under kläderna är vi alla ändå nakna.

Ibland när jag inte mår så bra, kan jag känna hur trött jag blir av det faktum att samhället är som en enda stor teater. Push-ups och strumpbyxor som lyfter upp hänget, platt-tänger och modeplagg. För att inte tala om kletet. All smörja man skall gegga in i sig för att se "naturligt vacker ut" fast det här samhället inte alls egentligen tycker att naturlighet är vackert.

Naturlighet är ojämn hud, gropiga lår och hängbröst. Ölmagar, dålig hållning och kanske en sladdrig stjärt. Naturlighet är envist hår som böjer sig dit det vill, torra vinterhänder och håriga ben. Naturlighet är att man ser ut som en flådd höna när man stiger ut ut bastun, en mjuk fläskkorv över byxlinningen och påsar under ögonen en måndagsmorgon klockan sex.

Alldeles för tröttsamt att gå omkring och tänka på sånt, kan man tycka.

Eller så kan man minnas det och ändå kleta in sig själv lite grann. Känna sig lagom uppiffad och tycka att det kanske ändå inte är så farligt. Att världen inte går under så länge man själv minns var man står. Bland alla pumps och lagade hår. Bland alla dessa maskerade människor. Och en dag kanske man träffar någon, som vågar klä av sig masken på riktigt. Tills dess fuskar också jag lite grann. Ler fast jag känner mig ledsen, pratar strunt för att ingen vill prata på riktigt och täcker över de där ojämnheterna i hyn.

Men en dag, en dag tänker jag våga mer.