ett svepskäl.

Oj men titta så färggrant vårt träd utanför balkongen blivit. Då måste man plikttroget ta ett foto. Såklart. Precis som om jag kunde lura mig själv att låtsas glömma bort, att jag egentligen borde gå igenom alla kläder som är ihopslängda i missformade högar bakom stängda skåpdörrar.

en milstolpe i evolutionen.

För kanske en vecka sedan. Jag lagar mat. Hon rullar omkring på golvet i brist på vettigare saker att göra.

Jag: Älskling, vill du hjälpa mig med maten?
Hon morrar.
Jag: Va säger du?
Hon: Jag tycker inte om när du kallar mig för älskling.
Jag: Nähä, okej. Men varför inte det då?
Hon: Men mamma, det är så barnsligt. Jag är ju faktiskt sex år... Förstår du väl?!

Och så har hon blivit lite äldre igen medan jag står framför spisen och förstrött rör om med sleven i soppgrytan.

är det faktiskt redan torsdag?

Jag gör en massa men känns som ingenting. Två eftermiddagar den här veckan har dottern prövat på att åka skidskor på konstgjord is. Alltså någon form av plast. Redan efter den första timmen började jag se nya färdigheter. Hon gled lite till och med, istället för det där konstiga stamp-gå-lyfta-knäna-högt-tekniken som vi säkert alla inlett vår skridskoåkningskarriär med som ungar. Förundras hur snabbt barn lär sig nya saker.
Annars så har jag gått omkring och varit väldigt trött och frusen. Varje kväll är jag säker på att jag kommer att vakna upp sjuk till nästa dag. Varje morgon är jag precis lika trött. Alldeles slutkörd, men frisk.

testing, testing.

Konstaterat i dag:

1. Jag har aldrig ätit så mycket kaka i hela mitt liv som under den gågna veckan.

2. Det finns vackert ljus om natten.

3. Jag behöver ett stativ till min kamera.
4. Jag borde börja studera det här med kamerateknik.

5. Jag är beroende av internet.

6. Alla grannar tittar på teve.

roligast i dag.

Syster är här med sina barn. Vi blev bjudna på simning. Jag skvalpar omkring i det uppvärmda vattnet och hinner tänka att det är tur att det finns lite lebensraum i poolen. Visst var det folk i farten men inte så att man behövde känna sig som en inlagd sardin. Precis i samma stund känner jag en hård knuff och ser hur ett barnansikte studsar in i min byst. Sekunden efter pluppar ett pojkhuvud upp på ytan och tittar förvånat på mig bakom sina simglasögon.

-Oho virtahepo tuli vastaan, säger han försvinner snabbt under ytan och dyker iväg i en annan riktning.

Jag blev så paff så jag glömde att jag simmade, började skratta hejdlöst och fick en kallsup och drog dessutom in sjabbigt klorvatten i näsan.

Men det är ju faktiskt roligt att simma. Även om man ser ut som en flodhäst i en tioårings ögon.

filmkväll.

Det är fredag och vi skall ha vår sedvanliga filmkväll. Isabel har sitt val på klart och för en gångs skull tänkte jag också försöka se på något efter att hon gått och lagt sig. Jag somnar alltid när jag skall se på film men ikväll skall jag åtminstone försöka. Någon som har tips på bra filmer för en som tycker om att se på lidande och misär eller åtminstone mäktig dramatik?

wanted: päronform.

Det är sällan man hör kvinnor som vill ha större rumpor. Men jag är en sådan. Senast för en stund sedan när jag skulle shejka loss till latinorytmer var det liksom nåt som fattades. Hur jag än svängde med mina höfter så såg det knasigt ut. Och ju mer jag vippade hit och dit desto mer fick man känslan av lysande desperation i min dans. Ett tag såg det ut som om jag försökte fäktas med min bakdel som vapen. Det var då jag förstod. Det ser helt enkelt inte lika snyggt ut att vifta med en benig rumpa som med en maffig kvinnostjärt. Ja, jag säger då det, att man aldrig kan vara nöjd.

torsdagsparty.

