ett snabbt hej.

Jag lever nog.
Håller bara på att tvätta kläder.
Massor med kläder.
Känns som om jag begravs i detta hav av skruttiga smutskläder, blöta kläder, rena kläder, skrynkliga kläder, illaluktande kläder.
Dessutom hann jag köpa lite mera kläder under vårt veckoslut i Karleby.
Så jag får väl skylla mig själv att det nu känns som om jag bara tvättar kläder.

Jag ser er vifta febrilt med intresseklubbsvimplarna framför era datorskärmar.

Så trevlig fortsättning på måndagskvällen, säger jag och återgår till att sortera ännu en nyfunnen hög av kladdkläder.

den förståndiga kvinnan på andra sidan gången.

Jag har ingen mat med mig här på min lilla tågresa på 4,5timmar. Förutom pastiller med jordgubbssmak, men de är inte så mättande.

Dessvärre har jag inga kontanter heller, så jag kan inte ens köpa mig lite svindyrt men värmande kaffe.

En tant snett framför mig, skalar ett ägg till sin fluffiga smörgås som ser ut att ha minst fem olika pålägg och dricker något rykande hett från en termos.Hon har också ett äpple och mandariner.

Jag är lite avundsjuk.

UPPDATERING: Nu tog hon fram en påse chokladgodisar också! Jag är mycket avundsjuk.

saker man aldrig lär sig.

Att dra på sig ett par bekväma byxor när man skall åka tåg.

förolämpingar man minns.

En herreman i ålderskategorin 65+ som ser ut som en maffiasnubbe, vill bli vän med mig på FB.

Han har dessutom skickat mig ett meddelande där det står: Do you want to be my friend? You look kind of nice.

Alltså vad då kind of nice?

Jag är you fucking fabulous!

Åtminstone om betraktaren passerat 50 års strecket för över ett decennium sedan.

*hmpf*

Uppenbarligen satsar man inte på synkontroller åt pensionärer i Ryssland.

ensamheten.

Jag har alldeles nyss vaknat, efter en tre timmars tupplur.

Är aningen förvirrad.

Jag drömde nämligen att jag bodde i ett hus med en man utan ansikte (?), fem (!) barn och de där arma trägolven som jag så suktar efter. Det knepigaste i drömmen var, att jag var lugn som en filbunke bland alla högljudda burrhåriga knoddar, trots att jag fick hämta en sopborste som var två meter bred, när jag skulle skyffla undan skorna som låg framför ytterdörren. Så sorligt orealistiskt att vara sansad i en sådan situation.

Det enda som var realistiskt i drömmen var det där burrhåret som alla barnen hade.

Men ändå. Känns lite ensamt nu.

kommentarfiskaren.

Jag känner att jag behöver fråga er nåt för att ni skall kommentera.

Men vad?

Ja nu vet jag!

Tipsa mig om ett bra resemål att resa till i pissfebruari.
Kriterier: över +20grader varmt gärna mer, flygresan får inte ta mer än 6timmar, en lady på ses-sju år skall också trivas.

Tack.

besvikelsen.

Fyra barnlösa kvällar denna vecka. Det resulterade i stora planer och visioner. Jag skall vara hemma!

För jag har ju stolar som skall målas, klädskåp som skall ordnas. Lådor som skall tömmas, tavlor som skall spikas upp. Golv som skall skrubbas, gardiner som skall bytas. Fötter som skall fotvårdas, naglar som skall lackas. Plagg som skall strykas, skräp som skall slängas. Kläder som skall köpas och skor som skall putsas. Osv. osv. in i det oändliga evigheters evighet.

Det är nu fritidskväll-med-mig-själv nr.2 ikväll.

Hittills har jag:

Ätit.
Slösurfat.
Bytt ställning i soffan.
Öppnat en bok. Men inte orkar börja läsa den.
Slösurfat mera.

Ja alltså. Oj?

Uppenbarligen har jag felbedömt mig själv en aning.

Kunde ju har varit helt okej att ens ha orkat putsa lite damm från en växt. Eller nåt.

en snabbis.

Ni har väl inte missat detta?

man urskiljer de vackra färgerna åtminstone...

