Hon: Jag skulle vilja sluta röka. Men...
Jag(överentusiastiskt!): Ja! Gör det! Jag har snart varit orökt i en månad. Det går nog om du bara vill.
Hon: Men jag vet inte om jag orkar gå omkring och vara förbannad och så är jag rädd för att jag skall få någonslags identitetskris om det verkligen lyckas.
Jag: Nä, lite tungt är det väl i början. Så där så att man har lust att slänga ner micron från balkongen varannan minut. Men det går över. Jag tänker inte ens på det så mycket längre, bara kanske ett par gånger om dagen.
Hon: Men du fick ju en kris sedan.
Jag: Vad menar du?
Hon: Först slutade du röka, sedan börjar du gå på gym efter en liten paus på ett decennium och så går du och säger upp dig från jobbet. Det låter ganska krisaktigt.
Jag: Mmm...Men om detta är en kris, så hoppas jag att jag krisar lite oftare i framtiden.
Hon: Men jag är nöjd nu. Eller det vill jag iallafall tro.
Sedan tände hon en tobak och vi stirrade ut i tomma intet, i sällskap av en sådan där tystnad som uppkommer när man funderar på vad man just sagt.
2 kommentarer:
fin diskussion! rörande att inte våga hoppa och krisa till det... bara vilja sitta kvar och suga i sig den lilla gooda cigaretten...
spännande att du sagt upp dig från jobbet också, det visste jag inte. då måste alltid något annat hända-
/ hanna k
Ja och händer inget så måste man själv göra så att "något annat händer". Om man inte vill förbli sittandes och se livet susa förbi, förstås.
Skicka en kommentar