Igår var det barnkalas och jag sminkade över mina svarta ringar under ögonen. Mer eller mindre sömnlös de senaste dygnen. Tror att jag aldrig kommer att lära mig sätta gränser för mig själv när det gäller sötsaker. Jag bara äter och äter. Det finns liksom inget stopp. Sedan mår jag illa resten av kvällen.

på tal om konst.

Ibland kan jag känna att mina 17,5 år av studier delvis har varit lite bortkastad tid. Men nu har jag hittat ett botemedel för denna känsla. Skulle jag inte ha gått i skola skulle jag påstå att detta endast är en klottig tavla. Men, men. Detta verk är ett resultat av lite action painting. Ja ser ni, i detta välutbildade hemman idkar vi abstrakt expressionism och inte bara sprättande av målfärg som ni kanske tror. Att Jackson Pollock varit en stor inspirationskälla behövs knappast nämnas. Om det sedan är värt att gå i skola i 17,5 år för att lära sig kamouflera skapliga handlingar till stordåd av ädlare slag, endast med hjälp vackra synonymer, kan var och en i tystnad resonera vidare för sig själv.

nostalgi.

Jag tror varje mamma blir lite nostalgisk när deras barn fyller år. (Säkert pappor också, men en sådan har jag av naturbiologiska skäl aldrig varit). Man flyger tillbaks till den tid då barnet var ett nyfött skruttigt litet russin. På denna punkt är jag inte annorlunda.
För sex år sedan runt klockan 18 på kvällen födde jag mitt egna vackra skruttrussin. Nu skulle jag ju så gärna vilja skriva att det var kärleksfulla välkomstviskningar och romantiska tårar i den stund hon kom till världen. Tårar var det nog och relativt mycket svett och annat dylikt som hör till barnafödandets ädla konster. Men den första meningen jag yttrade var tyvärr inte vackrare än:

-No tulihan se sieltä!

Alltså på riktigt. Vem säger så? Och varför sa jag det på finska?

Nu skall jag återgälda mina tokiga ord som har pinat mig med sin existens i sex år, med att bröla lite Haaa den äääraaan idaaaag. Hon blir nog mer förbryllad för varje år som går, av att höra min kufiska födelsedagssång. Jag vet, jag vet. Det är tanken som räknas. Som tur. Men för säkerhets skull köpte jag alldeles för många presenter.


Hon som anlände för sex år sedan. I bakgrunden ser ni bl.a hennes kusin Michelle som fyllde fem år igår.

att jobba med sin hobby.

Nu som då hör man kreativa typer utropa glädjetjut över hur roligt det är att försörja sig på sin hobby. Jag har ju gått omkring och inbillat mig att jobb är relativt jobbiga. Åtminstone delvis. Man kunde ju pröva på det här konceptet, tänker jag och börjar fundera på saken. Så jag listar plikttroget upp mina hobbyn för att kunna lägga upp en strategisk plan. Noggrant planerat är hälften vunnet. Eller hur det nu var.

Karolinas hobbyn hösten 2010. Skriver jag. Sedan funderar jag. Och funderar lite till. Till slut börjar mina så kallade fritidsintressen forma sig till en lista:

-att vaka om nätterna. Av absolut ingen anledning alls.
-att motvilligt släpa sig till gymmet 2-4ggr/vecka. Förutom till Pilates, för då känns det inte som om man behöver svettas. Det räcker med att man andas konstigt.
-att måla fula tavlor. Dessutom målar jag väldigt regelbundet. Typ 3 gånger i året.
-att dricka kaffe. Ibland blir jag lite skakig. Då brukar jag äta nåt så att jag efter en stund kan dricka mer kaffe.
-att läsa sagor, laga mat, städa, plocka saker, tvätta kläder, oroa mig, förmana, pyssla, leka, vistas utomhus, spela fotboll på liganivå, baka, skratta och tjafsa med min dotter. Det är oftast väldigt kul. Förutom tjafsandet då.
-att ta foton på tråkiga föremål pga. av att min dotter tröttnat på att leka fotomodell. Nu tror ni att jag inte ens har några vänner som jag kan fotografera. Men ser ni, alla mina två vänner i denna stad är också relativt kameraskygga.
-att krysta ut något blogginlägg per dag för att bevisa att jag faktiskt ibland kan vara riktigt rolig. Eller så inbillar jag mig. Men det gör ingenting. Jag tycker iallafall att jag själv är rolig ibland. Rätta mig INTE om jag har fel.
-att så örter och kryddor bara för att få se hur snabbt jag får dem att döden dö. Amen.

Alltså jag vet inte.
Jag har en stark intuition att jag antagligen skall satsa på något annat koncept.
Eller skaffa nya hobbyn.

gissa vem som fyller år imorgon?

Klockan 21.00
Jag: Godnatt och sov så gott.
Isabel: Godnatt.

Klockan 21.03
Isabel: Mamma, jag är törstig!
Jag: Ligg kvar i sängen. Jag kommer och ger dig ett glas vatten.

Klockan 21.17
Isabel: Mamma, det gör sedan ingenting om jag inte får det jag önskat mig. Jag blir glad ändå.
Jag: Va bra, men försök sova nu så blir det snart morgon.

Klockan 21.21
Isabel: Mammaaaa, bara en sak till... Får jag titta i en bok? Det är så svårt att somna då alla tankar snurrar hit och dit i huvudet.
Jag: Okej, men ta en kort bok. Och sedan måste du släcka lampan.

Klockan 21.30. Hör konstiga ljud från Isabels rum.
Jag: Vad gör du?
Isabel: Jag skuffar undan mina leksaker som ligger på golvet så att du har en fin gång att gå på imorgon. Så att du inte snubblar, förstår du väl.
Jag: Jahaja, tack ska du ha. Men gå och lägg dig nu så att du orkar imorgon.

Tystnad i en kvart. Jag gör misstaget att öppna kylskåpsdörren.

Klockan 21.44
Isabel: Mamma, jag hör att du äter!
Jag: Mmm, jag äter müsli. Säger jag, medan jag torkar bort chokladsmulorna från mungipan.

Klockan 22.03
Tystnad igen.
Vågar inte gå och titta om hon somnat än, för då kan ruljansen börja från början, har jag på känn.

tystnaden.

Väldigt lite måsten. Mycket egentid. Det regnar fortfarande och jag har besökt en hel del loppis. Ville hitta snygga pinnstolar till mitt matbord. Hittade ingenting. Gått på stan och funderat på födelsedagspresenter. Suttit på biblioteket och läst tidskrifter. Helt enkelt bara för att jag kan göra det. Petat på mina växter. Läst böcker och gått omkring och fixat lite här och där. Varit glad över att det regnat så att jag kunnat skjuta upp fönstertvättandet som egentligen borde ha skett för flera veckor sedan. I bakgrunden hör jag för det mesta på klassisk musik. Allt är lite så där halvmelankoliskt men väldigt rofyllt. Tillnäst skall jag röra ihop en bröddeg. Förutom ett telefonsamtal har jag varit tyst hela dagen. Känner mig som en nunna som ingått tystnadslöfte. Ibland är det skönt att vara tyst, en regning septembersöndag som denna.

strilandet.

Varför är det alltid så att när vädergubbarna lovar regn hela veckan, så stämmer det. Men när det lovat något annat klimat så brukar löftet sällan hålla? Jag undrar bara, klagar dock inte. För jag blir lugn av regn.

att vara en nutidsmässig indvid.

Vaknade mitt i natten. Skulle precis somna om.

Då kommer jag att tänka på hur omodern jag är.