Titta så fina blommor jag fick i söndags. Det är tulpaner. Och nej, de är inte suddiga i verkligheten. Har ännu inte vågat höra efter om hur dyrt mitt kamerasöndrande blir. Bäst att vänta till lönedagen. Tills dess suddiga tulpaner.

Och lite kaffe.

fotografier man glömt bort att man tagit.

så kan man också göra.

Ni vet den där känslan då man är så hungrig att man tror att man svimmar ifall man inte får äta i precis samma stund som man kommer hem. Jag hade egentligen tänkt göra någon maffig rätt idag men hungern var för stor att uthärda medan jag funderade på vad jag egentligen vill ha att äta. Under tiden som jag funderade, hann jag därför proppa i mig följande:

En dajm.
Äckliga hårda godisar.
Ett ägg. Kokt, inte el naturel.
Ett halvt äpple (äpplet var möggligt vilket jag insåg först efter att ha slukat den första omöggliga halvan).
En yoghurt.
Tre surskorpor med slarviga ostbitar och osymmetriska gurkklimpar.
En näve körsbärstomater.
Och så grävde jag lite med en sked i fetaosten tills jag insåg att jag mår konstigt och att det är ganska smaklöst att gräfta i ost.

Problemet löst. Jag är inte hungrig längre alltså behöver jag inte fundera ut smarriga maträtter.

äntligen måndag!

Århundrades längsta och kanske mest långtråkiga veckoslut är äntligen ett minne blott! Flickan pyser i väg norrut med sin mormor senare idag. För att ha sportlov och chilla med sin kusin. Mina glada föräldrar, den gamla hårbollen till hund och min yngsta syster, kommer knappast att få chilla så mycket. Däremot kommer de få den stora äran att leka. Och alla vet ju att det är leken som håller en ung. Och leker man, så lever man.

Eller hur det nu var.

Själv ser jag verkligen framemot en ordentlig arbetsdag. Vilken lycka att få beblanda sig med människor! Jag skall le åt alla idag. Ja, åt precis alla skall jag le.

(Det är okej att tycka att jag är jobbigt sprudlande nu).

efter fyra dagar hemma.

Jipi. Jag får se en människa, skrek jag högljutt i mitt sinne, när jag fick kusinen på besök. Ett par timmar senare stack hon iväg för att hänga med sin syster.

Jipi. Jag får se min dotter, skrek jag, återigen i mitt sinne, när flickan kom hem klockan 18. Nästan direkt gick hon ut på gården för att leka med sin vän och nu vill hon bara peta på sina leksaker. Ensam. I tystnad.

Min mamma förväntas anlända till det Klingenbergska Palatset runt 2100.

Jag känner att jag kommer att prata sönder öronen på henne.

söndagsroligt.

Jag har bloggat i ett år nu. Började bläddra i arkivet. På gott och ont.

Minns ni den här? Älskvärt.

dagens individuella upptäckt.

Alltså håller man på att bli gammal eller bara extremt tönttig när man på fullaste allvar blir riktigt upprörd av att se en ungdom utan mössa i sisådär -20grader?

Fick ju nästan en identitetskris här.

Jag är alltså TantenSomSerSkärradOchFörskrämtPåAllaSomInteHarTillräckligtMedKläderPåSigOmVintern-typen.

Trevlig upptäckt. Verkligen.

Uppdatering: Det är ju tydligen bara -13grader. Så jag lugnade ner mig lite nu.

om att ha tålamod.

På tal om ingenting.
Min granne har ännu inte slutat med det här.
Lite småstörigt, kan man tycka.
Försöker alltså se på film nu, med ett evinnerligt borrande som extra ljudeffekt.
Ganska bra övning för tålamodet måste jag säga.
Speciellt när jag dessutom inte alls var frisk, utan febern kom tillbaka.
Samtidigt får jag äran att öva mig på självdisciplinets konst.
Förstå hur svårt det är att låta bli att hacka lite träslev i ett kastrulllock.
Till exempel.
Eller låtsas förlossa lite barn och spela rollen som den väldigt högljudda, vresigt vansinniga förstföderskan.
Till exempel.
Grannen har ju ändå hållit på att borra i ett halvår snart.
När man väl tänker efter borde jag få Nobels Fredspris.
Ja, faktiskt.

Eller åtminstone en korg med choklad levererad till dörren.

nyheter.

