jag aldrig lär mig...del 65739872987.

Hur svårt kan det vara att förstå att man (läs:jag) skall gå i duschen på kvällen? Åtminstone på vintern. Det där: Duscha? Nu, ännu ikväll? Njaa...äh... men om jag istället stiger upp kl 5.30 imorgon så hinner jag nog smeta in mig i allehanda shamposmörjor under strilande vatten.

Hinner, ja. Men att orka stiga upp svintidigt har aldrig varit min grej. Aldrig. Inte heller istappshår eller köldskador. Och ändå ljuger jag rakt upp i ansiktet på mig själv, varje kväll. Jag har inte så länge jag vill minnas varit morgonpigg, men imorgon är jag säkerligen det. Säkert.

Snacka om självförnekelse.

Har du nåt du aldrig lär dig att göra på bästa sätt? undrar kvinnan som skållat sig själv i hett vatten för att snarast bege sig ut och bekämpa de åboländska kyliga vintervindarna.

(Jag vet inte om det blåser, eller om det ens är kallt där ute, men man vill ju få till lite dramatik i ett medelmåttigt duschinlägg som det här. Jag menar, vem bloggar egentligen om duschtider? Klockan 6 på en tisdagmorgon? Förutom jag då .)

pruppchilin.

Jag lyckades göra riktigt god chili con carne igår och tänkte att nu har den dagen äntligen kommit då jag (med pompa och ståt och en liten fanfar!) kan framföra ett recept här på bloggen.

Sedan fick jag magknip.

Magknip av den sorten att jag inte vågar förgylla er vardag med min excellenta chili con carne.

Magknip av den sorten att jag aldrig vill se på chili con carne igen.

Iallafall inte förrän imorgon eftermiddag.

att stirra på en palm.

Eftersom alla tycks planera, vara på väg eller helt enkelt befinna sig på en solsemester i dessa tider, så kan jag ju berätta att min syster med familj precis i detta nu vilar upp sig i ett litet kokosnötsparadis.


Det måtte vara skönt att inte behöva gå in i en torr elbastu och svimma av syrebrist för att få tillbaka känseln i de förfrysta tårna, tänker jag. Ja, rätt så behagligt ser det faktiskt ut, funderar jag vidare och drar samtidigt på mig en kofta här i det gråa kalla januarifinland. Men så gaskade jag upp mig och försökte med hjälp av ytterst utopisk fantasi och lite hjälpmedel skaffa mig känslan av värme. I brist på annat. Det gick väl sådär.

Alltså jag vet inte... Man kanske skulle skaffa sig en uv-lampa (eller vad det nu heter) för bättre effekt? Och de fastklibbade brödsmulorna i strumporna är faktiskt lite svåra att föreställa sig som sand mellan tårna, om jag skall vara riktigt ärlig.

(Missförstå mig inte nu Anna. Jag unnar verkligen er en semester, det är ni värda! Det ser jättevackert ut. Verkligen. Och nästa år gör vi en gemensam resa.)

att gå på café.

Jag träffade en vän på ett café. Medan jag sörplade i mig en stor mugg kaffe och kände mig allmänt spretig, satt hon där och värmde händerna runt sin tékopp utstrålades visdom och ett avundsvärt lugn.

Så nu undrar jag... Är det inte lite så att det är en viss typ av människor som dricker té? Det finns en obeskrivbar gemensam nämnare som för samman dessa behagliga tédrickare. Den där människotypen som kanske tänker efter före de pratar, begrundar, iakttar och lyssnar. Alltså kanske något i den stilen?

Eller så har jag bara livlig fantasi.

så kan det gå.

En långsam söndagspromenad in till stan, många bloggar och ännu fler kaffekoppar senare drog jag på mig mössan för att dölja mitt slemmiga hår (ett litet tips här: köp aldrig NIVEA shampo. Jag upprepar: aldrig!) och traskade över bakgården till butiken. I dag skall jag satsa på matlagning, var det tänkt.

Så stod jag där och petade förstrött på hårda tomater och möggliga mandariner och kände mig inte alls inspirerad att kocka ihop något smarrigt. Som tur såg jag en växt som ropade på mig från en hylla.

Så jag köpte den istället. Får bli lite chili con carne senare ikväll. Nu skall jag leta upp en tillräckligt stor kruka till växten.