Jag har, ser ni, aldrig varit i Asien. Alla har ju ens varit till Pattaya och lekt valross på standen, nu för tiden. Alla. Utom jag. Och här går jag omkring och kallar mig berest.
Efter det inser jag att jag aldrig ätit sushi heller. Asien ligger kanske ett stenkast längre bort men sushi får man på Eriksgatan. Pinnar kan jag dock hantera såpass bra att jag kan pricka rätt och få åtminstone hälften av riset i munnen. Resten av födan brukar jag nonchalant sprätta omkring på bordet. Helt utav rent misstag såklart. I värsta fall sprättar jag lite på bordsällskapet också. Fast då brukar jag låtsas som om jag gör det på flit.
En annan sak som är ett mysterium för mig, är dom där macaroooooooons, som alla bloggare pratar om. Alltså jag antar att macaroons är sötsaker för jag känner dregglet rinna i munnen när jag ser dem på bild. Men ärligt talat vet jag inte vad det är. Ser ut som minihamburgare som är spraymålade i någon nyttig tillsattsämnesprängd neonfärg.
Åka slalom kan jag inte heller. Det kan ju alla moderna människor. Jag har åkt slalom exakt en gång. På 90-talet, då när hetaste hattmodet hette Bula mössa och riktiga män hade spräckliga salihousut. Med skidorna i ett V kom jag åkandes. Från den hujsiga bergstoppen ända ner till kaffestugan och in bland bilarna på parkeringsplatsen, för att jag inte visste hur man bromsade. Den svindlande slalombacken heter RoskaRuka. Namnet säger ju allt men jag kan tillägga att det är en pulkabacke nuförtiden.
Jomenvisst har jag ju åkt snowboard istället. Så pass bra att jag inte kunde sitta ordentligt under hel vinter pga att jag stötte till svanskotan. Och när svanskotan var bra så snowboardade jag mig fram till ett sprucket ledband och lite krossat skelett á la tummen. Sen kunde jag inte skriva på en månad för jag var tvungen att ha den förvriden i någon konstig stålskena så att den skulle växa ihop rätt. Och tummen värker ännu när det blir minusgrader i luften. Så det där med vintersemestra på tjusiga Alperna får nog vänta en stund till, har jag på känn.
Det kanske lustigaste i min uteblivna tidsenlighet är dock, att jag aldrig varit på kräftskiva. Jag vet inte ens vilka delar man ska börja gräfta i på en sån där kräfta. Här hemma ligger dom i en behändig påse i frysen och liknar ljusrödsrandiga babydaggmaskar. Bara att tina upp ifall man blir sugen.

För att inte tala om allehanda snäckskal som skall suttas på eller rått malet kött med äggula som folk sitter och klämmer i sig på restauranger...

Ja, alltså ni fattar.

Jag fick inte sömn innan jag kom på hur jag kan bli lite mer up-to-date och känna mig mer som en samtida medborgare i detta samhälle.

Idag skall jag gå på Zumba.

Och med ens känner jag mig lite mer tidsenlig.

Jag hör er sucka.

godmorgon.

På den senaste tiden har jag funderat på att bege mig på en resa. Ensam. Tanken är skön, men hur det i verkligheten skulle bli kan man ju inte veta förrän man upplever det. Har någon erfarenheter av att resa ensam? Och även om du inte rest ensam, vilket land har varit riktigt roligt/spännande/intressant att besöka och varför borde man åka just dit?

(Och nu måste ni kommentera om ni så bara varit till det västra grannlandet, det är så pinsamt när man frågar nåt av eventuella läsare och nedanför inlägget skriker den där 0 kommentarer texten)

hur du känner igen en förälder på ett café.

Medan alla andra försiktigt tar endast en servett, haffar typen med en eller flere småttingar en bunt på minst 3cm.

Hälsar kvinnan som alltid har servetter i väskan.

krystad positivism.

Fördelen med att vara förkyld är att man med gott samvete får avboka gymbesöket. Och istället halvslöa på soffan och äta äppelpaj med vaniljsås till lunch. Att man inte känner smaken av vad man äter är naturligtvis en bisak.

när man inte kan sova.