Nyheter från Finska Notisbyrån (läses med monoton radioröst):

Tidning: Kiviniemi populärast till statsminister (19.02) 08:38
Restaurang Helsinge skadades i brand (19.02) 08:51
USA stoppade ensam FN-resolution mot Israel (19.02) 09:00
Motsträvigt Kina stoppade G20-förhandlingar (19.02) 09:12
HRW: Tiotals döda i kravaller i Benghazi (19.02) 09:50
Vänd inte bort blicken (19.02) 10:00
Han friade på Facebook – hon gillade (19.02) 10:25
Karolinadenfina tvättade sig äntligen efter tre dygn (19.02)11:02



Okej, kan hända att jag själv lade till den där sista rubriken. Men rubriken om snubben som friade på FB är inte mitt påhitt. Det är FNBs viktiga och riktiga nyheter det.

att vistas i lodrät position.

Jag är återuppstånden! Alla hurrar såklart men samtidigt förstår jag ju så väl att ni undar hur det gick med kameran. Kameran är nästan återuppstånden, den med. Men vägrar att autofokusera eller zooma, så allt på nära håll blir lite suddigt. Men nu har jag ju äntligen något att skylla på när fotografierna inte blir så skarpa som jag tänkt mig. Nä, får nog traska iväg och föra den till någon som kan säga var felet ligger och gärna fixa det också. Och hoppas att det går att reparera utan att det kostar en förmögenhet. Någon som har erfarenheter, tips, råd, whatever?

en trasig kamera.

Det kan hända att jag tog i lite väl aggressivt när jag skulle dra ut en låda i en rutten IKEA byrå igår. Det kan hända att jag svor lite och drog med båda händerna så att hela byrån tog sig ett skutt framåt. Det kan också hända att min kamera föll i golvet då. Och nu kan det hända att kameran inte funkar som den bör och att datorn inte registrerar minneskortet efter att man mödosamt pillat in det med sina skakiga febriga händer.

Att säga att det stör lite, är en enorm underdrift.

Nu lovar jag att inte blogga mer förrän jag har nåt positivt att komma med. Godnatt igen då.

en ensamståendes vardag. bild sex.

Glimtar från sjukstugan.

Blir bjuden på ljummen saft och får äran att agera publik från sängen och se på en föreställning som handlar om sjörövare. Tror jag. Har lite svårt att hållas med i handlingen. Men det som är ännu svårare är att hållas vaken. Annars går det bra.

kvinnan som (också) fick feber.

Igår kväll var jag lika levande som en död fisk.

Somnade tidigt med en massa kläder inklusive ett stycke halsduk och mössa, som jag paltat på mig under kvällens lopp.

Någongång i natt vaknade jag av att jag förde en konversation med mitt soffbord.

Det tog en stund innan jag insåg att man kanske inte brukar göra så.

När jag fattade att det inte var sängen som hoppade utan bara jag som skakade av frossa, förstod jag att jag troligen har hög feber.

I dag är jag lika död som en död fisk. Tänk typ en slattrig djupfryst sej, så förstår ni vad jag menar.

Och snart skall den här likbleka sej-tjejen släpa sig över halva stan för att få bevis på sin dödlighet.

Trist. Verkligen.

EDIT: Fast dottern är lycklig, hon skrek YESS så högt att min mörbultade kropp höll på att spricka och gå i bitar när jag berättade för henne att hon endast kommer att behöva tillbringa de obligatoriska fyra timmarna på förskolan idag. Känner att det kommer att bli en tuff eftermiddag med ett energiskt överlyckligt barn. Men har man lovat så har man lovat.

man vet att man har barn när...

...man får hoppa över ett hav med dyblöta barbiedockor, en genomvåt wcmatta och sopa undan ett par ihoptråttade strumpor och några bomullstofsar innan man kan sätta sig ner på wcstolen. När man äntligen placerat sig och sin bak, märker man att wcpappret blivit buckligt av fuktskador, en fastlimmad binda på spegeln och att något odefinierbart klet täcker halva lavoaren.

Nästa gång man besöker wc'n låtsas man glömma bort att tända lampan.

att äta ute med hånglande par.

