Ifall livet kommer att bli ett enda väntande och längtande till semestern, då vill jag inte vara med. Så tänkte jag en väldigt lång period, varje dag, när jag masade mig iväg till jobbet. Några veckor senare sade jag upp mig. Efter fem veckor är jag officiellt arbetslös. För första gången i mitt liv. Ifall jag inte får ett nytt jobb eller hittar på någon vinstindrivande sysselsättning före det. Och något tänker jag för tusan hitta på.
Men jag tänker såhär. Jag vill inte ha arbetstid och fritid. Jag vill bara ha tid. Nu menar jag inte att jag inte vill arbeta, för det vill jag. Under de senaste fyra åren har jag studerat mig till en högskoleexamen, jobbat och varit ensamstående förälder. Allt på samma gång. Klarar man av det utan bli fullständigt sinnesrubbad, så klarar man av mycket, fast jag säger det själv. Således känns också tanken att mittiallt "endast" vara förälder, lite främmande. Men jag önskar alltså att jobbet skulle vara en del av min livstil, inte en tung plikt. Inte en plats dit man går på repeat och gör något man inte alls vill, bara för att man måste försörja sig på något sätt.
Så nu undrar jag, vad tycker ni, är det verkligen för mycket begärt?
3 kommentarer:
Det är absolut inte för mycket begärt!
Jag älskar mitt jobb och går gärna hit 6dagar i veckan.
So absolut, go for it! :)
//Dani
Om du inte hittar något intressant jobb så börja frilansa!
/KS
Daniela: Oj, det är sällan man hör att något tycker om att jobba 6 dagar i veckan. Jag ska nog hitta min grej, jag också.
KS:Jag skulle gärna jobba som freelance i något yrke. Problemet är bara det att jag tror jag är för lat för att jobba hemifrån. Det skulle bli ett evigt internetsurfande och kaffesörplande har jag på känn.
Skicka en kommentar