det tröttsamma inlägget.

För ganska många vintrar sedan slog den mig rakt i ansiktet. Den allra första gången. Och jag blev överumplad.

Åt vitaminer, drack kaffe för att piggna till, högar av sallader och frukter, träffade vänner, rörde på mig och hela faderullan. Funderade till och med på att skaffa mig en sådan där solskenslampa. Undrade om det inte skulle börja kännas snart. Hur vinden vänder och jag blir mig själv igen.

I år trodde jag att jag klarat mig undan den. Jag hann redan skymta vårljuset i tunneln, tänka äntligen är de här perioderna över. Äntligen. Och aldrig mer.

Men så fel jag hade.

Jag kände redan av det förra veckan. Men vägrade medge det då. Att morgontröttheten satt i. Och aldrig försvann. Att den virade in mig i sin sjal. Tätare och tätare, dag för dag. Igår satt jag och tänkte: Nämen hej på dig. Du kom ändå, jag slapp inte undan. Nej, inte denna gång heller. Inte ännu i år.

Ibland blir jag väldigt trött, ser ni. Väldigt, väldigt trött.

Och den är här nu. Tröttheten. Fast jag sover så mycket jag kan. Och äter allt det där hälsosamma och försöker andas frisk luft. Tänka positivt och heja på mig själv. Försöker intala min trögfattade hjärna, att man alltid har ett val, man kan välja hur man är. Men jag vet ju att det inte går, inte med det här. Den här reaktionen är inte längre något man kan välja bort. Man kan bara vänta. Vänta på att det går över.

Föreställ dig att någon väcker dig mitt i natten, precis när du sover som djupast, och du tvingas stiga upp och hållas vaken i dagar och nätter.

Så känns det för mig just nu.

Som tur vet jag att det går över. Det har det alltid gjort. Det är bara att vänta ut det. Ignorera det så långt det bara går. Tvinga sig själv att göra saker, för det hjälper absolut inte att stanna upp. Seg skall man vara. För man vet, att en dag känner man sig lite piggare. Och kanske lägger märke till något vackert man inte insett förut, som får en att uppskatta allt det där man missade, när man gick omkring i sin gråa dvala, invirad i sin trötthet.

Så jag återkommer när jag har något annat att skriva om än detta enformiga trötthetspladder.

Man blir ju trött av mindre.