Ja förresten.
Idag hade Isabel gympa direkt efter förskolan.
Det resulterade i extrem hunger klockan 18.30, när dottern hade hoppat och flängt klart.
Alla Hjärtans dag till ära gick vi på restaurang.
Trevligt, trevligt tänkte jag. Ååh så mysigt och bra.
(Förutom att jag hade lite flottigt hår, men det är smällar man får ta).
Men i samma stund som vi fick vår mat började det unga förälskade paret i bordet bredvid hångla. På ett väldigt brutalt sätt. Såg våldsamt och dreggligt ut faktiskt. Och det lät något förskräckligt om dem.

Så då satt vi där och tuggade i oss vår kyckling, med smackljud som bakgrundsljudeffekt och en syn av rinnande saliv i ögonvrån.

Jag känner att min kärlek till restaurangbesök har svalnat märkbart.

om självdisciplin på en måndag.

Om man är en chokladälskande typ, kan det kännas väldigt frestande att inte slicka sig om munnen, när man kladdat ner fejset med en sådan här chokladansiktsmask. Stunden jag tänkte att skulle bli avkopplande, blev mest ett prov på min nästan obefintliga självdisciplin.

Men jag klarade det. Kanske bara för att det stod på paketet att masken delvis är gjord av lera. Mycket konstigt har man smakat på i sina dagar, men lera lät faktiskt inte så gott.'

Ja ni, ledsen att göra er besvikna, men det var faktiskt allt jag hade att säga denna gång.

-15 grader ute. minst.

I två timmar orkade jag.
Leka.
Men sedan sa jag att jag behöver en kaffepaus.
Let´s face it.
Det finns en massa saker som är roligare än att leka.
Att Isabel självutnämnde sig till en härskarinna av elakare sort
medan jag fick äran att vara hennes trofaldiga tjänare,
gjorde det inte precis roligare.
Alltså snälla någon.
Besök oss.
Typ nu.
Tack.

Medan detta blogginlägg skrevs, förvandlades den elaka härskarinnan till en skolfotograf och fotograferar alla sina mjukisdjur i soffan, inklusive sig själv. Va kul, säger jag och vill vara med och stajla. Men det får jag inte. För jag är inte tillräckligt trendig tydligen.

hänt hittills.

Förutom att jag tvättat femtioelva maskiner tvätt (okej, bara tre stycken egentligen, men femtioelva låter så mycket hurtigare) har jag suttit i soffan. Med kaffekoppen. Och en tidning. Och det är ungefär det jag tänker göra resten av dagen också. Eller försöka åtminstone. Att bara vara. Lite svårt, kan man tycka.

Dottern, däremot, klarar av det galant. Hon har lekt sedan klockan 9 och struntat i att klä på sig. Jag hinner nog klä på mig sedan, säger hon. Nu måste jag leka. I mitt nattlinne.

Ja, måste man så måste man. Så är det ibland.

kalas.

Igår kväll drog vi på kalas i våra skrynkliga kläder.




Isabel tyckte hennes nya enhörning skulle vakta maten. Renrullarna till höger var förresten jättegoda.

Jag var både färgglad och prickig. Det händer en gång i året.

Det finaste hos min kusin á la födelsedagsfiraren var nog lampan, tyckte dottern. Vet inte om det har att göra med att hon har en likadan. Klockan halv åtta tog vi bussen hem, såg på en film och jag somnade med handen i chipskålen.

vad har jag gjort?

Vår nya familjemedlem. Ett mjukisdjur som har ljud. Ganska... nej, väldigt mycket ljud. Jag vet inte vad jag tänkte med riktigt?

lördagsmorgon.

På tal om förändrad dygnsrytm. Ifall man får sova till klockan 8 på en lördag och tycker att det är så otroligt behagligt med en ordentlig sovmorgon, vet man att man blivit rubbad med alldeles för många stiga-upp-före-klockan-sex-morgnar.

Endast en tänd lampa från rummet bredvid skvallrar om att någon annan redan vaknat.

Sedan kom denna någon med sitt rufsiga hår och sa godmorgon. Och att hon trodde att jag aldrig skulle vakna.

Och så förbryllades vi över att det återigen ser ut att bli en kall dag med isande vind. Vi hade ju beställt vår, hon och jag.

Och så åt vi. Nygräddat ciabattabröd. Det är grejer det.

dagens komplimang.

Ja ni, sannerligen dödssmickrande att behöva visa upp sitt ID när man köper EN bastuöl till kvällen.

