En liten arm runt en lurvig mjukishund och korta men tunga andetag i rummet brevid. Hon är hemma. Äntligen.
Och den där vibrerande ängsligheten som kändes som ett tryck i medvetandet är som bortblåst.
Det höll på att bli lite jobbigt där ett tag. Att hantera Den Stora Saknaden. 12 dagar.
Men vi har kramats i sängen hela kvällen och tittat på film. Badat och ritat. Och hon har berättat om hur roligt hon har haft det.
Vår fula lägenhet är ett hem igen. Med leksaker i soffan och smulor under matbordet. Inte ens de grådaskiga plastmattsgolven stör mig.
Och när det var dags att säga godnatt sa hon: Du visste nog inte att jag kan sakna dig så här mycket...min världens älskade mamma.
Det är det finaste jag fått höra.
4 kommentarer:
vackert! sov gott!
/ hanna k
åh! Så himla fint.
/emma
det var nog bästa man kan få höra av barnet..! <3 Kom ihåg kommentaren nästa gång då hon provar på dina nerver.. :D
Jag hade det i färskt minne i förmiddags när hon skrek av vrede pga att hon inte ville borsta håret. Det är minst sagt fascinerande att följa med en sexårings humörväxlingar.
Skicka en kommentar