(Man skall tydligen skriva ett maratoninlägg om hur trött man är, för att få tillbaka inspirationen i tråkjanuari. Det hjälper att få det ut ur systemet, säger kvinnan som plötsligt skall måla om alla sina stolar eller köpa pinnstolar så fort hon har en sekund över och kanske byta ur sitt köksbord eller åtminstone kökslampan och en golvlampa måste hon ju bara ha som gör att hon förstår att hon faktiskt vill ha någon snygg retrotapet på den där väggen eller kanske hon ändå bara skulle flytta för att få sina efterlängtade trägolv och flere rum men en stringhylla på den väggen skulle ändå inte sitta helt fel).

när man sitter inne en hel dag...

...och man (läs:jag) egentligen kunde sortera skåp, tvätta kläder eller något annat behövligt så får man kanske lust att prova sina nya vinterskor (jag vet, jag vet, lite sentändning på vinterskoinköpsfronten, kan man tycka). Och när man ändå sitter och där med en ny sko på varje fot så kan man ta ett foto eller två.

Med andra ord fick jag inget vettigt gjort igår. Förutom att jag vilade vid sidan om att jag skötte lilla sjuklingen. Och det kan sannerligen behövas det med, den där vilan. För idag har jag varit lite rastlös. Och det är ett gott tecken.

från en sexårings mun.

Jag dammsuger. Igen. Isabel ser fundersam ut och säger:

-Snart dammsuger du nog upp hela ditt liv.

Jag kunde inte ha sagt det bättre själv.

ett suddigt hej.

Flickan fick feber i natt och kraxar som en kråka. Jag är frisk. Men som den goda modern jag är, tar jag ändå sympatitupplurar bredvid henne. Hoppas ni har en bättre fredag!

det tröttsamma inlägget.

För ganska många vintrar sedan slog den mig rakt i ansiktet. Den allra första gången. Och jag blev överumplad.

Åt vitaminer, drack kaffe för att piggna till, högar av sallader och frukter, träffade vänner, rörde på mig och hela faderullan. Funderade till och med på att skaffa mig en sådan där solskenslampa. Undrade om det inte skulle börja kännas snart. Hur vinden vänder och jag blir mig själv igen.

I år trodde jag att jag klarat mig undan den. Jag hann redan skymta vårljuset i tunneln, tänka äntligen är de här perioderna över. Äntligen. Och aldrig mer.

Men så fel jag hade.

Jag kände redan av det förra veckan. Men vägrade medge det då. Att morgontröttheten satt i. Och aldrig försvann. Att den virade in mig i sin sjal. Tätare och tätare, dag för dag. Igår satt jag och tänkte: Nämen hej på dig. Du kom ändå, jag slapp inte undan. Nej, inte denna gång heller. Inte ännu i år.

Ibland blir jag väldigt trött, ser ni. Väldigt, väldigt trött.

Och den är här nu. Tröttheten. Fast jag sover så mycket jag kan. Och äter allt det där hälsosamma och försöker andas frisk luft. Tänka positivt och heja på mig själv. Försöker intala min trögfattade hjärna, att man alltid har ett val, man kan välja hur man är. Men jag vet ju att det inte går, inte med det här. Den här reaktionen är inte längre något man kan välja bort. Man kan bara vänta. Vänta på att det går över.

Föreställ dig att någon väcker dig mitt i natten, precis när du sover som djupast, och du tvingas stiga upp och hållas vaken i dagar och nätter.

Så känns det för mig just nu.

Som tur vet jag att det går över. Det har det alltid gjort. Det är bara att vänta ut det. Ignorera det så långt det bara går. Tvinga sig själv att göra saker, för det hjälper absolut inte att stanna upp. Seg skall man vara. För man vet, att en dag känner man sig lite piggare. Och kanske lägger märke till något vackert man inte insett förut, som får en att uppskatta allt det där man missade, när man gick omkring i sin gråa dvala, invirad i sin trötthet.

Så jag återkommer när jag har något annat att skriva om än detta enformiga trötthetspladder.

Man blir ju trött av mindre.

hört i matbutiken.

-Mamma, varför har den där tanten bara kalsonger på sig?


Man tackar, man tackar. Onekligen ser det ut som denna tant glömt dra på sig ordentliga byxor.

hur man vinterbadar i en dusch.