Det var ju ändå ganska många långa år sedan jag blev myndig.

En fortsatt behaglig fredagskväll önskas härmed av The Juvenile Lady (som man säger på utrikiska).

Att jag hade mössan på bilden på mig när händelsen utspelade sig, har givetvis inget med den lilla felbedömningen på 10 år att göra.

stinn.

Vår ugn är fixad. Och spisplattorna med. Hela faderrullan alltså. Det firade jag med att göra en så mäktig pastasås att jag ligger här och dör lite av all pasta, kött och tomatsås och...ja, all mat jag svepte i mig. Till på köpet en egengjord kolasås med vaniljglass till efterrätt. Jag tycker inte alls om glass, så jag nöjde mig med att äta 1dl kolasås med en minimal glassklimp. Får man göra så där? undrade dottern.

Alltså jag vet inte om jag skall skratta eller gråta. Så mätt är jag. Jag kan nog inte röra på mig mer idag.Blir väl illa tvungen att sitta här och läsa bloggar resten av kvällen då.

Ack, det är så tungt det här livet ibland.

ajatus.

Så att ni inte skall behöva stirra på mitt morgonkraftlösa tryne, kan jag ju berätta att jag tog hem ett sånt här lakanset från jobbet häromdagen. Passar fint i Isabels rum. Och passar fint för mitt anemiskt minimalistiska sinne.

saker ni inte visste om mig...

Att jag är så här uppspelt och sprallig om morgnarna. Det måtte vara en fröjd att vakna upp bredvid ett stycke munter livsnjutare av rang.

Någon som känner igen sig?

Nu skall jag gå och tralla God Morgon, till en med minst lika harmoniskt morgonhumör.

vi har haft en mindre KRIS här ikväll.

Isabels alldeles egna bibliotekskort är nu officellt bortslarvat. Det tog en liten vecka bara.

kärleksförklaring.

Tidigare ikväll:

Jag: Godnatt och sov så gott. Jag älskar dig.
Isabel: Det gör inget.

Kanske inte riktigt det svar jag väntat mig.

en ensamståendes vardag. bild fyra.

En helt vanlig tisdagskväll.

det anonyma besöket.

Någon har äntligen varit och kollat på vår ugn. Till på köpet fick personen se mina smutsiga underkläder, strumpor och surnande sockor som jag odlat över vårt grådaskiga golv samt resterna från morgonens frukost som jag inte hann plocka undan. Fast det brydde sig inte säkert besökaren om, för denne kunde säkerligen inte koncentrera sig på något annat än den illaluktande, överfulla roskisen.

Jag skäms lite grann.

ur funktion.

Jaha. Nu har rören i badrummet stockats. Och hur jag än rengör och plockar isär allt som går att plocka isär, så hjälper det inte. Nåväl, ganska lyxigt med ett fotbad på köpet, när man duschar.

Får nog ta och ringa den trilskna servicegubben igen imorgon.

Jag tror jag skall inleda samtalet med: Kvinnan-i-lägenhet-nr1-som-söndrar-ugnar-på- lördagskvällar-med-sina-fasansfulla-maträtter-och-som-tydligen-nu-också-stockar-undergolviska-rör-med-sitt-kraxhår-här -HEJ!

Kanske han blir ens lite vänligare då? Om jag försöker vara rolig alltså.

Och så en liten vattenkransbild för att avsluta detta inlägg. Googlade först rör, men de var för fula bilder att avsluta ett riktigt dåligt inlägg med. När ett blogginläggs intressekvot har nått en bottennivå måste man rädda den med lite estetiska bilder, ser ni. Jag är inte riktigt säker på om en bild på en vattenkran gör jobbet, men man kan väl inte alltid lyckas heller?

(Tror visst det börjar vara dags för någon att gå och lägga sig. Denna någon säger godnatt!).

Årets Mamma titel har gått förlorad.

Isabel hade kompisar över på besök ikväll. Den ena stackars ungen var säkert dödstrött för han bara gnällde och gnällde och inget var kul. Tillsist blev det bara alltmer tjat och gnäll och mittiallt var alla barn lika rastlösa, gnälliga och till på köpet högljudda.

Vad gjorde jag då?

Jag tog min laptop och gömde mig i bastun.