När man inte kan sova, kan man ta foton på sig själv. En bra sysselsättning när man lider av sömnlöshet. Helst skulle man ju fota någon annan, men det blir lite krångligt. Eller så kan man äta. Konstruera konstiga potatislökblåmögelostsmörgåsar åt sig själv. Eller måla tavlor. Fula tavlor. Eller skriva på den där texten som aldrig tycks bli klar. Eller så kan man bara helt enkelt läsa något vackert:

Allt, allt jag ägde

var mer ditt än mitt.

Allt jag vackrast ville

var ditt, ditt, ditt.

Högt med dig jag talade

vad ingen i världen vet.

På ändlösa vägar

var du min ensamhet.

Låg jag vaken om natten

och kände ingenting.

Andades, kände jag dig, dig.

Du var runt omkring.

Livlöst är livet

där du inte är kvar.

Världen är ett väldigt skal

som ingen kärna har.

Karin Boye ur "Härdarna".

en fredagskväll.

Nej, det blev inget rött hår. Och inte pannlugg heller. Inte ens en hatt, för jag såg bara ut som en kvinnlig Sherlock Holmes i en sådan. Men svarta kläder bar jag och favorit höststövlarna förde jag till skomakaren. Så på rätt väg är jag. Sedan hade vi filmkväll. Med nachos, popcorn, lemonad och ett glas vin. Min dotter har förälskat sig Japansk animation. Och jag är nöjd. De

ger en djupare pedagogisk lärdom , de där japanska snubbarna. Djupare än amerikanska Disney i varjefall.

jag skyller det på hösten.

Sedan förstod ju jag att jag vill ha rött hår. Eller slingor i flera nyanser. Inte slingor i rött då, men någon annan nyans. Eller den där pannluggen, den var ju inte helt fel? Kanske jag bara borde börja använda hatt. Eller endast gå klädd i svart för en tid. Svart är ju elegant. I synnerhet med rött hår.

Och jag känner redan att denna dag kommer att ge mig tokiga infall som jag senare kommer att hänvisa till som smärre missöden.

Men säg mig, visst passar det med rött hår om man har grönblågulbruna ögon?

Eller pannlugg.

Tror jag måste börja med den där töntiga hatten.

Svarta kläder äger jag ju redan.

man vet att man har barn när...

...man smyger tyst omkring i lägenheten i arla morgonstund, bara för att få dricka sin första morgonkaffekopp ensam. I lugn och ro. Endast med sällskap av ett stillsamt men ståtligt legotorn på köksbordet.

om att vara slug.

Vi höll på att stiga av bussen. Lillflickan först, jag sedan. Men jag hann aldrig stiga av. Busschaffören stängde dörren någon centimeter framför min näsa och gasade i väg. Och som jag skrek.
Stopp, jag vill aaaav! Ingen reaktion. Så hojtade jag till igen. Jag vill bort! Min flicka är ensam där ute. Tydligen var chaffören halvdöv för hon hörde ingenting. Då steg en robust pensionärstant upp och skrek väldigt högt. Släpp av den här unga mamman med detsamma!
Bussen stannade med ett ryck. Det blev alldeles tyst förutom ljudet från dörrarna som öppnades. Och sedan steg jag ut.
100meter längre bort stod Isabel och såg mer förundrar än rädd ut.

-Ville du inte stiga av heller? undrade hon.

-Jo det ville jag, svarade jag. Men chaffören såg inte att jag också var på väg ut. Blev du rädd?

-Nä...Eller jo lite rädd... Men det går nog om ifall jag får en glass.

brödet.

Igår kväll slöt vi fred genom att tillsammans mjöla ner halva köket i vår brödbakningsiver. Två plåtar morotsemlor och två bondbröd var resultatet. Jag kanske inte är en begåvad kock, men baka gott bröd, det kan jag. Huruvida jag lyckas med estetiken kan man sedan debattera om.