Och så puttade jag i misstag till kranen med armbågen och det behagliga varma duschvattnet förvandlades till ett iskallt stril.

Vet inte om det var chocken eller det iskalla vattnet som orsakade mig akuta andningsbesvär.

Pigg är man ju i varje fall.

morgonstund har guld i mund.

Så är vi återigen en dag närmare ljusare tider...

...och vissa kunde inte bry sig mindre.

känsla för god smak.

Medan min dotter härjade sig svettig på cirkusbarnkalas, tog jag mig en sväng till Alko. Tänkte unna mig ett glas rödvin senare, fredagskvällen till ära. Det lilla problemet med mig och viner är att jag inte vet ett skvatt om dem. Annat än att vin antingen smakar gott eller illa. Och läser jag rekommendationer eller smakar på något gott vin, hinner jag glömma bort vad det heter och står vareviga nästa gång mellan vinhyllorna med lika svår beslutsångest. Trots att jag vet detta, blir jag jättebesviken om jag råkar dra hem med ett något som inte faller mig i smaken.

Denna gång fick jag dock syn på ett snofsigt par i äldre medelåldern. Aha, tänkte jag. De där har nog druckit ett glas eller två under sin livstid. Och så ställde jag mig bredvid dem och tjuvlyssnade. Det sades och lades och gick fram och tillbaks och pratades och pratades mera, men tillsist valde de en flaska. Mitt inre gjorde en segergest medan jag sträckte mig efter en likadan -upperbarligen med god kunskap, erfarenhet och specifierade smaklökar vald- sort.

Då sa tanten till farbrorn: Nu behöver jag nog något gott att äta. Skall vi gå till Hese?

Alltså god mat och Hesburger?

Jag lämnade Alko tomhänt och gick och köpte mig en påse Polly.

beslut beslut...

När de första kalla dagarna anlände med sina obehagliga minusgrader, tyckte jag att det skulle vara väldigt trevligt att slippa se ut som om jag var på väg till skidbacken, när jag egentligen traskar iväg på jobb. Alternativt hacka tänder p.g.a. en snygg men iskall vinterjacka.

Sedan tänkte jag att jag lika bra kan vänta till mellandagsrean.

Julen kom och julen gick och vet ni vad? Alla. Precis alla varma vinterjackor är för stora (på grund av rean) eller alldeles för dyra (trots rean).

Det är således dags för ett livsviktigt beslut.

Jag resonerar såhär: Om 10 veckor lever vi redan i slutet av mars, så då kan jag lika gärna pina mig själv tills dess, i antingen mindre varma eller mindre smickrande jackor.

Så jag tänker köpa lite böcker istället. Och lite vårkläder. Och lite skor.

Blir den resterande vintern svinkall så får jag väl lov att beklä mig i mina snärtiga vårkläder medan jag sitter och läser mina böcker inomhus eller se ut som en stoppad korv när jag klär mig i lager på lager på lager...

Så vet DU om någon bok jag absolut måste läsa?

Har nämligen på känn att jag kommer att stirra i böcker väldigt mycket de närmaste veckorna.

om att visa baken åt en busslast med folk.

Igår morse när jag skulle hoppa av bussen framför jobbet spexade jag till det lite.

Jag hann bara ta ett steg ut ur bussen innan jag tappade balansen, knyckte till som en ryckig gris, släppte fram ett litet skrämt pip och landade i krypställning. Min mössa, som är lite för stor, åkte ner över ansiktet och av någon underlig orsak fick jag för mig att först försöka stiga upp, innan jag drog bort mössan från ansiktet. Antagligen för att åstadkomma minsta möjliga besvär för de andra som stod bakom mig och väntade på att få kliva av.

Jag hade tydligen halkat på en isplätt med vatten, som var minst fem kvadratmeter stor så jag fick sprattla en bra stund, med baken i vädret och mössan nere vid hakan, innan jag kom upp på fötterna igen. Tänk er bambi på is, så förstår ni hur det såg ut. Hann precis dra upp mössan från ansiktet för att se en hop med stirrande ögonpar, innan bussen åkte vidare. För busschaffören väntade ju i all välmening och körde inte iväg innan jag, med genomdränkta jeans och värkande knän, vadade genom vatten-is-pölen mot säkrare marker.