Som ensamstående måste man ibland välja sina strider för att orka, sa en rådgivningskvinna åt mig en gång. Det är kanske det klokaste råd jag fått under mina sex år som mamma.

Kvällens rastlösa hagel av gnäll var en fejd jag valde att ta avstånd ifrån. Om än i bastun.

Om vi säger så här: Jag har haft gemytligare stunder som moder.

hänt sen sist.

På lördagskvällen sa ugnen kaputt och vägrar fungera, på söndag blev lite jobb en hellång arbetsdag och idag glömde jag lunchlådan i kylskåpet.

Inget speciellt med andra ord.

Förutom att vi lever på micromat. Och sallad. Micromaten är äcklig. Sallad är ju gott. I lagom mängd.

Att sånt.

Bilden är arrangerad till den grad att salladen inte ens befunnit sig på skribentens adress. Fast det kanske ni förstod. För jag har ju inte möjlighet att toppa salladen med lite firre och kokta potäter, eftersom det var ju det där med den där arma ugnen. Som kollapsade.

rapport från högborgen.

Efter ungefär 12 timmars sömn trodde jag ju att jag skulle vara så hurtig, att jag till och med skulle gå mig själv på nerverna. Istället vaknade jag med rivjärnshalsont och stegring. Det positiva med att vara sjuk är att man kan slösurfa utan det minsta dåliga samvete. Eller se på filmer. Eller bara leka död. Det tråkiga är att man är så slö så att man somnar stup i kvarten och missar 75% av intrigen, i filmen alltså. Att det Riktiga Lifvet sveper förbi i full fart, är ju ingen nyhet.

Men har ni märkt ljuset direkt från förmiddagen. Härligt, härligt säger kvinnan som ligger med fördragna persienner och ynkar sig.

mobilbloggning från morgonbussen.

En mulen fredagsmorgon i bussen kl 7:19, någonstans på Östra Strandgatan.

-Mamma, varför ser alla i bussen så arga ut?
-Jag vet inte, de kanske är trötta.
-De skulle nog hellre vilja vara hemma och sova än att fara till jobbet.
-Mmm, kan hända.
-Eller så kunde alla behöva bli kära.
-Skulle de inte vara arga då?
-Nä, för de skulle bara le och vara röda i ansiktet hela tiden.

Så nästa gång ni ser en leende röd människa så är hon eller han kär. Bara så ni vet det.
(Fast det gäller inte på charter resor, tror jag).

maktkampen.

En viss familjemedlem tycker att vi skall rada upp Barbiedockor på min stringhylla. Nej, sa jag, jag får ångest om jag skall ha femtioelva plastblondiner som sitter på hyllkanten och stirrar på mig varje kväll.

En stund senare såg jag att hennes spillransnya bibliotekskort fått en hedersplats på hyllan. Jag tror hon ärvt sin envishet av mig, den ungen. Nåväl, tappar ju inte bort lånekortet direkt då i varjefall.

en ensamståendes vardag. bild tre.

Min svettiga varma smörgås låg obevakad.

stockade rör.

Att säga att jag greps av panik, är en underdrift av den känsla jag upplevde när jag desperat stod och pumpade med en sådan där pumptrattsugkoppsgrej i wc stolen som jag sekunden innan stigit upp från. På jobbet såklart.

Hur jag skall våga gå på wc imorgon kan man ju sedan bara undra.

hinner inte med er nu tyvärr...

...för jag letar trägolv. Nej, jag menar lägenheter. Med trägolv.



Se nu va fint. Fast utan skräpet då.

en fördel med mitt jobb.

I flera år har jag suktat efter en stringhylla och förgäves hållit utkik efter en på mina loppisrundor. I dag uttnyttjade jag en del av min julklapp från chefen och tog hem den här. Skall nog fylla den med något annat, vet inte bara ännu med vad. Har jobbat på mitt nya jobb i 2,5 månader nu och inte en dag har jag ångrat att jag tog det drastiska beslutet och sade upp mig från mitt förra jobb innan jag hade ett nytt i sikte. Även om jag levde i fattigdom i 3 månader. Nackdelarna med mitt nya jobb då? Ööh, efter redan delvis nya arbetsuppgifter vet jag faktiskt inte. Och dessutom får vi fruktkorg på måndagar.

en ensamståendes vardag. bild två.

Hitta simglasögonen.