Bevismaterialet. Inget köpisbröd kan vara så här knöligt. Eller mjöligt. Eller gott.

om att bita ihop.

Direkt vid skolporten började det. Gnället. Och hon är sur och arg. Sätter sig på tvären. Ett riktigt asigt humör. En hel eftermiddag med fröken tvärtemot orkade denna mamma hålla sig lugn och sansad. Men sedan brast det och jag gormade att hon får gå till sitt rum och stanna där tills hon kan sluta gnälla, tjata och bråka. Nu, fem minuter senare, hör jag en sång svag som en viskning, genom väggen.

Dumma mamma, du är dum, dumma mamma du är dum...
Dumma, dumma, duuu...
Dumma, dumma mammaaaaaaaa...

Uppfostra barn och du kommer att uppskatta dina föräldrars godhet.

brun korv och fruktmos.

När jag är ute och springer, eller egentligen joggar jag i sakta mak, brukar jag styra stegen mot idylliska stadsdelar med egnahemshus. Sedan sicksackar jag mellan kvarteren och betraktar vackra, mysiga och ibland strykfula fasader. Drömmer mig bort och vips, så har trekvart flugit iväg och jag kan jogga hemåt och tänka att det där var väl inte så farligt. Det har varit en väldigt framgångsrik taktik. Hittills.
Men idag råkade jag först trampa i hundskit stor som en ugnskorv och ett kvarter senare gjorde jag lite äppelmos av fallfrukt. Måste väl försöka börja ha en ny strategi för att orka ta mig igenom joggingrundorna. Att stirra i marken verkar vara dock vara lite ensidigt. Det intressantaste man kan få syn på är väl en daggmask på vift. Ja, förutom den där hundlorten och ruttna äppelhögen då.

jag skall bara.

Prick klockan tio skall jag ut och jogga lite, tänkte jag imorse. Sedan skulle jag bara kolla en grej på internääätet och fastnade framför datorn. Men jag har åtminstone joggingkläderna på mig.

Prick klockan elva skall jag ut och jogga lite...

saknad.

Så där. Nu har jag fått äta framför datorn, vara ute i den kalla natten, se på filmer med hög volym, gå i butiker i lugn och ro, träffat vänner och idkat den frihet man får när man inte hänger med sitt barn. Det räcker nu. Jag vill ha fotbollspel och kvällsagor. Smulor under bordet och hårborstningsgnat. Tack.

förfrågan.

Föreställ dig att du skall på en trevlig höstpicnic. Vad skulle du då ta med dig förutom varma kläder och troligtvis lite vin? Alltså någonting ätbart. Jag är trött på att alltid ha den tråkigaste matkorgen med ett par kalla köttbullar och någon skrumpen vindruva.

Hjälp en kvinna i nöd.

hundarna.

Min dotter har lärt sig att argumentera.

-Mamma, varför fotar du mig hela tiden?
-För att jag vill ha bilder på dig.
-Jag tycker inte om det.
-Men du är söt. Det blir jättefina bilder som du kan se på när du blir äldre.
-Då tycker jag att du skall börja fota hundar. De är också söta att se på, också då jag är gammal.

Nä, jag vet inte. Det är liksom inte samma sak.

Mjukishundar hösten 2010.

orsaken till en livlig fantasi.

Funderar på att ha en avslappnande filmkväll ikväll. Det enda som får mig att tveka är faktumet att jag ofta somnar innan filmen tagit slut. Nästa dag brukar jag inte hinna se slutet av filmen, så jag måste fantisera ihop det själv. Det känns lite som om jag blir snuvad på konfekten varje gång.
Orka fabulera liksom.

image.

Det roliga med att ha en egen blogg är att man utan orsak kan publicera en bild på sig själv när man så helst behagar. Man väljer såklart endast de lyckade fotografierna. Sedan kan man fortsätta leva i harmoni med den återvunna känslan av kontroll, efter att ha gjort ett besök på facebook där man upptäckt att man blivit taggad på ett fotografi från den där efterfesten år -99. Bara som ett exempel alltså.

svartögat.