När jag för en gångs skull hade en publik som heter duga, så ångrar jag att jag inte bugade.

Har ni ännu halkat denna vinter?

kvällen.

Sedan bakade vi semlor och pastejer och jag drack kaffe. Det förstnämnda var en god idé. Kaffet däremot, en väldigt väldigt dålig idé.

Sign. speedadtjatterkvarn

latmasken.

Medan tösen plaskar omkring i klorvatten med annat sällskap, hade jag tänkt dra mig ut på en springtur.

Till mitt stora förtret regnar det ute och halvmeters snötäcket har blivit ett slaskhav.

Det var ju synd, kan man tycka.

Ja verkligen.

Som tur hade jag en reservplan så att jag inte behöver riva mig i håret av tristress.

Den går ut på att läsa bok, slösurfa och äta pollygodisar.

det oföränderliga.

Till och med Isabel hajade till när jag sade:

-Nu ska det bli spännande att se om dammsugarpåsarna passar i vår dammsug.

Spännande och dammsugarpåse i samma mening?

Alltså jag tror jag måste skaffa mig en ny hobby.

För så här kan vi ju inte ha det.

moderskänslor.

En liten arm runt en lurvig mjukishund och korta men tunga andetag i rummet brevid. Hon är hemma. Äntligen.

Och den där vibrerande ängsligheten som kändes som ett tryck i medvetandet är som bortblåst.

Det höll på att bli lite jobbigt där ett tag. Att hantera Den Stora Saknaden. 12 dagar.

Men vi har kramats i sängen hela kvällen och tittat på film. Badat och ritat. Och hon har berättat om hur roligt hon har haft det.

Vår fula lägenhet är ett hem igen. Med leksaker i soffan och smulor under matbordet. Inte ens de grådaskiga plastmattsgolven stör mig.

Och när det var dags att säga godnatt sa hon: Du visste nog inte att jag kan sakna dig så här mycket...min världens älskade mamma.

Det är det finaste jag fått höra.

dag 30. ett sista ögonblick.

Ett suddigt hejdå till 30 dagars listan som tog mig 1,5månader att slutföra. Bilden är inte arrangerad. Jag har en vante på för att jag höll på att döda granen. Barr är inget att leka med, ser ni.

dagens onödiga inlägg.

Jag, som inte hade några cravings när jag var gravid, har gått och suktat efter något så äckligt som leverkorv hela dagen. Tanken på att inte få sig en leverpastejsmörgås ännu idag var så olidlig att jag helt enkelt var tvungen att snällt klä på mig en tjock mössa, dubbla sockor, tre par byxor och fyra lager av tröjor under vinterdräkten (jag fryser lätt) och bege mig ut i snöstormen. Fem leverkorvspastejknäckebrödwhatever senare sitter jag här stirrandes och mår konstigt.

Vad jag vill säga?

Jag vet inte.

Att det inte är värt att gå ut i storm för mosad lever introttad i en plastkorv, kanske?

min lediga dag.

I ungefär det här skedet kom jag ihåg att min dammsugare är tillfälligt kaputt.

ett försök till materialism.

Jag har jobbat lite extra den senaste tiden. Eller egentligen ganska mycket. Så där så att jag skulle kunna köpa mig nya kläder, skor och en vinterjacka. Allt på en gång, för annars blir det aldrig av. Men nu behöver jag er hjälp. Jag vill alltså ha era bästa webshoptips!

Hinner ju inte ströva omkring i klädbutiker för att jag jobbar övertid så att jag skall ha råd att köpa nya kläder.

Lät lite knäppt det där, men så är det. Okej, hur som helst. Ge mig era bästa tips!

Alla måste kommentera.

Och att tipsa om h&m är förbjudet.

dag 29. mina ambitioner.

Att få den här obehagliga listan avklarad. Jag säger er: ALDRIG mer.

Nu skall jag ta en ambitiös tupplur.

dag 28. det här saknar jag.

Just nu håller jag på att sakna ihjäl mig efter min dotter som befinner sig på österbottnisk mark.

Så där annars så saknar jag väl mest någon trevlig prick som kunde hysa stor passion för matlagning. Har blivit lite väl mycket smörgås den senaste veckan.

dag 27. min favoritplats.

Det är inte många platser som vinner min varma säng, en iskall vardagsmorgon.
Nej, det är det verkligen inte.