Vi höll på att stiga av bussen. Lillflickan först, jag sedan. Men jag hann aldrig stiga av. Busschaffören stängde dörren någon centimeter framför min näsa och gasade i väg. Och som jag skrek.
Stopp, jag vill aaaav! Ingen reaktion. Så hojtade jag till igen. Jag vill bort! Min flicka är ensam där ute. Tydligen var chaffören halvdöv för hon hörde ingenting. Då steg en robust pensionärstant upp och skrek väldigt högt. Släpp av den här unga mamman med detsamma!
Bussen stannade med ett ryck. Det blev alldeles tyst förutom ljudet från dörrarna som öppnades. Och sedan steg jag ut.
100meter längre bort stod Isabel och såg mer förundrar än rädd ut.
-Ville du inte stiga av heller? undrade hon.
-Jo det ville jag, svarade jag. Men chaffören såg inte att jag också var på väg ut. Blev du rädd?
-Nä...Eller jo lite rädd... Men det går nog om ifall jag får en glass.
2 kommentarer:
Råkar det vara just hon som alltid har handsfree inne? Som har nån sned svart frisyr? Hon är duktig på det där med gasen....
Hon hade faktiskt relativt kort svart hår! Så hon är känd? Riktigt amper var hon iaf, hon stängde ju dörren mitt framför näsan på mig. Skulle jag inte ha backat ett steg skulle jag fått dörren i fejset.
Skicka en kommentar