Skall på en arbetsintervju idag.
Kanske jag borde utöva lite krigsmålning (läs: försöka göra en make-up så att ingen misstar mig för en zombie) tänkte jag och beskådade mitt bleka fejs.
Sedan stack jag mascaraborsten rakt in i ögat.
Nåväl, jag försökte ju i allafall.
Nu ser jag ut som om jag antingen:

1. vakat hela natten
2. supit halva natten
3. vakat och supit delvis av natten

Vet inte vilket av alternativen som är värst.
Således överväger jag att:

1. inte säga något om hela saken utan låtsas som om jag alltid traskat runt med ett öga som det rinner svart klimpvätska ur. Man skulle kunna presentera mig som kvinnan-med-det-svarta-ögat. Mystiskt.
2. dra en klagovisa om allergi och därmed framstå som en konstant snorig och slembildande gnällapa.
3. säga sanningen och få äran att bära klant-stämpeln.

Tänkte ha ett fjärde alternativ också... men ingen tror väl på att man fått flugskit i ögat?

stjärnskottet.

Isabels stora passion, för tillfället, är att spela fotboll. Varje kväll tar vi en liten match på den lilla gräsplätten (resten av ytan är täckt av sand, buskar, asfalt eller felparkerade bilar) på gården. Hon har en riktig fotboll men föredrar prinsessbollen i plast.

Själv hade jag ju en ytterst lysande fotbollskarriär som barn. Den varade i fem hela månader. För att bevisa hur suveränt bollsinne jag har, åt dottern som ännu inte insett att hennes mor är mer ivrig än duktig, fyrade jag av ett stjärnskott. Precis i sparkande stund förstod jag att plastbollen jag ämnar vidröra är lätt som en fjäder och mitt superba skott kommer att flyga åt precis vilket håll som helst.

Och det gjorde den. Bollen alltså. Den flög rakt på grannens glänsande audi. Grannen som är 30+, stilig och (enligt mina noggranna iakttagelser) singel. Grannen som bor i högsta våningen med en balkong på åtminstone 25kvadratmeter. Först blev jag skraj och trodde att jag förstört något som jag absolut inte skulle ha råd att betala. Sedan insåg jag att mina såkallade plastbolls-stjärnskott knappast är av det hårdaste laget.

Någon minut senare började jag ivrigt hoppas på att tjuvalarmet skulle börja tjuta av prinsessbollsstöten. Men inget hände.

Förutom att min dotter numera förbjuder mig att leka Maradona på gården.

om att prata för sig själv.

Jag är en sån där som pratar för mig själv. Inte långa meningar, men en fras nu som då. Som t.ex. tidigare idag då jag bestämt mig att promenera in till stan för att hämta mitt förskolebarn. Precis när jag kommit till ytterdörren började det ösregna och jag utropade: Nämen äsch! Lite som för att intala mig själv att jag verkligen är besviken över att jag måste hoppa på bussen istället för att promenera 2,5km. Trots att jag går omkring och pratar med mig själv är jag lika dålig på att övertyga mig, som andra. Jag kan helt enkelt inte den konsten.

armhävningar och arbetssökning.

Jag vet att det är väldigt tråkigt att läsa om andras fysiska framgångar men igår gjorde jag faktiskt min livs första armhävning utan att fuska med knäna. Så där så att näsan nästan rörde i golvet. Sedan tvingade jag mig att frustande göra tre till. I dag har jag så ont i ena axeln så jag inte kan lyfta armen ordentligt. Det är slitsamt att tro att man är starkare än man är. Därför firar jag mina fyra armhävningar med en tredje kopp kaffe och lite chokladkex. Jag börjar känna att jag suktar efter något lite mer betydelsefullt att göra medans dottern är på förskolan. Ett jobb skulle inte vara helt fel. Mol.fi nästa.